Hästfunderingar

Vardagens olidliga lätthet

2012-01-24T13:34:00.000-08:00

Sprang på Helena Holm som hastigast och vi kom att prata om Rolf-Göran Bengtsson. Inte om all uppståndelse kring Jerringpriset, även om det var där samtalet började, utan om när han hade vunnit EM-Guld och kom till Breeders på Flyinge för att hålla en ridande föreläsning.
Till sitt förfogande hade han en fyraåring, en femåring och en sexåring. Han började med fyraåringen och konstaterade snabbt att den inte kunde gå rak på ett rakt spår. Sedan satt han och fixade med det och lämnade ifrån sig hästen med en kommentar i stil med "hästen måste kunna gå rak först, innan man kan fortsätta med bommar".
Femåringen var lite het, så där handlade det istället om att hästen måste kunna vara mellan tygel och skänkel. Den var visserligen tävlad, och tanken var att Roffe skulle guida hästen snett igenom och göra ett galoppombyte över en bom. Men eftersom hästen uppvisade sidor som först skulle åtgärdas satt han där och fixade och trixade med hästen. Och det som först började som en "show" med Sveriges nya europamästare hade nu istället övergått till ett helt normalt unghästarbete för en professionell ryttare. Den 3000-hövdade publiken hade vid det här laget besviket börjat skruva på sig och många hade redan lämnat ridhuset för mer lättsmält underhållning på annat håll.
Jag braskar för eventuella fel i återgivningen av den här historien, eftersom jag själv inte var där och jag kan minnas fel, men poängen som Helena gjorde och det som faktiskt gjorde att vi kom in på ämnet var tydlig:
Det finns inga genvägar när det kommer till unghästarbete. Varje gång världens högst rankade hoppryttare sätter sig på en unghäst gör han exakt samma som jobb som han gjort på alla unghästar sedan han började träna hästar professionellt. Det är samma bommar som det ska ridas över, samma små löjliga kryss som ska hoppas, och det tar lika lång tid att få fram en GP-häst nu som då.
Det verkar finnas en utbredd missuppfattning om att man idag kan träna fram riktigt bra hästar på mycket kortare tid. Det kan du visserligen, men det har man kunnat i alla tider. Du lär helt enkelt en talangfull häst precis just det den behöver kunna för att göra högre dressyr, hoppa, ett reiningmönster, cutting eller vad det nu är utan att den hinner bygga upp motorik, muskler och skelett för att backa upp rörelserna. I vissa lägen handlar det också om att bygga upp den rent mentalt för att den inte ska bli utbränd utan tycka att det är roligt.
Någon sa att förr hade hästar cirka 20 ridbara år, idag är vi nere på fem, sex. Så antingen har vi gjort något fatalt misstag i vår avel, eller i vår träning. Jag är helt övertygad om att det till 80-90% beror på träning, eller brist på träning.
Och ur ett perspektiv finns det givetvis inget självändamål med att kunna rida en häst i 20 år eller mer, dessutom så är vi tvungna att väga in den kommersiella aspekten på hästindustrin. Det måste helt enkelt få finnas pengar i ridsport och då drivs resultaten fram snabbare. Men vi som hästmänniskor måste se till att vi hittar en balans i det här, där vi inte offrar våra hästar på kommersialismens altare. Vi måste se till helheten och kunna väga in alla aspekter av våra tävlingshästar. Vissa saker kommer alltid att ta tid och vissa hästar kommer alltid att utvecklas lite senare än andra. Det behöver inte innebära att de blir sämre när de blir klara, tvärtom kan de ha bättre förutsättningar eftersom ingen ville driva på deras utveckling som unghäst då de ansågs som mindre talangfulla.
Just nu rider jag två extremt olika unghästar, som ändå båda två får räknas som både talangfulla ganska vassa. Ändå sitter jag och jobbar med helt olika saker på dem och har i slutändan ingen aning om vart någon av dem kommer att sluta. Men det visar sig, tids nog. Min ambition är att båda ska ut och tävla i sommar, men om det bara blir för att få lite erfarenhet eller om det även blir för att faktiskt försöka prestera något, det återstår att se.
Det dessa hästar berättar för mig är ju inget annat än det unghästarna på Flyinge berättade för Roffe, nämligen vad de behöver träna på. Och eftersom jag inte är bäst i världen på unghästar så tar det säkert lite längre tid för mig än vad det hade gjort för exempelvis RGB att lösa problemen, men unghästträning handlar inte om raketforskning. Det är i grund och botten inte så svårt, så länge du lyssnar på vad unghästen faktiskt säger.
Och nej, det är heller inget som drar ner stående ovationer från läktaren, eller något man kan visa i en tiominutersfilm på Youtube. Det handlar om att dag ut och dag in jobba sin unghäst och ha en långsiktig plan. Extremt oglamoröst faktiskt, till och med för Rolf-Göran Bengtsson.

Varför Rolf-Göran Bengtsson är bäst

2012-01-17T01:17:00.000-08:00

När Jerringpriset igår delades ut på Idrottsgalan så var det med en historiskt bred marginal. Nästan hälften av alla röster, 44,6 %, gick till en av alla kandidater nämligen Rolf-Göran Bengtsson. Och det var en märkbart rörd och lite nervös Rolf-Göran som sedan höll sitt tal.
Och om vi bara för ett ögonblick stannar upp inför denna otroliga siffra. Av 8 nominerade fick sju stycken dela på 55,4 % av rösterna, Rolf-Göran tog resten. Jag hoppas verkligen att idrottssverige fått upp ögonen för ridsport i allmänhet och hoppning i synnerhet efter detta. Det finns hundratusentals svenskar som utövar och aktivt följer hoppning, både lokalt, nationellt och internationellt, men dessa är tyvärr oftast hänvisade till andra medier än de traditionella idrottsmedierna för att hålla koll på sin sport. SVT har gjort ett bra jobb, framför allt med en fantastiskt pedagogisk och skarpsynt expertkommentator i Lotta Björe, men utöver deras satsning på GP-hoppningen, Globen och Scandinavium är det tunnsått med ridsport på sportsidorna.
Nu visar hästsverige att vi vill vara med och ta plats samt synas bland de andra sporterna, vilket bara är logiskt och riktigt.
Jag har haft mitt hjärta inom ridsport och motorsport, vilka båda är ytterst styvmoderligt behandlade. När det kommer till motorsport handlar det nästan uteslutande om speedway, som egentligen är en liten och ganska obskyr sport i sammanhanget. Den klassiska sketchen med Robert Gustafsson, där han imiterar Tony Richardsson som säger "men jag är inte bitter", är egentligen så talande när det gäller flera stora folksporter, som just hoppning och motocross. Men av våra stora folksporter är hoppning en av de allra största, och det är nu med all önskvärd tydlighet bevisat. Så snälla sportjournalister, lyssna nu på folket!
Men om vi då fokuserar på gårkvällens stora man, Rolf-Göran, istället. Varför är just han så populär? Svenska idrottsmän och kvinnor tar EM-guld till höger och vänster, den här killen har "bara" kommit hem med ett OS-silver och ett EM-guld. Hur kan det smälla högre än VM-guld, som Marcus Hellner bärgade?
Ja, det finns flera svar på det. Hoppning är den mest spridda ridsporten i världen och utövas i princip överallt. Vi har toppryttare från hela Europa, men även från Kanada, USA, Sydamerika, Afrika, Australien osv. Kort sagt är hoppning en världssport, likt fotboll, med sin starkaste bas i Europa. Men om ni frågar mig så ligger inte Rolf-Görans storhet i EM-guldet, eller OS-silvret.
Att hålla på med ridsport, oavsett om det är reining, dressyr, cutting, roping, fälttävlan eller hoppning, innebär att du håller på med en materialsport. Och det finns fler likheter med Formel 1 än att man använder just ordet "stall". Rolf-Göran och hans hästskötare är som ett helt Formel 1-stall, där Roffe är stallchef, förare, ingenjör, materialutvecklare, däckspecialist och chassispecialist. Hans hästskötare är servicechef, ansvarig för logistik, bränsleexpert och mekaniker.
Och anledningen till att gör den här uppräkningen är att jag vill att ni ska förstå hur otroligt mycket det är som måste fungera för att ta hem EN seger. Rolf-Göran Bengtssons storhet ligger i att han år efter år efter år levererar toppresultat i den tuffaste konkurrensen. Helena Holm brukar ofta säga att "man är aldrig bättre än sin bästa häst". Detta är givetvis ett mantra som jag tror många ryttare i många discipliner upprepar, och där måste vi alla bara bocka och buga inför Rolf-Görans storhet. Han lyckas nämligen plocka fram häst efter häst, och även om vissa av dem aldrig blir vinnare är det tydligt för alla som pysslar med hästar att han ändå lyckas ta fram det allra bästa ur dem.
Det är som att sitta med en långsammare, svagare och tyngre Formel 1-bil, och ändå göra inställningarna perfekta till varje lopp och sedan ha en förare som kan utnyttja kapaciteten på bästa vis, och på så sätt hela tiden komma trea, fyra, femma, sexa. Det är egentligen en enorm bedrift, som givetvis få ser och som aldrig får ett riktigt erkännande.
Men jag tror att hästsveriges massiva uppbackning av Rolf-Göran beror just på detta. Att vi år ut och år in sett hur han plockar fram den ena hästen efter den andra och får den att prestera maximalt. Och det här säger så mycket mer än ett EM-guld, förutom att det kanske var den mest välförtjänta guldmedaljen som delades ut under 2011, alla kategorier. Men det betyder också att Rolf-Göran är en fantastisk hästmänniska som hade varit lika framgångsrik inom trav, dressyr, reining eller vad han än valt att syssla med. Ronny Petterssons storhet sas ligga i att han kunder köra fort med vad som helst. Rolf-Göran Bengtssons storhet ligger i att han kan träna upp en häst till att bli så bra som möjligt och sedan få den att prestera maximalt vid rätt tillfälle. Och han är känd för sina "mjuka händer", men jag tror att det mer handlar om en förståelse för vad varje häst behöver, och att de flesta hästar givetvis ändå söker belöningen i ryttarens mjuka hand, och det är dit Rolf-Göran kommer med häst efter häst.
Så jag lyfter min cowboy-hatt och bugar av helhjärtad respekt för denne store hästman. Och jag hoppas verkligen att hans hästmannaskap kommer att vara en inspirationskälla och ett ledljus för svensk ridsport framöver, oavsett disciplin. Då väntar stora framgångar, överallt!
Måste bara göra ett tillägg då Aftonbladet publicerat en artikel om "Spelet bakom Rolf-Görans seger". Fast det är inget "spel". Det är bara massor av hästmänniskor som tycker att han är värd ett Jerringpris. Enkelt och absolut inget fusk.

Jag är rik!

2012-01-16T03:26:00.000-08:00

Ja, rubriken låter kanske som en dålig kontaktannons, men nu har jag redan en fantastisk flickvän så det är inte det den syftar till. Inte heller syftar den på pengar. Men det handlar definitivt om ett investerat kapital som gett en fantastisk avkastning!
När jag var 29 år så gav min dåvarande sambo Mia mig en nordsvensk travare. Hon hade själv köpt honom, men skaffat sig en annan häst och tyckte väl då att Boris passade mig. Och den resa jag gjorde under de närmaste två åren tog mig från ett liv till ett annat. Och det är svårt att förklara, men jag antar att det skulle vara som att bli världsberömd rockstjärna som 29-åring och innan dess bara sjungit i duschen. Jag tänker inte uttala mig om min eventuella talang eller fallenhet för hästar, men mitt intresse var det inget fel på. Jag blev helt uppslukad av dessa varelser och att rida dem, och är nog så fortfarande.
Och den investering jag gjorde då, och de investeringar jag fortfarande gör, har gett enorm avkastning! Jag har lärt mig saker om mig själv som jag förmodligen aldrig hade kunnat ana annars och jag har lärt mig saker om kommunikation och relationer till andra, både människor och djur, som antagligen hade gått mig spårlöst förbi om mitt liv fortsatt som innan.
Jag har blivit rik på erfarenheter, kunskaper och andra saker som inte går att mäta i pengar. Jag känner mig kort och gott lyckligt lottad. Och kanske har det påverkat andra delar av mitt liv negativt såtillvida att jag inte varit driven av pengar. Jag hade garanterat haft mycket mer av den varan om jag inte sysslat med hästar. Men jag tror samtidigt att det tillfört andra saker till mig som företagare, journalist, pappa, man osv. som är svårt att mäta eller sätta fingret på.
Att därmed säga att jag är perfekt, eller någon slags svensk Dalai Lama i cowboyhatt, vore helt fel. Men jag lär mig hela tiden saker om mig själv, vilket gör att jag nog är betydligt bättre än vad jag annars skulle vara. Och amerikanska hästtränare älskar att vända och vrida på ord och formuleringar så de blir slagkraftiga och lätt fastnar på hjärnan, men denna har jag kommit på själv:
Om du är duktig att rida eller hantera hästar avgörs inte i första hand av vad du kan lära en häst, utan av vad du kan lära av hästen.
Jag känner mig väldigt ofta som eleven inför en häst, som den som ska lära sig något, och hästar ger så otroligt mycket av sig själva till oss. Det är det som gör att jag känner mig rik, även om jag kan vara fattig som en kyrkråtta.
Som en personlig reflektion kan jag också säga att jag som människa hade behövt vara lite mer intresserad av pengar och sånt för att få till det här i livet. Men jag ångrar inte de val jag gjort eller något av det jag fått uppleva. Och de enda två som jag på allvar vill ska vara tacksamma för de val jag gjort i livet är mina barn. De fick aldrig någon chans att välja pappa så det är viktigt för mig att göra saker som är bra för dem. Och jag tror jag gjort det, även om jag givetvis också gjort misstag.
För många år sedan så bestämde jag mig för att försöka bli en så bra Henrik som möjligt och för mig har definitivt hästarna varit en stor del av den processen, liksom alla människor jag mött. Och jag arbetar just nu på en blogg om detta, men saknar ett citat som jag hade velat få med. Jag vill minnas att jag läste det i en artikel av Leslie Desmond som handlade om när hon och Ray Hunt skulle skriva sin bok ihop, men jag har inte hittat artikeln. Så om någon har den, eller vet i vilken tidning det var (förmodligen Lucky Rider, men jag är osäker) så får ni gärna hojta.

Förtroende och relation

2012-01-02T02:26:00.000-08:00

Om ni inte sett "Buck The Movie" med Buck Brannaman så ska ni göra det. Om man ser den som en ren instruktionsfilm om hästhantering så blir man kanske lite besviken, för det är mycket snack om Buck Brannamans barndom, blandat med ett rent personporträtt med fru och barn osv.
Men det blir en hel del filosofi och hästhantering också. Jag hörde en intervju med honom där han tog upp just det här med varför han pratar så mycket om sin barndom, och då berättade han att det berodde på att människor blev så spända på hans clinics över att träffa "Den store Buck Brannaman" så han började berätta om sig själv så de skulle förstå att han bara var en vanlig människa han också.
I filmen inledning så står han i alla fall och håller sitt introduktionstal till en unghäst-clinic, och berättar då om det här märkliga som vi helt plötsligt ska börja kräva av en häst när den är två, tre, fyra år. Vi ska kunna sitta på dem, lägga på dem en pryl gjord av andra döda djurs hud osv. osv. Allt sägs på ett humoristiskt sätt, men poängen är ändå att vi kräver en massa onaturliga saker av våra hästar och att hästarna nästan alltid och helt förbehållslöst visar oss sitt fulla förtroende och går med på det här. "And amazingly they'll let you do it", som Buck själv avslutar sitt lilla tal.
Och här börjar min fundering, just med Bucks lilla slutkläm, "Och otroligt nog så låter de dig göra det". För det som är otroligt är just hur hästar, som egentligen är ganska lite präglade på människor, faktiskt ändå byggt upp ett naturligt förtroende för denna tvåbenta och märkliga varelse som ställer så märkliga krav på dem. Det är verkligen inget som vi egentligen borde kunna ta för givet, ändå händer det gång på gång och hela tiden.
De allra flesta unghästar har en kort period av tvivel, sedan bestämmer de sig för att faktiskt ge dig ett enormt förtroende och lita på att du vet vad du gör. Detta är ett litet underverk varje gång det inträffar och något som vi som haft förmånen att jobba med unghästar nog blir lika varma i hjärtat av varje gång vi får uppleva det.
Men ett förtroende är något som jag anser måste förvaltas. Är det självklart? Nej, du kan faktiskt ta en hästs förtroende och utnyttja det till det du rent mekaniskt vill uppnå. Och jag säger inte att det är fel eller att det skulle vara direkt elakt mot hästen, den vet ju inget annat, men med tanke på vad jag är ute efter så tror jag inte det ger rätt resultat.
För jag vill föra in något annat, och egentligen helt frivilligt, nämligen en relation till hästen som bygger på just förtroendet. Det är inget du behöver ha. Du kan sätta dig upp på en helt okänd och inriden häst och galoppera iväg. Den kommer att springa, svänga, stanna och backa, och med andra göra allt som du kan tänkas behöva för att ta dig fram. Men om ni inte har en relation så kommer det att bli mekaniskt och skulle hästen sedan göra något på eget bevåg, vilket ibland kan vara nödvändigt för att ni ska kunna lösa en situation på ett bra sätt, ja då kommer du att bli överraskad och kanske inte alls vara med.
Det andra sättet att göra det här på är att skapa en relation som bygger på envägskommunikation, där du hela tiden berättar för hästen vad den ska göra och försöker styra varje muskelfiber i dess kropp med hjälp av dina hjälper. Och detta kan fungera ypperligt! Det kan leda till att du blir världsmästare, det finns det flera exempel på, men jag är inte ute efter det.
Nej, jag vill ha en dialog, en relation som bygger på ett obrutet förtroende. Om du någon gång levt i ett förhållande så vet du att man där kan bråka ibland och vara rejält oense om något. Men om relationen då inte bryts så kommer även förtroendet att repareras och stärkas. Du lär dig hur din partner tänker och reagerar och kan utifrån det agera på ett sätt som inte sårar eller skapar konflikter, och din partner gör likadant. Om relationen bryts så bryts också förtroendet och ni får antingen börja om eller avsluta förhållandet och gå vidare.
Men hur jobbigt, dumt och fel det än känns så kan man ganska enkelt bygga upp ett förtroende igen om man bara har kvar relationen. Men målsättningen är ju, både med människor och hästar, att förtroendet ska vara obrutet, även om det givetvis är väldigt svårt. Kanske omöjligt.
Och anledningen till att jag skriver om det här just nu, även om bloggen legat på lut i flera veckor, är Annas lilla häst "DD" eller "Skrutten". Vi har pysslat med henne nu i nyår och jag har varit väldigt fundersam på hur och vad som egentligen gjorts med henne. Det känns som om hon har koll på mycket som har med ridning att göra, utan att för den skull vara "inriden". Hur kommer det sig?
Vi gick tillbaka och kollade på filmerna på henne där hon rids i USA och svaret var lika enkelt som självklart egentligen. De pillar, fixar och trixar hela tiden med henne och påminner henne om att "lyssna på mig, lyssna på mig". Vilket hon gör. Därför blir hon också helt ställd och förvirrad när jag säger "Hej! Det här skulle jag vilja att vi gjorde tillsammans." till henne. Hela hennes fokus blir på mig och hennes enda svar är "Vad vill du nu, vad vill du nu?" Och jag vill inget särskilt. Bara att vi skrittar lite framåt och tittar på fåglarna.
Och jag ska vara helt ärlig nu. Jag känner mig verkligen osäker och som om jag är ute på väldigt djupt vatten. Skrutten har nog en bra grund för en tävlingshäst och frågan är om inte jag, åtminstone delvis, raserar den nu. Det är inte det att jag inte kommer att kräva en massa saker av henne sedan, när hon och jag har en etablerad relation, men just nu är jag mer intresserad av att lära henne. Hon tror däremot att det enbart är hennes jobb att lära känna mig och hur jag gör när jag vill henne något. Men för mig är det bara halva relationen.
Idag har jag träningsvärk i axlarna efter att jag/Skrutten, Anna/Easy och Saga/Keydie red ut. Jag får sträcka fram armarna så mycket det går för att ge ordentlig eftergift, utan att för den skull ge henne så mycket tygel att hon kan skutta iväg och bocka, när hon nu gör det. Resultatet efter gårdagens ridpass var ganska nedslående, vilket satte igång en massa funderingar hos mig. Men efter ett långt samtal med Anna så är vi nog överens om att det är den här vägen vi ska gå.
Vi kan väl utan överdrift säga att hon är extremt känslig, och att detta därför kommer att vara svårare och ta längre tid än vad det hade gjort med en annan häst, men också mer belönande. Men jag vågar inte säga att det kommer att lyckas, även om jag tror det. Och jag säger framför allt inte att de gjort fel när de ridit in henne, eller att någon annan gör det heller. Bara att jag är ute efter något annat. Och OM vi kommer dit, så tror jag det kan bli hur bra som helst.

Arbetsmoral

2011-12-14T01:57:00.000-08:00

Hade ett intressant samtal med Anna härom kvällen, om människor som aldrig växer upp. Och nu menar jag inte vanliga barnsliga vuxna, för det kan vi nog vara allihop lite till mans. Nej, det finns en grupp, ofta män, som faktiskt aldrig tar sig förbi den ansvarslösa och bekymmersfria tiden på högstadiet. Fram till nian är de som de flesta andra i klassen och kan umgås med nästan vem som helst. Men efter det, när gymnasiet kommer in med alla personliga val, eget ansvar etc. för att inte tala om högskoletiden, som de helt missar, och sedan vuxenlivet med arbete, villa, Volvo, vovve osv.
Inte heller jag har en komplett gymnasieutbildning, jag hoppade av efter ett år på vårdlinjen. Visserligen kompletterade jag sedan med två år på folkhögskola, men jag tror inte min gymnasieutbildning ändå räknas som fullständig. Nu växte jag upp ändå, skaffade mig jobb, gård, barn, hästar, hundar och lever ett liv fullt av vuxna måsten och krav som jag efter bästa förmåga försöker uppfylla.
Men dessa människor gör inte det. Ofta börjar deras resa mot utanförskap redan när de föds, för deras föräldrar saknar ofta verktyg för att ta hand om dem och ge dem "ramar och kramar" som skapar förutsättningar för resten av livet. Tänker ni efter kommer ni säkert på en eller flera såna här människor i just er klass eller årskull. Många av dem slutar som kriminella och/eller missbrukare, bara för att de aldrig fick chansen. Sedan är det alltid upp till var och en av oss människor att ta sitt eget ansvar, men många får aldrig samma chans att klara sig som jag fick. Eller du.
Och samma sak gäller för hästar. Vissa får helt enkelt aldrig chansen att komma in i vår mänskliga värld. I deras fall ser tragedin annorlunda ut, därför att de är fortfarande väl fungerande hästar bland andra hästar, men tillsammans med människor är de en katastrof. Konsekvensen är också ofta ödesdiger, med slakt som den slutgiltiga lösningen.
Vi har med andra ord ett enormt ansvar för våra djur, inte bara hästar. Jag vet om flera fall där ogenomtänkta hundköp lett till att man sedan tagit bort densamma, utan att det egentligen varit något fel på hunden. Istället är det människan som misslyckats, men ingen skulle ju komma på tanken att ta bort den...
I de fall vi misslyckas så här kapitalt i vår relation till djur eller barn leder det till att de blir vilda i meningen att de helt saknar respekt för människor och inte alls förstår varför de skulle behöva ta ansvar eller inrätta sig i ett system och/eller en rangordning. Och det händer med både barn och djur, vilket vi alla kan se av och till.
Det finns också det andra diket, där föräldrar och djurägare blir "curlingföräldrar" eller "curlinghusse/matte". Detta är nog betydligt vanligare och innefattar en vilja att göra allt så bra som möjligt. Men det blir fel. Ordet syftar på att föräldrarna går och sopar framför sina barn som helt friktionsfritt glider fram genom livet, men jag tycker det är intressantare att tänka på de där barnen som klotrunda stenar som utan eftertanke slår undan allt i sin väg.
Problemet tillstöter den dagen föräldrarna inte finns där längre och kan ge både fart och en friktionsfri framfart. Då står det en ung, vuxen och bortskämd människa där utan någon som helst arbetsmoral. De har aldrig behövt anstränga sig och förstår nu inte varför de helt plötsligt ska behöva göra det?! I bästa fall får de några onödigt hårda smällar av verkligheten och inser att det bara är att bita ihop. I värsta fall kommer de att bli narcissistiska, bortskämda barn i vuxna kroppar och en plåga för sin omgivning.
Och tyvärr är det inget annorlunda för hästar. En häst som inte lärt sig disciplin och arbetsmoral från början kommer att ha svårt att göra det när den blir äldre. I det här fallet blir det faktiskt orättvist att ens kräva det. Jag har ett avelssto som gjorde just den resan. När jag köpte henne var hon sex år och hade aldrig fått arbeta ordentligt i galopp. Nu såg jag ju till att kolla av henne och galoppera henne efter att jag hade köpt henne, men i hennes värld var det ett helt orimligt krav som jag inte tror hon hade accepterat fullt ut på flera år även om jag hade fortsatt att rida henne. Och eftersom det inte var därför som jag köpte henne nöjde jag mig med att veta att hon kunde, om hon ville.
Så hur fantastisk hon än kunde varit som ridhäst så blev hon ett avelssto. Om hon hade varit vallack...
Kontentan är i alla fall att vi har ett otroligt stort ansvar mot både barn och djur, nämligen att se till att de kan fungera i vår värld. Annars gör vi dem världens största björntjänst.

.........

Som en liten vardagsuppdatering kan jag nämna att Boomer går som tåget och är hur trygg, glad och stabil som helst. Jag rider honom en sista gång idag, sedan blir det jullov en vecka eftersom jag reser bort. Jag har också fått ett nytt projekt som heter Dunnit In Diamonds, ett sto som Anna köpt från USA. Hon är också två och kommer nog att bidra med flera blogginlägg framöver. Det är verkligen intressant att fortsätta utbildningen på en häst som någon annan ridit in, om de nu har gjort det...
På det personliga planet kan jag nämna att jag är en av de sämsta julklappsköparna i det här landet. Mina barn får givetvis julklappar, men sedan börjar det bli trögt. Vad jag hoppas kunna ge till mina nära och kära är kärlek och gemenskap under hela året, inte en pryl en eller ett par gånger per år. Och jag säger inte att det finns någon motsägelse i detta, men eftersom det alltid blir ett så starkt fokus på just materiella saker så slår jag nog bakut.
Men hur ni än väljer att fira jul hoppas jag verkligen att ni får det ni vill ha, materiella saker eller inte, och att ni ger det människor blir glada av. Och glöm inte era djur. Ge hellre hunden en lång promenad än leverpastej och hästen en ridtur snarare än extra havre. Det uppskattar de nog lika mycket, samtidigt som du får chansen att umgås med dem.
God Jul alla läsare!

Det vackraste jag vet

2011-12-13T03:34:00.000-08:00

Det finns lika många definitioner på skönhet som det finns människor. Det vi uppfattar som vackert är en kombination av erfarenheter, intryck samt personlighet. Intrycken handlar väldigt ofta om vad andra människor anser. Om en berömd formgivare säger att något är vackert och många människor i vår omgivning sedan säger samma sak så är vi mer benägna att se skönheten i just det objektet. Nyckelformuleringen är just att "se skönheten", eftersom det handlar om just det. Om du ska tycka att något är vackert så måste du upptäcka skönheten i det, och andra människor kan hjälpa oss att se den. De kan också "hjälpa oss" att förkasta den. Det finns politiskt korrekt skönhet och fulhet, och det finns moderiktig skönhet och fulhet. Idag kommer 70-talets bruna och oranga färger tillbaka, med storblommiga mönster osv. Det är moderiktigt. Jag som växte upp med det är ju ganska glad över att jag blev av med det, men visst, allt var ju inte förkastligt.
Och precis som alla människor kan även jag bli förförd av färg och form, jag är i det fallet inte annorlunda än någon annan. Jag påverkas givetvis också av samhällets skönhetsideal och tycker nog att många av de kvinnor jag som heterosexuell man ska anse som snygga också är det. Men vissa faller givetvis också ur mina ramar, eftersom mina erfarenheter och min personlighet även påverkar detta. Jag sa under många år att jag inte hade något skönhetsideal när det gäller, vilket givetvis är fel. Trots att jag exempelvis inte anser hårfärg vara viktigt betyder det ju inte det att jag tycker alla kvinnor är vackra. Men det ämnet får jag spara till någon annan slags blogg...

Nej, jag är ute efter något helt annat. Det finns nämligen objekt som jag anser vara vackra utifrån ett perspektiv som faktiskt ger ytterligare minst en dimension till det rent ytliga, och det är funktionalitet.
Jupp, jag vet, det låter kanske jättetråkigt men är det faktiskt inte. Ett bra exempel är konsthantverk, som den här klassiska citruspressen av Phillipe Starck. Den gör ett utmärkt jobb som apelsinpressare, men jag tror ärligt talat att de flesta hamnade i bokhyllan hos 90-talets unga och hippa. För att den är snygg helt enkelt. Men varje detalj har ett specifikt syfte, så även materialet, och jag anser att skönheten kommer ur just det - funktionaliteten.
Andra materiella saker jag verkligen kan tycka är vackra är exempelvis Formel-1-bilar, roadracing-motorcyklar, mekaniska kronografer, gamla kameror, köksstolar osv. osv. Alla tillverkade och designade med en speciell funktion i tanke, och egentligen bara det. Men alltings ändamålsenlighet kan göra dem oändligt vackra.
Så var kommer hästarna in? Ja, det är rätt enkelt. Hästar kan vara oändligt ändamålsenliga, på ett sätt som jag tror kan göra ateister religiösa. De har en förmåga att verkligen kunna utföra sitt uppdrag, det ryttaren tränat dem till att göra, på ett så ypperligt och utsökt sätt att man känner en andlös beundran inför dessa varelser. Ja, det är ju i alla fall så jag som ryttare kan se på hästar, eftersom jag vet hur magisk den där totala symbiosen kan kännas och vara.
Och för mig spelare det ingen roll om det är hoppning, som i det här fallet Rolf-Göran Bengtsson och Ninja La Silla, Stran Smith på "Topper" (men bilden blev på Hickory Sue), eller cutting med TR Dual Rey, dressyr med Kyra och Max, cowhorse eller vad det än nu är. Det finns en ändamålsenlig skönhet i en häst i arbete, och inte bara tävlingshästar. Och jag kan tycka att en arbetshäst är oerhört vacker, framför sin timmersläde eller under sadel när en cowboy driver kor, men det är utan tvekan när hästar ger allt under ett tävlingsmoment som åtminstone jag anser att relationen, kommunikationen och symbiosen ställs på sin spets. Det är något av det vackraste jag vet.
...
Så vad är det då som inte är vackert? För tro det eller ej, det var faktiskt därför jag började skriva på det här blogginlägget.
Ja, det enkla svaret är när människor lägger sig i saker de faktiskt ska hålla sig ifrån. Människan är, hur konstigt det än låter, ett resultat av flera hundra miljoner år av utveckling. Men det är också hästen och hunden. När det kommer till människor så är det oetiskt att styra avel, eller deformera barn efter rådande skönhetsideal, så hur kommer det sig att det är tillåtet på djursidan?
Djur som inte kan röra sig naturligt, andas obehindrat, dör en för tidigt död pga ärftliga sjukdomar, föröka sig samt kalva/valpa/föla naturligt, använda alla sina sinnen osv. är enligt mig hemskt att se och en styggelse som vittnar om människans oförmåga till respekt och empati.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vilja syssla med hästar, hundar, katter eller något annat djur enkom på grund av något märkligt skönhetsideal, och sedan förvrida deras naturliga utseende och funktion till något de lider av.

Nej, hästar är inte gjorda för att hoppa 1,60 högt, trava/galoppera i full fart i flera kilometer eller kräla framför en ko, men de hästarna är sunda mentalt och fysiskt och mår därför bra. De är visserligen utsatta för mänsklig påverkan i sin avel, men målsättningen är friska individer. Alltså är jag emot avel som fokuserar på utseende eftersom det alltid leder till att man avlar på extrema yttre attribut som leder till osundhet, eller struntar i väsentliga egenskaper och därför avlar in saker som ärftliga sjukdomar, dåliga fötter etc. etc. Ska vi ha domesticerade djur måste vi ta vårt ansvar för dessa också. Vi måste ta hand om dem och vi måste se till att aveln är sund. Och även om jag stenhårt tror på prestationsavel så vill jag ändå föra in ytterligare en viktig parameter, nämligen naturligt beteende. Våra hästar måste kunna uppföra sig som hästar, leva i flock, beta, föla utan mänskliga ingrepp (om inget går fel) osv. osv. Annars upphör de att vara hästar och blir något annat.

Och jag kan se detta rent egoistiskt. Jag vill ha möjlighet att fortsätta njuta av hästar som kan göra alla dessa fantastiska saker, och då måste vi också ha ett helhetskoncept för hur vi ser på och tänker ikring dessa fantastiska och vackra djur. En sund avel är egentligen inget svårt, om vi tänker efter.

Världens bästa häst!

2011-12-09T02:02:00.000-08:00

Har du världens bästa häst? De flesta av oss blir nog tvungna att svara både ja och nej på den frågan. Världens bästa, visst! Han/hon är ju helt underbar!!! Världens bästa, som i världsmästare... nej. Det är ju inte så många hästar som kan bli det.
Men det vet ju inte hästen...
När det kommer till hästar är attityd allt. Där kommer jag, stor och stark människa på 195 cm, men i jämförelse med en häst så är jag fysiskt sett helt utklassad. Min lilla tvååring väger kanske 350-380 kg, accelererar snabbare, springer snabbare, stoppar och vänder hårdare, samt skulle enkelt döda mig med en enda spark och faktiskt kunna slita mig i stycken med sina tänder. Och då har jag inte nämnt en fullvuxen häst. Ändå är jag ledaren som han litar på och följer. Varför? Attityd.
Av olika, ibland outgrundliga anledningar, lyckas vi övertyga hästar om att vi vet vad vi håller på med. Ingen lyckas nog alltid, i alla fall inte på första försöket, och vissa lyckas aldrig. Men attityd är det som gör att du lyckas, när du lyckas. Vill du lyckas på ett bra sätt måste du givetvis lägga till saker som din intelligens, empati och respekt, och det finns många sätt att göra det på.
Ett sätt som jag stötte på för några år sedan fastnade verkligen. En god vän till mig sa efter ett ridpass att "Vi har vunnit OS!" och klappade hästen som om den faktiskt hade gjort det. Jag studerar väldigt ofta andra ryttare, framför allt sådana som jag beundrar, och har faktiskt noterat något. Proffsryttare i westernvärlden är mycket sämre på att berömma sina hästar än i den klassiska världen, hur kan det komma sig?
När Les Vogt var här (och hur det kommer sig att människor inte vill att han fortsätter komma hit är för mig en gåta) så sa han ofta "Good! Pet your horse!" varpå nästa alla lite generat sa "What?" Det var nog inte det att de inte förstod, de trodde nog bara inte på det han sa. Mot slutet av varje clinic hade det bildats en kör av medryttare som ropade "Klappa din häst!" varje gång Les sa det. Och det var ofta.
I första Cowhorse U har han ett helt kapitel om vikten att klappa sin häst, där han också visar hästens respons. Jag har nog nästan sett lika många klassiska träningar som jag sett westernträningar för olika tränare och i den klassiska världen klappas det ovabrutet på hästarna. När jag kom in i westernvärlden var det mycket snack om att man inte fick klappa hästar för att det var en "fientlig handling" man skulle göra allt från att stryka hästen med baksidan av handen till, ja, jag minns inte allt märkligt. Detta kom nog från Pat Parelli eller Monty Roberts tror jag, eller båda, och visar bara vilka sensationsjagande typer de är. Klart du kan klappa din häst precis hur du vill, bara du och hästen är överens om att det är beröm och inte bestraffning.
Jag ska också säga att det finns ryttare som nästan aldrig klappar sina hästar men som ändå skapar en kommunikation där hästen känner sig bäst i hela världen, men att klappa sin häst är nog överlägset och det i särklass enklaste sättet att förmedla den sinnestämningen.
För hästar har ingen koll på VM och OS, och för dem är varje ridpass ett samarbete, med andra ord ett arbete tillsammans med dig. Vad ni sedan gör är mindre intressant, det viktiga är att hästen förstår att du är nöjd. Och helst ska den känna att du är väldigt nöjd, ja, euforisk! Låt den tro att ni vunnit OS, det är nämligen så man bygger upp en hästs mentala inställning och självförtroende. Det är helt enkelt så du får en häst som vinner OS.
Och allt detta faller tillbaka på din attityd. Jag är allt som oftast frustrerad, arg eller stressad när jag rider, men då ser jag till att inte kräva något särskilt av hästen och om jag kräver något så får det vara sådant som jag vet att hästen enkelt klarar av. Då blir det lätt för mig att hitta det positiva och ridpasset får då kanske en större betydelse för mig än för hästen, men jag kan ju förmedla även den tacksamheten!
Har fler bloggar på gång, bland annat en om vikten av disciplin och hårt arbete, så jag menar inte att du ska gulla bort din häst. Men om du är en bra arbetsledare och hästen under din ledning gör ett bra arbete, så se till att den verkligen vet om det och förstår hur mycket du uppskattar det! Låt din häst veta att ni precis vunnit OS!

Pill-och-dutt-manship

2011-11-23T00:54:00.000-08:00

Det finns många sätt att rida in en häst på. Det senaste sättet jag provat på är enligt Buck Brannamans metod. Jag säger inte att jag gjort helt enligt hans principer, men jag har för första gången ridit in en häst med hjälp av en annan häst. och det gick ruskigt bra! Det är nämligen så att en av de största trösklarna att komma över för en unghäst är att börja röra sig med en ryttare på ryggen. Jag brukar dela upp det i tre faser; först att bara försöka röra sig över huvudtaget med huvudet inböjt till vänster (eftersom jag kliver upp på vänster sida), sedan att gå i en liten cirkel till vänster (där det alltså blir lite framåtbjudning) och till sist att gå rakt fram alt. åt höger (så hästen "byter öga" och ser mig med höger öga istället).
Den stora skillnaden med att ha en annan häst med ryttare (tack, Anna!) i rundcorralen var att vi helt enkelt lät min häst gå med den andra hästen. Jag försökte alltså inte få hästen jag satt på att röra sig med hjälp av egna rörelser eller smackningar utan lät den bara gå med, med mig som dövikt. Jag lät också tyglarna hänga utan kontakt med munnen, och på så sätt kunde hästen först vänja sig vid min tyngd och balans innan jag vid några tillfällen stannade den med hjälp av röstkommando och en lätt tygelkontakt. Sedan smackade jag igång den försiktigt och "rörelsetröskeln" var nerslipad och märktes knappt.
Men det är inte det här jag tänker på i rubriken, även om det finns beröringspunkter med hästen jag sitter på. Nej, istället tänker jag på alla dessa hästar som faktiskt blir inridna utan att varken matte/husse eller häst egentligen vet hur det gick till. Jag pratade om det här med Tommy Arvidsson för länge sedan. Då hade han fått en träningshäst som suttits in enligt pill-och-dutt-metoden.
Det innebär att man pillar och duttar med hästen, ofta från fölstadiet och gärna varje dag. Leder i grimskaft, borstar, lyfter fötter, klappar, går på promenader, tar med som handhäst, låter den bära sadel som kanske ettåring, osv osv. Man pillar och duttar helt enkelt. Och en vacker dag sätter man foten i stigbygeln och kliver upp, oftast utan någon som helst reaktion från hästen, och strax efter det galopperar man på ängarna.
Tommy var i alla fall fundersam, för han stötte på patrull. Hästen var inte särskilt benägen att göra någonting och Tommy funderade på varför. Vi kom väl under samtalets gång fram till att det förmodligen hade att göra med den pillande och duttande människans relation till hästen, och att det i vissa fall säkert var både ointressant och svårt för hästen att överföra den relationen på andra männsikor. Och detta visade sig vara ett sånt fall. Jag fick möjlighet att följa den här hästen under några år efter Tommys inridning, och det var onekligen en speciell häst med ganska lite intresse för livet som ridhäst.
Men i många fall blir resultatet fantastiskt bra, eller rättare sagt, i all de fall där pill-och-duttaren lyckas rida in hästen via denna metod så blir det riktigt bra. Ofta handlar det om människor utan egentlig erfarenhet av inridning, de är dessutom sällan särskilt erfarna eller avancerade ryttare. Men de har ett verktyg som verkar slå det mesta, de har tid. Lägg därtill ett omättligt intresse av just den hästen, grundat i en enorm kärlek, och du verkar ha ett fullständigt vinnande koncept. Kärleken verkar i detta fall verkligen kunna övervinna allt.
Jag är ingen pill-och-dutt-människa, men jag är heller inget proffs. Jag kan inte få en häst utpekad och ges ordern "rid in den på en månad". Eller kanske kunde jag det, men det hade tagit mig långt utanför min komfortzon. Jag hade varit obekväm, ängslig och kanske till och med rädd i vissa lägen. Allt jag gör med hästar bygger på den trygghet som jag känner och skapar med hjälp av den "pedagogik" jag använder mig av och systemet bygger på att vi gör saker när vi är redo.
Det är kanske ingen gigantisk skillnad, men jag kan ändå känna en viss avundsjuka på just pill-och-dutt-människorna för att de verkar ha obegränsat med tid och energi. Och visst älskar jag mina hästar, det är inte det, men jag sysslar med uppfödning så jag kan ju också tänka mig att sälja dem. Och det är i ärlighetens namn inte förrän jag ska rider in dem som jag tycker att jag verkligen lär känna dem. Jag pillar och duttar helt enkelt för lite innan dess för att skapa mig en riktig uppfattning om dem.
Poängen är i alla fall den, att trots Buck Brannamans, Tommy Arvidssons, Curt Pates eller någon annans enorma kunskap och erfarenhet när det kommer till att rida in hästar så kan man ofta göra ett lika bra jobb genom att slösa tid och kärlek på sin häst. Men det finns också fällor att falla i, de flesta relaterade till just bristen på erfarenhet. Den vanligaste är kanske att hästen förlorar respekten för dig som ledare, en annan att hästen relaterar saker till er relation och därför blir svår att rida för någon annan.
Ett annat problem är att du förmodligen kommer att missa att lära hästen en del grundläggande saker redan från början. Det gjorde Tommy, Buck och Curt också, men de har haft tusentals hästar att lära sig de misstagen på sedan dess. Sånt kan oftast göras senare eller kompenseras för på olika sätt.

Och jag tror att så länge man är ödmjuk nog att se och inse sina brister, samtidigt som är villig att slösa både tid och kärlek på sin häst kan man göra en fantastiskt rolig och lärorik resa tillsammans. Och det kan bli riktigt bra. Och har du inte tid eller möjlighet finns det alltid andra som har det som levebröd. Jag gillar dock tanken att tid och kärlek kan vara lika mycket värt som tiotusentals timmar av erfarenhet.

Hästen till höger är årets tvååring Boomer, som numera jobbat kor och någonstans börjar lita så mycket på mig att vi exempelvis kan kliva upp på en "bro" på ridbanan. Boomer är inriden enligt min vanliga metod, det fick bara ta lite längre tid eftersom han var så liten. Han är en speciell kille på många sätt, och jag kommer säkert att återkomma till honom i den här bloggen.

Hästminne

2011-11-18T02:23:00.000-08:00

Årets tvååring, Boomer, är inte alls särskilt lik sin äldre halvbror Barney. Faktum är att de inte är lika alls! Boomer är liten och ganska "knubbig" och har varit allt utom glad och positivt inställd till människor. Barney var ju ganska högrest och i princip alltid positiv till allt. Boomer har däremot tjurigt sagt nej till allt från att lyfta fötter till att ha sadel. Han är dessutom väldigt rapp i både ben och huvud. Han har aldrig varit direkt aggressiv eller så, bara väldigt "ovillig att prova nya saker" samt ointresserad av människor.
Och jag tror de flesta som håller på med hästar lägger ner en del arbete på att hitta en bra hingst när de ska betäcka sitt sto, men hur många funderar egentligen på stoet? Eftersom jag både har egna ston och en egen hingst kan jag ju år efter år se hur mina fölungar blir. Och visst kan jag se drag av Bambam i alla mina föl, det finns vissa personlighetsdrag som definitivt påminner om deras pappa. Och när de sedan är små och bruna som Boomer är det lätt att säga att de är "pappa upp i dagen". Men det stämmer inte riktigt.
Stoet påverkar givetvis det gentiska resultatet i lika hög utsträckning som hingsten, men de präglar också fölet under deras sex första månader och det gör varken hingsten eller några andra ston i samma hage i någon större utsträckning. Så om man skulle försöka fördela detta handlar det kanske om tre lika stora delar, och då har alltså hingsten 33,3 % av ansvaret för resultatet, medan stoet har 66,6 %. Min hovslagare Emil Karlsson, som också är hingstägare, hävdar att det är 40/60. Oavsett vilket bör du verkligen tänka igenom om du vill ha föl efter ditt sto innan du ens funderar på att välja en hingst.
I Boomers fall så heter mamma Ally och hon har nog aldrig riktigt förstått syftet med människor, om det inte handlar om att bli kliad eller få mat. Jag köpte henne efter en "inridning" som pågått i tre år och där man till slut gav upp. Hon gick dock att rida på, även om hon hade en del hyss för sig, så jag red henne en del innan jag godkände henne för avel.
Barneys mamma Barbi är precis tvärtom. Hon älskar livet som ridhäst och kommer galopperande emot en i hagen om hon hör sitt namn och ser en grimma. Hon är egentligen ingen kohäst, även om hon har det i sin stam, men hon lämnar så trevliga föl att hon har fått vara kvar som fölsto på grund av det.
Alltså ser jag stona i fölen, framför allt när det kommer till atittyd, men även rent fysiskt och i hur de instinktivt reagerar på olika saker. Överlag kan man säga att jag valt ganska vassa ston till Bambam och resultat har blivit det förväntade. För det jag framför allt märker är att han trubbar av de mest tillspetsade egenskaperna hos dessa stona, som i flera fall haft svårt att bli ridhäst för att de varit för vassa. Han lämnar också en del av sin fysik, men målet har framför allt varit att försöka koppla ihop stonas heta temperament med hans kloka hjärna. I det fallet blev Barney klokare än het och Boomer hetare än klok, men båda är precis så bra som jag hade hoppats på.
Åter till Boomer.
I våras när han skulle ridas in var han så liten och tanig att jag inte gjorde något annat än satt på honom. Då ville han inte bli fångad i hagen (som sin mor), och var väldigt misstänksam mot varje nytt element som presenterades under arbetet.
I somras tyckte jag att han hade växt på sig så mycket att han kunde ridas in ordentligt. Då tog det mig två timmar att få tag på honom på betet, och det var först efter att jag fått hjälp att leda ut de andra sju pojkarna ur hagen som det överhuvudtaget gick. Så den veckan fick han stå i rasthage. Det visade sig dock att han kom ihåg allt från i våras och jag kunde gå ganska raskt fram till de två avslutande passen där han galopperades. Sedan släpptes han på bete igen, och jag tänkte att jag får nog fånga honom med bedövningsgevär i höst när jag sätter igång igen.
Nu går ju pojkarna på lösdrift sedan någon månad tillbaka och jag har varit där ute och grejat en del med staket och annat. Och till min stora förvåning kommer Boomer fram nästan varje gång. Hans blick är positiv och jag kan se den nyfikna glimten i hans ögon. Så i måndags gick jag ut och hämtade honom. Jag tog in honom så han fick lite kraftfoder, sadlade upp honom och begav mig ut i rundcorralen. Där löslongerade jag, band honom till båda sidorna och klev sedan upp och skrittade lite. Inga problem. På tisdagen gjorde jag samma sak och travade, inga problem. I onsdags löslongerade jag honom lite i rundcorralen, tog ut honom på ridbanan och red i alla tre gångarter. Inga problem!
Det var som om vi hade hållit på med hans inridning kontinuerligt i tre veckor, istället för som nu en vecka i taget i tremånadersintervaller. Han kom verkligen ihåg allt han hade lärt sig och hans egen inställning var solklart den att han var en ridhäst. Och inte nog med det, hela hans attityd har förändrats till att vara mycket positiv till människor och det de gör. Han hälsar varje morgon när jag kommer ut i stallet och varje kväll när jag nattar dem. Och det är nog tyvärr inget jag riktigt kan ta åt mig äran för. Jag har varken gosat eller myst med honom sedan jag tog in honom, utan borstat, sadlat och ridit. Däremot är jag väldigt noga med att ge beröm till alla mina hästar, och just den biten verkar han börja förstå, men jag tror inte att det förändrat hela hans attityd.
Istället är det nog bara en kombination av att vara nära människor i allmänhet och hans egen mognad som skapat detta. Hästar är flockdjur och de gör oss till en del av sin flock, i alla fall till viss del, vare sig vi vill eller inte. Det behöver inte bli bra för den skull, hästar kan vara både mobbare och mobbingoffer, men det brukar kunna bli bra om vi är rättvisa.
Men det som fascinerade mig var hans minne! Visst pratar man om hästminne, men detta är något mer och häftigare än så. Ibland känns det som att hästar har ett fotografiskt minne för inlärning och jag blir lika förvånad varje gång.
Men detta är tyvärr inte alltid positivt. För vad vi än gör så lär vi hästar saker. Därför kan en häst minnas att den ska vara rädd för vissa saker eller att den ska bocka i en viss situation. Och det kan den göra resten av livet. Därför är det så otroligt viktigt att fundera på vad vi lär unghästar när vi håller på med dem, likaså vad de INTE lär sig. Vi kan enkelt lära dem bra och dåliga saker, och vi kan lika enkelt låta bli att lära dem bra och dåliga saker.
Och jag tänker inte berätta vad det är som är bra eller dåligt, för det finns det säkert lika många teorier om som det finns ryttare. Men eftersom jag fascineras av det paradoxala i roping, cutting och cowhorse så är jag själv ute efter att kunna kombinera explosivitet med lugn och inre harmoni samt en total självkänsla med drivkraften att aldrig släppa en ko.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att få möjlighet att sitta på den "perfekta hästen", men jag vet att med de hästar jag har kan jag få uppleva perfekta ögonblick. Och för en vuxen man som upplevt väldigt mycket är som att kastas in i tidsmaskin och färdas tillbaka till sina barndoms jular när hela kroppen kändes elektrifierad av glädje, förväntan, lycka och uppfyllda önskningar. Det är de ögonblicken som gör det värt allt slit och alla pengar. Antar att ni känner likadant, annars hade ni inte läst så här långt.

Prioriteringar

2011-11-05T08:26:00.000-07:00

Ordet i rubriken har blivit ett av de fulaste jag vet. Orsaken är enkel, ordet betyder egentligen att du lider av tidsbrist och måste försöka välja vad som är viktigast i ditt liv och välja bort det som är mindre viktigt. Jag är rätt säker på att ordet funnits länge, men att användandet eskalerat tusenfalt de sista 20-30 åren.
Hur kommer det sig att den moderna människan, med alla sina hjälpmedel, snabba bilar, prylar, trådlöst Internet, osv osv, har avsevärt MINDRE tid över till olika saker än vad vi hade för 100 år sedan. Då gjordes det mesta manuellt, allt ifrån potatisplockning till sättning av tidningssidor, montering och tillverkning. Idag görs det mesta på en fabrik i Kina och landar färdigt och klart i närmaste butik, ändå har saknar vi tid. Tid att göra saker med våra barn, tid att träna och umgås med våra hästar, tid att odla morötter, laga husmanskost, tid att koka "vanliga" makaroner - istället köper vi snabbmakaroner som tar 4 minuter kortare tid att koka. Vad gör vi sedan med de fyra minuter vi sparat in? Kramar vi våra barn? Borstar vi hästen lite extra?
Hur kunde det bli så här? Vi jobbar färre timmar och fem dagar i veckan istället för sex, ändå finns det nästan aldrig tid över för... ja, vad ska vi kalla det? Livskvalitet? Eller kanske bara "att njuta". Vi fyller våra liv med måsten och onödiga saker och när vi sedan blir gamla (om vi inte dör av någon stressrelaterad sjukdom på vägen) så kommer nog de flesta av oss att sitta där och tänka "vad hände egentligen?!?"
Jag ska dock villigt erkänna att jag varit väldigt lyckosam när det gäller mycket i mitt liv. Jag har fått resa mycket, bo på fantastiska platser, både i Sverige och utomlands, och jobba med saker jag haft talang för och älskat. Jag säger inte att mitt liv varit perfekt, för det har det långt ifrån varit, men nästan allt som gått rätt eller fel har varit mitt alldeles egna görande. Jag har varit min egen lyckas smed, på gott och ont.
Och för snart två år sedan bestämde jag mig för att starta en ny tidning. Beslutet kom efter att jag under flera år fattat ett antal mindre bra beslut, och att jag var tvungen att göra något åt saken.
Beslutet om en ny tidning fick sedan ett antal andra konsekvenser, som det brukar vara, och en av dem var att jag var tvungen att jobba hårt och mycket för att dra igång det hela. Det var då den kom, prioriteringen.
Mitt liv består i princip av fyra områden: Barn, jobb, gård, och hästar. Och i den ordningen var jag nu tvungen att prioritera. Tidigare har det nog varit barn, hästar, jobb och gård, men hästar är ju egentligen ett fritidsintresse, om än ett väldigt kostsamt och tidskrävande sådant, och i omvälvande och tillspetsade tider som dessa var prioriteringen ganska enkel att göra.
Men som jag har hatat och sörjt. Jag har mått så dåligt att jag faktiskt inte orkat ta mig ut och titta på tävlingar ens. Jag minns särskilt en gång, när jag dagen innan en stor tävling här i grannskapet, gick in på ridbanan och red den bästa reining Bambam och jag någonsin gjort. När vi var klara klappade jag honom, fällde en tår och gick och fortsatte jobba.
Fast någonstans är det ok. Livet består av olika faser och ibland får man försaka vissa saker under vissa perioder för att allt ska bli bättre sen. Men jag är 44 år och borde varit förbi uppbyggnadsfasen av mitt liv för länge sedan. Nu är det inte så, så det är bara att bita ihop. Och man kan väl säga att allt som inte har med barn eller jobb att göra har gått ner på sparlåga, till och med den här bloggen har varit på dekis, men jag hoppas snart att jag kan ändra på det.
Tyvärr är det dock inte riktigt så enkelt. När jag slutade träna och tävla mina hästar så upphörde också motivationen till att jobba hårt. Varför ska jag hålla på och slita ont om jag inte har något att slita ont för? Mina barn kommer ju inte att tacka mig. De hade säkert hellre haft en pappa som jobbade som vanligt och kunde vara ledig som vanligt. Och om jag inte kan göra det jag brinner för vet jag inte varför jag ska hålla på så här. Så ja, det har varit tufft och är väl fortfarande. Men jag tror verkligen att det kommer att bli bra, så det är bara att fortsätta.
Och ju äldre man blir desto enklare blir det att sortera ut vad som är viktigt i livet och vad livskvalitet och "njuta av livet" egentligen är för något. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte tänker leva med den här typen av prioriteringar så särskilt länge till. Att välja vissa saker före andra är inte att prioritera, det är bara sunt och bra, men att välja bort saker man vill eller egentligen behöver för att må bra, det är att prioritera och det tänker jag se till att slippa. På ett eller annat sätt.
Hoppas också komma igång med bloggen igen, som inte fungerat därför att jag inte orkat tänka på hästar på det sättet under den här tiden. Livet är för kort för att kunna prioriteras bort, och frågan vi alla måste ställa oss då och då är, "vad är livet egentligen och vad består mitt liv av?"

Motivation, vila och återhämtning

2011-07-28T07:22:00.000-07:00

Tävlingssäsongen inom westernridning är i full gång och det tävlas för fullt helg ut och helg in. Läste en intressant artikel om Rolf-Göran Bengtsson och hans träningsfilosofi, som fick mig att tänka till. Om nu någon inte vet vem han är så har han varit en av världens mest respekterade hoppryttare i massor av år. Ibland har han haft topphästar, ibland inte, men på senare år har han fått en kund som kontinuerligt förser honom med mycket lovande unghästar och som gjort att han varit med och fightats i världstoppen. Han vann en individuell silvermedlaj på Ninja La Silla vid OS i Hong Kong, den största framgången för svensk ridsport i modern historia. Hans senaste stjärna heter Casall La Silla och var en riktigt jobbig tonåring. Hingsten tvärvände nämligen när den skulle hoppa och blev därför ratad av uppfödarna i Holstein när han var fem. Sen kom han till Rolf-Göran, som lugnt och metodiskt byggde upp honom och hans självförtroende. I juni vann de två tävlingar i Global Champions Tour, som är precis som det låter, en tävling för världens bästa hoppekipage med miljontals kronor i prispengar.
Artikeln är en sammanfattning av ett seminarium som handlar om Roffes träningsfilosofi, och det är i ärlighetens namn inte mycket som skrivs om just det, men det är två saker som verkligen får mig att tänka till. Han berättar att efter att Ninja La Silla gått OS fick han vila från hoppningen i sex månader. "Han hade ju gått sex felfria rundor..." Det var det ena.
Det andra handlar om träningsfilosofin i stort: "Jag hoppar aldrig stort hemma... "
I westernvärlden ser man ofta på saken precis tvärtom. En häst som går bra får tävla mycket, det gäller ju att passa på! Och när man rider hemma ser man ofta till att hästen slidar extra långt, spinner extra fort eller joggar extra långsamt för man vet att när man väl kommer ut på tävlingsplatsen kommer den ändå inte att gå lika bra.
En reininghäst tränas i reinng, en kohäst på cuttingmaskin och pleasurehäst i pleasure. Som jag ser det tränas en häst, eller människa för den delen, i tre olika saker; grundfysik, mentalt och i att utföra själva tävlingsmomentet. Och om vi här skulle genomföra en undersökning, där trav, galopp, dressyr, hoppning och western skulle få svara på hur ofta man tränar på tävlingsmoment så tror jag att svaret skulle skilja sig väsentligt mellan westernryttare och övriga.
En förklaring kan vara att vi vill ha färdiga tävlingshästar som är tre år. Då måste träningen bli väldigt inriktad på tävlingsmomenten. Vad man missar? Ja, dels grundfysiken och dels den mentala träningen. Hästen kanske inte klarar pressen av att tävla om den drivs för snabbt framåt, eller så tröttnar den eftersom det inte roligt.
Men i ärlighetens namn så är jag ute på djupt och grumligt vatten här. Jag har alltid haft Roffes grundfilosofi i bakhuvudet, det får ta den tid det tar och allting bygger på att du har en bra grund att stå på. Om det nu är så att de flesta proffstränare inom western har en annan filosofi, vad är det som säger att jag i så fall har rätt? Jag menar, många av dem presterar ju mycket bättre än vad jag gör på tävling.
Men...
För mig handlar livet som ryttare om att ställa den här typen av frågor och faktiskt ta sig en ordentlig funderare på svaret. Ja, det handlar om att leva med frågan i min relation till hästarna. Att våga ifrågasätta sina metoder lika ofta som man också vågar tro på dem. Att lita på att man gör rätt, men att samtidigt veta att det kan bli bättre. Att ha en filosofi men vara öppen för nya sätt att göra saker.
Varje ryttare är sin hästs tränare. Du kan lära din häst bra saker och du kan lära din häst dåliga saker, men så fort du rider tränar du din häst. Vill du sedan hålla på med tävling måste du ha en plan. Vill du sedan bli duktig måste du vara beredd att omvärdera och förändra din plan, allt utifrån den häst du rider och de nya kunskaper du får på vägen. Och du måste också ha en grundläggande filosofi, så hur ser din filosofi ut, och hur ser din plan ut?
Och vad kom jag fram till nu då angående Roffes metod kontra den metod som westerntränare använder? Ja, personligen tror jag på Roffe. Jag grundtränar mina hästar när jag rider hemma och försöker se till att de har kul när de är ute på tävlingar. Jag säger inte att jag alltid lyckas, men det är i alla fall min filosofi. Men jag vet inte att jag gör rätt och någon annan fel, eller att flera har rätt eller kanske alla fel. Resultat är utan tvekan en viktig värdemätare, men jag lägger också till hästens attityd. Jag vill att de ska tycka att det är roligt. Men frågan och inställningen är oerhört subjektiv, jag hoppas bara att det är fler än jag som tänker på det.

Det svåraste av allt

2011-07-20T02:51:00.000-07:00

"Detta är en liten minnesblogg över Lynx Tapdancer, alias Bimbo, som hastigt och väldigt olustigt fick lämna oss idag. Hon hade ett litet sår på benet som utvecklades till lymfangit. Men det var inte därför hon dog. Och jag kanske skriver mer om hästsjukhus en annan gång. Idag ska jag koncentrera mig på den andra delen. Den om att förlora en häst."
...det här var inledningen på ett blogginlägg som aldrig publicerades, och som skrev jag på kvällen den 13/7. Jag tänkte att om jag bara får skriva ner alla tankar och känslor så blir det bättre. Det blev det inte. Istället blev det bara ett enda sammelsurium av spretiga trådar och obearbetade känslor. Nu, så här en vecka senare, så kanske det går lite bättre att sortera och kanske faktiskt skriva något som är värt att läsa för någon annan.

Bimbo var hos mig i tre år och var en inackordering. Eftersom det var min gode vän Janne som ägde henne så blev hon snabbt en i familjen. Hon var vacker att se på men rent ut sagt en bitch att ha att göra med, i alla fall till att börja med. Men ju längre tiden gick desto trevligare blev hon. Och den sista tiden, när hon reds och hanterades regelbundet, var hon inte bara en av de snyggaste, utan också en av de trevligaste hästarna på gården. Pusselbitarna började falla på plats och det kändes som att hon gick en ljus framtid till mötes.

Och så hände det där som händer ibland. Ett litet sår på benet med lite varbildning i. Det utvecklades till lymfangit som förvärrades trots penicillinkur och väl på djursjukhuset tillstötte komplikationer som gjorde att hon till slut fick avlivas.

Och det gick så fort?! Från ett "svullet ben" till död på så kort tid. Jag har fortfarande svårt att greppa det, Bimbo är borta. Och det var ju inte ens min häst?!
Så fort jag börjar skriva om det här så börjar tankarna rusa genom huvudet igen. Och känslorna. Det är svårt det här. Hade tänkt göra någon analys gällande vår förmåga att skapa känslomässiga relationer till djur, men jag tror jag går bet. Det är inte som att förlora mänsklig vän, i alla fall inte för mig. Jag förlorade en mycket nära vän för cirka tio år sedan och det är annan sorg. Han var två år yngre än mig, så det fanns goda chanser för att vi hade kunnat umgås resten av livet, om det inte hade varit för olyckan.
En häst har en livscykel på runt 20 år, en hund på kanske 10 år och en katt ungefär lika länge. Vi vet att de kommer att dö innan oss. Det finns heller ingen möjlighet för ett djur att tillföra oss saker som hänt när vi inte varit där. En häst kan inte berätta vad som hände igår när vi var på jobbet, de kan heller inte ge oss goda råd i livets alla konstiga situationer. Det är en skillnad.
Men hästar, hundar och katter kan ge oss massor - nu. De är specialister på att leva i nuet, något vi människor är fasligt dåliga på. De kan också se att "idag behöver matte/husse en mjuk mule mot kinden eller en extra slick i ansiktet". Eller som katter hanterar nuet; "idag behöver matte/husse känna sig ägd av mig och kela med mig, så jag lägger mig ovanpå honom/henne och trampar frenetiskt."
Och detta är faktiskt KÄRLEK från ett djur. Jag bryr mig inte om hur mycket man försöker rationalisera djurs beteende, för det finns faktiskt ingen bättre förklaring. Det är inte känslor som djur saknar, det är abstrakt tänkande. Och därför lever de i nuet, och därför är det så lätt att älska dem. De tillför oss människor en förmåga vi faktiskt lyckats träna bort genom alla årtusenden av utveckling.
Det vi ska trösta oss med när det gäller djurs lidande är att de inte tänker på döden som en konsekvens. De kanske har ont, men sen försvinner det onda och de är borta. Vårt viktigaste ansvar som människor i djurens närhet är därför att minska lidandet i möjligaste mån samt sedan ta bort lidandet och låta dem somna in, om och när det är dags. Och så fick det bli med Bimbo.

Och jag vill därmed visa mitt djupaste deltagande och den största respekt för Janne, som älskade sin häst villkorslöst och innerligt, och som stod upp för henne hela vägen och fattade det svåraste beslutet av dem alla när det var dags. Beslutet är så svårt för att vi förstår konsekvenserna. Vi vet att hästen försvinner, för alltid. Hästen vet inget om det och känner bara att lidandet tar slut.

Detta är den tuffaste aspekten av att vara djurägare, det här är det svåraste av allt. Att veta att de en dag kommer att vara borta och att vi kanske kommer att vara tvungna att fatta det här beslutet. Men möjligheten att få umgås, älska och bli älskad av sina djur är ändå det som uppväger allt det svåra. Så ge dina djur en extra klapp idag. Låt dem känna sig älskade, och känn dig älskad. För det är det bästa av allt.

På bilden syns Janne och Bimbo tillsammans med mig och Keydie.

Behåll dina vänner - skriv ett avtal

2011-07-03T03:01:00.000-07:00

Det var länge sedan som jag insåg att det alltid finns två sidor av en historia och att jag, hur rätt jag än tycker att jag har, kan stå där framför en människa som tycker något helt annat men hävdar att den har lika rätt. Och handlar det om tycke och smak, exempelvis musik, religion, politik eller vilken tapet som är snyggast så är det i slutändan ganska lättbegripligt och väldigt lätt att respektera. Men när det handlar om att återge en situation eller vad man egentligen kommit överens om, ja då kan det ibland bli oerhört svårt att faktiskt ens i sin vildaste fantasi tänka sig hur man ens pratar om samma situation eller samma överenskommelse.

Det finns något som kallas vittnespsykologi. Idag är det en hel genre av forskare och psykologer, vars jobb är att utröna vad som egentligen är sant. Och om historierna är för lika avfärdas de direkt som något vittnena pratat ihop sig om. Om historierna däremot skiljer sig åt på flera punkter, men överensstämmer när det gäller stora och viktiga saker vet man att människor talar "sanning". Sedan handlar det bara om att försöka få tag på de fakta som faktiskt är relevanta och försöka utröna vad som egentligen har hänt.

På senare år har jag därför blivit en stor förespråkare av skriftliga avtal, särskilt när det gäller hästar eftersom det ofta involverar pengar eller ansvarstagande. Det behöver inte vara så svårt. Skicka ett sms eller ett mail, eller skriv ut två exemplar av ett avtal och skriv under. Dokumetet kanske inte är helt juridiskt bindande, och det kan saknas en del viktiga saker som ingen tänkt på, men det som finns med är man i alla fall överens om.

Och nu har det varit flera av mina vänner som faktiskt råkat i luven på varandra, eller på andra personer, just på grund av otydlighet när det gäller köp, utlåning på foder eller leasing. Och även om du sitter där med en hyfsad samling bevis som talar till din fördel, så finns det inte papper blir det ändå komplicerat. Och tjafsigt. Och till slut infekterat.

Hästar i all ära, men kan man undvika onödiga konflikter med andra människor så ska man nog göra det. Och "svart på vitt" är nog det enklaste sätt att lösa det.

Attityd

2011-06-30T07:00:00.000-07:00

Det här är egentligen en fortsättning på Den smarta hästen, men jag kände att det kunde vara skönt att ta en paus från allt det där jobbiga och tunga ett tag.
Jag kom nämligen in på hästens mentala inställning och attityd och hur vårt sätt att träna hästen påverkar detta, och nu har jag hittat den optimala bilden för hur jag tänker när det gäller just träning av hästar. Så låt oss bege oss till en annan värld, där Sverige haft två mycket framgångsrika idrottsstjärnor, nämligen höjdhopp. Jag tänker på Patrik Sjöberg och Stefan Holm. Den förste blev världsrekordinnehavare och världsmästare, den andre blev olympisk mästare. Både hade oerhört framgångsrika karriärer inom samma idrott, men var på många sätt väldigt olika som idrottspersonligheter.
Allt detta känner ni till. Patriks tränare hette Viljo Nousiainen och var hans styvfar, Stefans hette Johnny Holm och var hans pappa. Jag såg en dokumentär med Stefan Holm för ett år sedan, eller så, som var oerhört bra. Där berättade Stefan väldigt öppenhjärtigt om allt möjligt, däribland sin relation till sin pappa/tränare. Och det är klart att den inte var helt enkelt, och under slutet av karriären umgicks de inte särskilt mycket privat. Jag tror att det är ganska enkelt att förstå och respektera, de visste att det handlade om något år där de var tvungna att satsa allt på tävlingskarriären och därför lät de allt det sociala stå tillbaka. Utan att veta så kan man anta att de idag har en ganska normal far/son-relation där barnbarnen hamnar i fokus. Konceptet var hur som helst enormt framgångsrikt, och Stefan Holm kommer alltid att bli ihågkommen som en idrottshjälte.
Samma gäller Patrik Sjöberg. Han var med under höjdhoppets storhetstid och slogs med bland annat Sotomayor om vinster. Nu har det kommit fram att hans tränare och styvfar utnyttjade honom sexuellt och kränkte honom på flera sätt. På frågan varför han tillät detta svarade han "jag ville ju bli bäst!"
Och det blev han.
Vet inte om ni ser kopplingen, men den är ganska enkel. Om du är en duktig tränare kan du få fram duktiga hästar oavsett hur du gör. Men jag är mer inne på Johnny-stilen än på Viljo-stilen. Johnny Holm står i den dokumentären och säger "ja, det är ju inte direkt friskvård vi håller på med". Det handlar alltså inte om att Stefan har tränat mindre eller mindre hårt, det handlar bara om hur och under vilka premisser.
Ska du få en häst som blir bäst måste du träna den stenhårt. Du måste också vara en oerhört duktig tränare. Och oavsett om du kränker hästen och tvingar den att göra en massa saker, eller försöker motivera den till att jobba lika hårt, så kan du få fram en världsmästare. Det handlar egentligen bara om hur du vill göra det.
Och jag vet hur jag vill göra det.

Glad midsommar!

2011-06-24T06:39:00.000-07:00

Ja, nu undrar du säkert vad midsommar har att göra med hästar, men det är mer logiskt än vad du tror. Mer logiskt än sill och nubbe, faktiskt. Midsommar är en hednisk tradition som funnits i hela norra Europa, och som kyrkan jobbade hårt för att få bort. Traditionen Det fick man också i hela Europa och i hela Sverige, utom i Dalarna. Där levde unga människor fäbodliv på somrarna, långt ifrån kyrka och prästerskap, så där fortsatte man att fira midsommar.
Och man tillber egentligen ingen särskild gud, mer än att det går att härleda till Freja som var fruktbarhetens gudinna i den gamla asatron. För detta är en fruktbarhetsfest, där man både firar vårsådd, betäckningar och allt annat som hänt under våren samt ber om en stor skörd till hösten. Midsommarstången är en jättestor fallos, den äldsta och tydligaste fruktbarhetssymbolen som mänskligheten känner till.
Nu höll dock midsommarfirandet på att dö ut även i Dalarna i takt med att fäbodarna lades ner, och skulle så ha gjort om inte Anders Zorn hade tagit tag i saken. Han var en oäkting som växt upp tillsammans med sin mormor, som jobbat som piga och gått med djuren upp till fäboden. Att detta gjort intryck på honom märks tydligt i hans målande senare. Men när han blev äldre var han både känd och mäktig. Kyrkan tyckte han inte om, eftersom den inte hade tyckt om honom som oäkting kan man tänka, och som potentat i Mora bestämde han att det skulle firas midsommar, till alla ungas glädje såklart.
Snart spred sig den här traditionen ut över Sverige, även om det fortfarande är något alldeles speciellt med midsommar i Dalarna.
Så om du vill fira midsommar på riktigt så ska du glädjas över dina föl, att gräset växer och jorden är fruktbar. För det är det som midsommar handlar om. Regnet? Ja, det måste ju därmed bli en välkommen gäst på midsommar! Utan regn inget gräs.
Så därmed får jag önska alla mina hästvänner en riktigt trevlig midsommar, med regn, sol och goda vänner. Kanske en ridtur?

Sommaren, en plåga?

2011-06-19T00:32:00.000-07:00

Jag förstår inte varför Jordbruksverket håller på och bråkar om hästhållning på vintern?! Idag har vi tagit bort de två farligaste naturliga fienderna för hästar och det är svält (som på vintern leder till att de fryser ihjäl, det är alltså inte kylan i sig som gör det) samt rovdjuren. Om hästar har mat och vatten, samt skydd när det blötsnöar och är runt nollan, så mår de alldeles utmärkt på vintern. På sommaren däremot, med flugor, mygg, knott, bromsar, blinningar och höga temperaturer utan skugga ute på beten, så tycker åtminstone jag att djurskyddsarbetet borde gå på högvarv!!!

Detta är ytterligare ett exempel på hur man lagstiftar om antropomorfism, eller "att ge djur mänskliga känslor". Bara för att människor fryser på vintern är vi övertygade om att hästar gör det. "Vaddå? Vi kan inte stå ute i shorts och t-shirt när det är -20° och käka en hamburgare för att bli varma?!" Nej, men hästar kan. Hästar, rådjur och älgar svälter normalt sett ihjäl på vintern, men fryser väldigt sällan så länge de har mat.

Däremot lider de av alla insekter och värmen på sommaren, om de inte kan söka skydd. Titta på dina hästar så får du se. På dagarna står de oftast helt still och försöker hjälpa varandra att hålla flugor och bromsar borta. Och på nätterna äter de och busar. Helt normalt.
När en god vän till mig från södra Texas var över och hälsade på sa han "jag önskar verkligen att jag hade ett stall till mina hästar". Det uttalandet skulle ju kunna låta väldigt märkligt i en djurskyddsinspektörs öron, men är verkligen så sant. Värme och insekter är otroligt jobbiga för hästar. De är visserligen byggda för att klara det också, men ska vi gradera saker är nog detta betydligt värre för en häst än -20°.
Läste på Facebook att en massa människor hade sprungit ut för att ta in sina hästar en dag när det regnade. Sätt på dem ett täcke istället om de fryser så de får äta gräs i lugn och ro. Regnar det fryser de kanske, men blir knappast nedkylda vilket är något helt annat än att de står och huttrar. Hästar huttrar för att hålla värmen, inte för att de är nedkylda. Människor har egentligen samma reaktion, men klarar sig betydligt sämre. Och regnar det slipper de uttorkning och att bli uppätna av insekter eller överhettade.
Så håll koll på era hästar i sommar! Ta gärna in dem på dagarna så de får vila ordentligt om det är varmt och mycket insekter och låt dem vara ute på nätterna, så kan ni släppa ut dem dygnet runt till hösten igen.

FEI-reiningen och djurskyddet

2011-06-17T12:08:00.000-07:00

Jag ska ge mig på ett riktigt självmordsuppdrag genom att försöka ge min syn på den anmälan som finns emot vissa ryttare under Reining VM för djurplågeri. En god vän till mig ringde upp mig för några veckor sedan och sa ungefär så här: "Jag tycker det är fruktansvärt att något sånt här får förekomma, även om jag själv inte är någon "hästkramare"". En annan sa "även om man gör sånt där får man se till att inte gör det på en offentlig framridning". Och Håkan Bergh tog upp detta i sin blogg, tolkade jag honom rätt var han förbannad över att man kallade detta för djurplågeri och tyckte det var tragiskt att folk på läktaren med videokamera blev åklagare, domare och bödel. Han tog sedermera bort inägget, och det finns en stor risk att mina kommentarer bidrog till detta. I så fall ber jag om ursäkt, för debatten är viktig och än så länge relativt frånvarande. Eftersom jag vägrar Bukefalos har jag ingen aning om vad som sägs där, men det forumet går ändå inte att ta på allvar.
Så med risk för att detta blir ett offentligt självmord (suicide by blog) så ska jag här ge mig på att försöka redogöra för hur jag ser på saken och varför jag tycker detta är viktigt och allvarligt. Efter att ha tittat på filmerna på Youtube flera gånger finns det några intressanta saker att ta upp.
Jag måste också säga vad jag tycker om Epona.tv som lagt ut filmerna. Deras motiv är i allra högsta grad tvetydiga, då de vill sno mig på 50:- DKK för att jag ens ska få en chans att se klippen som ligger där. Hur rimmar det med att "stå på djurens sida"? Verkar som att de står på en kommersiell sida av detta och försöker slå mynt av "uppseendeväckande djurplågeri". Jag vägrade självklart att betala, och har därför bara haft tillgång till de offentliga filmerna som visats på Youtube.
Så vad går att utläsa av filmerna då? Ja, egentligen är det det här som är hela problematiken, och förmodligen lite av Håkans poäng, nämligen att det Epona.tv visar upp är "inte så allvarligt". Ska vi uttrycka det annorlunda så hade jag sagt att jag har sett värre, framför allt på nätterna i arenorna. Exempelvis har jag sett en "framgångsrik" ryttare rida skiten ur en häst i närmare två timmar inför fullsatt restaurang på Grevagården, uppenbart belåten över sin insats och att han hade publik. Jag har också sett en tränare "fenca" en häst fler än 50 gånger, något jag heller inte kan begripa. Det finns fler incidenter, exempelvis rollkür på en reininghäst osv. osv. Allt detta på offentliga framridningar.
Och jag tror att det är det här som gör att många westernryttare reagerar väldigt stark på filmerna. Det är faktiskt inte så farligt det som visas! Nej, alldeles riktigt. Men är det vi ser på filmerna inom gränserna för en sund ryttarkultur och en vettig framridning?
Frågan är lite mer invecklad än så. Om vi tittar på den fencning som förekommer på filmerna upplever inte jag det momentet i sig som djurplågeri. Hästarna vet vad som försigår och lär sig momentet. Och det finns säkert olika varianter på fencning, men jag och många med mig använder det bara för att få hästen att göra en rak rundown. Då räcker det med några få fencningar i varje rikting för att få hästen att tänka rakt hela vägen fram till väggen. Under tävling stoppar du sedan innan väggen. Det som inte är ok, anser jag, är att fenca en häst i all oändlighet men det visas inte.
Något annat som givetvis väcker reaktioner är att en ryttare fencar en häst, sedan rycker den ordentligt i munnen några gånger. Jag kan verkligen förstå att detta väcker reaktioner för det ser verkligen inte snyggt ut. Om hästen far väldigt illa av det? Nej, som vanligt kunde det varit värre. Om det ska vara ok att göra så på en framridning? Nej, jag tycker inte det. Om det ska leda till åtal för djurmisshandel? Problemet är att när det görs på en offentlig framridning utan åtgärd från tävlingsledningen så frånsäger man sig också ensamrätten till att lösa problemet. Helt plötsligt finns det handlingsutrymme för vem som helst på läktaren att agera, vilket innebär människor med en för sporten bra agenda och människor med en sporten illasinnad agenda.
Och detta är något vi är tvugna att hantera, och ska vi ha en chans att vända det här till sportens fördel måste vi agera snabbt, kraftfullt och väldigt smart. Vi kan inte tiga och vi kan inte gorma och skrika om att det är orättvist eller komma med konspirationsteorier. Vi måste i så fall visa djup ånger och en handlingsplan för att rätta till problemen.
Den andra, lika intressanta, infallsvinkeln kommer fram på den andra filmen. Där visar man en ryttare som sitter och rider en häst i djup form på lilla framridningsbanan. Av och till rycker han kraftigt i ena tygeln, trots att hästen i princip har mulen mot bogen. Detta kan givetvis uppfattas som väldigt grymt, jag anser till och med att det bör uppfattas som det. Och anledningen är i första hand inte de ganska omotiverade rycken, utan att hästen med all önskvärd tydlighet visar att den regelmässigt utsatts för detta, förmodligen i kombination med någon hjälptygel. Budskapet är att hästen aldrig någonsin för ta upp huvudet för då straffas den hårt.
Varför? Jag hade ett långt samtal med Allen Mitchels om detta när jag träffade honom på en clinic. För er som inte vet vem det är så är det han som skrivit NRHA:s (National Reining Horse Association) regelbok och dessutom varit ansvarig för deras domarutbildning i över tio år. Sedan ett par år tillbaka är han det dock inte.
Hans syn på den här problematiken var enkel "dömer de efter regelboken så är det inget problem". Där står det nämligen inget om att en häst som går med mulen i backen under hela mönstret ska premieras. Det står dock att hästen inte får gå emot bettet, och det är givetvis rimligt att en häst som kan utföra alla manövrar på lös tygel, utan munkontakt, får ett plus i kanten. Men det inget om vilken form hästen ska ha! Om hästen däremot inte går i form kommer det att visa sig i olika manövrar, men huvudets position är inget man tar upp över huvudtaget. Men, eftersom en häst som går i en onaturligt låg form ändå väldigt ofta premieras är detta något som väldigt många ryttare ändå tränar.
Och här skulle man kunna hävda samma sak som tyska soldater sa efter andra världskriget att "vi följde bara order". I detta fall blir det istället att "vi utförde bara det som domaren ville se". Och jag kan köpa det, även om jag själv sedan länge bestämt mig för att detta är den största anledningen till att jag inte vill syssla med reining på allvar. Jag försöker balansera min filosofi kring tävlande, och där någonstans går gränsen för vad jag anser vara en sund ridning.
Men detta hade inte varit något problem om domarna inte premierat den låga formen och sedan blivit helt extatiska över den jättelåga formen. Det finns alltid människor som gör vad som helst för att vinna. Framför allt är man beredd att prova alla tänkbara genvägar för att snabbare och enklare komma till målet. Det finns kanske hästar som orkar och vill gå i den låga formen, men jag kan svära på att de allra flesta istället är hårt bestraffade om de råkar göra något annat.
Alltså: Gör som i pleasuren, inför en regel som säger att "under våg och bakom lod inte är tillåtet". Det kommer garanterat inte att ta bort problemet helt (det finns fortfarande kvar inom pleasuren) men då finns det i alla fall en sportslig chans att bli premierad av domarna för en häst som gör allt korrekt i en naturlig form.
Det skulle inte förvåna mig om ryttaren ifråga blir fälld för det han gör. Och trots att han är ett "offer" för en, enligt mig, sjuk bedömning så är han självklart personligt ansvarig för sina handlingar. Han är dessutom ett fullblodsproffs. Huruvida det är rätt eller fel har jag ingen åsikt om, men det hade kunnat undvikas genom att: A. bedömningen sett annorlunda ut. B. Någon sagt åt honom att sluta.
Och nu sitter det säkert ett antal djurrättsaktivister och jublar över denna blogg, medan reiningryttare börjar samla in pengar till ett beställningsmord. Eller så är det tvärtom, lite svårt att avgöra. Och då kommer vi till sista punkten, som det egentligen kunde skrivas ett helt uppslagsverk i minst tio band om.
Hästens bästa. Den enda anledningen till att hästen idag är en framgångsrik art som överlevt årmiljonerna är att den först och främst kan användas till arbete, och för det andra att den lämpar sig mycket väl för olika typer av tävlingar. Och i samma sekund som vi accepterar det så hamnar vi i ett antal moraliska dilemman. Vad är hästens bästa? Att släppas ut i det vilda och svälta ihjäl eller bli uppäten av rovdjur? Inte det? Den ska alltså vara ett tamdjur... till vad? Tävlas med? Ok, hur hårt får du då driva hästen? Och vad händer med hästen som kanske är "för tuff för sitt eget bästa?"
Jag har fått se ett antal hästar som varit för tuffa för sitt eget bästa och varit på väg till slakt. Jag har även själv köpt några såna hästar, för att jag har trott att de var värda ett annat öde. Och det som den människan som fått hästen varit tvungen att göra för att "rädda" den är inte alltid snällt. Ibland får man vara oerhört tuff mot en häst som exempelvis saknar självbevarelsedrift och "hellre dör" än umgås med människor. Men så plötsligt vänder det, hästen accepterar att bli klappad, sadlad och riden, och även om det kan vara en lång och krokig väg så kan det bli så fantastiskt bra. Där är jag villkorslöst beredd att säga att ändamålet helgade medlen. Kan det sedan hända på en tävlingshäst? Javisst. Tror jag att alla hästar som trycks ner till total underkastelse annars skulle vara monster? Nej, långt ifrån. Men precis som Håkan konstaterar; en sån här debatt blir oftast helt nyanslös och då går den inte att föra.
Detta är mitt försök att nyansera debatten. Jag vet inte om det lyckas och risken är att jag antingen blir otydlig eller missförstådd. Men jag får ta den chansen. Just nu skulle jag vilja ha ett pressmeddelande från alla involverade organisationer som förklarar sin ståndpunkt, sedan en handlingsplan som ser till att initiativet återigen hamnar hos de som älskar sin sport, och förhoppningsvis sina hästar.

Avel 2: Den smarta hästen

2011-06-14T02:36:00.000-07:00

Förra blogginlägget väckte en del debatt på framför allt Facebook. Debatten handlade framför allt om vad en "intelligent häst" skulle kunna vara. Du kan läsa inlägget här om du missade det. Jag hävdade att en intelligent häst var en häst som kommunicerade, och menade att en sådan individ i längden hade bättre förutsättningar som ridhäst. Motsatsen var då hästen som bara går, till synes lite avstängd och mekaniskt "bara gör" det ryttaren ber om.
Inlägget handlade i första hand om avel, och kommunikativa individer i motsats till de som bara ger respons på det ryttaren gör, men debatten kom att handla om något lite annorlunda. Någon trodde dessutom att jag menade att en häst som kommunicerar sätter emot, och att det jag egentligen pratade om var en häst som hade ont. Jag vet inte om det tyder på att jag var väldigt otydlig, personen ifråga läste slarvigt eller om denne aldrig kommunicerat med en häst. Jag ska i alla fall försöka förtydliga och utveckla ämnet lite till.
Hästar intelligens är för mig ett fascinerande ämne. Jag har googlat och läst en del nu och egentligen bara hittat artiklar som handlar om intelligens sett ur ett mänskligt perspektiv, exempelvis förmåga att lösa logiska problem. En test försökte hitta den "superintelligenta hästen". Utgångsläget var att 80 % av alla hästar föll inom området för en normalkurva, men vissa var betydligt mindre intelligenta och andra betydligt mer.
Jag lyckades aldrig hitta ett utfall av den här testen, och den förefaller i mina ögon inte helt relevant för mig som ryttare. Jag är nämligen i första hand ute efter en annan sorts intelligens.
Man säger ofta att en häst har en hjärna lika stor som en valnöt, vilket kanske inte är riktigt sant. Den är lite större, men den är mindre än en tennisboll. Och själva storleken i sig är egentligen ointressant, hjärnans storlek står i första i paritet till storleken på kroppen. Alltså finns det hästar som har hjärnor som är betydligt mindre än en valnöt och hästar vars hjärna säkert är som en grapefrukt, men det betyder inte att den ena är mer intelligent än den andra. Men en normal hästhjärna hos en ridhäst är lite större än en valnöt.
Hästens förmåga till logiskt tänkande är dock väldigt begränsad jämfört med oss människor, men det betyder inte att de inte kan vara "smarta". Är det något jag tjatat om i den här bloggen så är det just hästen som en social individ. Hästar måste ha en stor social kompetens, eller "social intelligens" för att klara livet i en flock. Så det är det ena som är intressant ur ett intelligensperspektiv. Det andra är att hästar har personligheter. Låt mig ta ett exempel.
Den treåring jag rider nu heter Barney och är, som jag uppfattar det, en ytterst intelligent häst. Och jag säger inte det här för att marknadsföra min hingst, för de flesta personlighetsdrag som han har kommer defintitivt från mamma. Han kommunicerar på en massa olika sätt och våra ridpass är egentligen långa "samtal" om vad som ska göras. Nu senast var det galoppombyten som var på tapeten. Han har bytt galopp några gånger tidigare när jag ridit honom, men mest för att det var bekvämast. Nu ville jag lära honom mer av min signal till honom för ett galoppombyte.
Vi grejade och fixade med detta ett tag, men ungefär en kvart in i ridpasset så sa han något i stil med "men vänta nu, jag förstår vad du vill men jag lyckas inte överföra det till mina ben". Det är i alla fall så jag uppfattar det. Han säger det genom att visa lite frustration, huvudet åker upp och han spänner sig. Vi avbryter övningen och jag sätter mig och fixar lite med honom istället. Jag säger egentligen samma sak till honom som jag skulle sagt till en människa, fast med min kropp. Budskapet är "du förstår att du måste slappna av och känna efter vad jag vill, sedan måste du hålla upp den här bogen för annars orkar du inte byta. Går du i form med eftergift kommer bakbenen under dig, och kan du då hålla undan bogen så är detta en piece of cake! Vi prövar igen."
Jag sätter upp honom på diagonalen och han byter mitt på rakspåret. Nu säger jag inte att han kan det här och kommer att göra det varje gång. Han är långt ifrån färdigutbildad, men tillräckligt intelligent för att kunna ha den här dialogen. Om vi tar en annan unghäst som jag jobbat med så såg dialogen lite annorlunda ut.
Här sa hästen allt som oftast "Nej, jag förstår inte och vet inte vad du vill att jag ska göra. Nu har jag försökt lista ut vad det är genom att göra alla möjliga olika saker, men det har tydligen varit fel, så nu vill jag inte mer!"
Mitt jobb då var att hitta nya vägar och sätt att förklara vad jag ville. Ibland svarade hästen "ja, jo, jag tänkte att det kanske var det där du var ute efter, men det är jättejobbigt och svårt för mig så egentligen vill jag hellre göra något annat."
Mitt svar då var alltid "men det gick ju jättebra!!!" En sån situation ser kanske lite märklig ut från staketet. Hästen är uppenbart missnöjd och visar det, och gör något halvkasst som ser bedrövligt ut, ändå klappar jag den som om den vunnit VM. Detta ledde i alla fall fram till en häst som var en av de känsligaste och mest otroliga hästar jag ridit. Den var/är extremt atletisk och besatt den där nästan övernaturligt kusliga förmågan att veta vad du tänkte när du red.
För mig är detta två idealiska hästar och de "smartaste" hästarna. Deras sociala kompetens gör dem väldigt kommunikativa. Jag ska också tillägga att de kan beskrivas som väldigt människotillvända och att det givetvis också handlar om en vilja att kommunicera med människor. Sedan är hästarnas personligheter väldigt olika i det här fallet, vilket ställer krav på mig som pedagog.
Jag ställer detta i kontrast till en häst som säger "jaså" och "jaha" till allt jag ber om. Och detta har inte nödvändigtvis med hästens förutsättningar att göra. Du kan träna bort hästens egen förmåga att tänka och kommunicera och därmed skapa en monolog eller envägskommunikation. Det är detta jag menar att jag inte vill ha. Oavsett om hästen är intelligent eller inte vill jag ha en dialog. Den får ha en uppfattning om vad vi gemensamt ska uppnå.
Annars blir det som att köra motorcykel, vilket jag gjort massor i mina dar. Här är det enbart du som styr vad som ska hända. Du gasar, bromsar och styr, och på en modern motorcykel sker detta med enorm precision. Hade jag velat ha det hade jag fortsatt med motorcyklar.
Därför låter jag mina hästar ha "åsikter" när vi tränar. Den dagen vi tävlar vill jag nämligen att vi båda är överens om vad som ska göras och varför. Är det sedan cowhorse så går allt efter boxningen (att hålla kon på kortsidan) ut på att spela efter gehör. Man kan inte planera vad som ska hända, och då vill jag ha en häst som själv tar initiativ och faktiskt hjälper mig att lösa de eventuella problem som uppstår. Det innebär kanske inte att vi vinner, men det är en enorm kick att känna att "vi gjorde det tillsammans!"
Jag har också ridit hästar som varit direkt "osmarta". Antingen har de inte haft förmåga att förstå och kommunicera lika lätt som andra hästar, eller så har deras personligheter i kombination med detta gjort att de nästan bara sagt nej till allt. Såna hästar är en utmaning i sig. Och alldeles beroende på vad som är problemet kan det bli bra eller jättebra, så länge det inte handlar om exempelvis kronisk smärta hos hästen.
Säger jag därmed att en "smart" häst kommer att vinna VM i hoppning, dressyr, reining eller något annat? Nej, det kan lika gärna vara den här hästen som bara gör det den blir tillsagd om. I vissa grenar premieras dessutom den "lobotomerade" hästen av domare, så där kanske jag aldrig kommer att vinna. Men i så fall vill jag inte vinna. "If this is wrong, I don't want to be right". Jag är en glad amatör som gör det här för mitt egent höga nöjes skull, och just detta är ett av de främsta skälen. Jag gillar hästar som pratar med mig.
Vad andra gillar eller vill uppnå är upp till dem, men den debatt som just nu förs om reiningen i Sverige är ytterst välkommen. Ändamålet får aldrig helga medlen när det kommer till djur och barn. Det är faktiskt så enkelt.

Avel

2011-05-04T02:27:00.000-07:00

Jag har alltid älskat djur i alla dess former. Inte så att jag skulle krama alla djur jag såg när jag var liten, även om jag gjorde det också, utan kanske mer som något av en fascination. Jag minns att jag alltid tittade på alla djurprogram, som Naturrutan, filmer med Jacque Cousteau osv. I pojkrummet låg tidningar med Tarzan och självklart smög man upp och smygtittade på westernfilmer sent på kvällarna. När jag blev lite äldre var det Macahans som gällde och så rullade det på.
Allt sånt här, från Djungelboken till Tarzan till Lassie och westernfilmer har givetvis påverkat min syn på djur, men kanske framför allt mitt intresse. Och jag har nog alltid sett djur som individer och personligheter. Därifrån blir det också naturligt att se jakthundar som något man ska använda för jakt, draghundar till slädar, vallhundar att valla med och quarterhästar att... Jag återkommer till det.
Om vi först tar hundar, eftersom det är enklare att förklara, så är det ändå både märkligt, tragiskt men kanske också nödvändigt med den utveckling vi ser. Allt fler raser avlas fram som "sällskapshundar" eftersom den moderna människan kanske vill ha en hund som ser ut som Rottweiler men som alltid är glad och viftar på svansen. Eller så ska den se ut som en tax men inte ha någon jaktinstinkt.
Kanske är detta det enda sättet för olika hundraser att överleva och därför bra, men det är ändå tragiskt sett ur perspektivet att deras ursprungliga egenskaper - det som gjorde just den hundrasen unik - är på väg att försvinna och har i mångt och mycket försvunnit. Det finns ett antal hundraser som faktiskt är framavlade enbart som sällskap, från Chihuahua till Dalmatiner (även om Dalmatinerns ursprung är oklart), så varför kan inte människor nöja sig med alla dessa raser när de letar efter en "familjehund"?
Jag har också länge hävdat att det skulle finnas "körkort för hund", eftersom människor inte bara köper fel hundras, utan också hanterar dessa hundar fel. Det kan få en rad konsekvenser, bland annat att människor eller andra hundar blir illa bitna eller till och med dödade. Därmed inte sagt att det alltid är hunbägarens fel, om du släpper fram din Labrador till en jaktterrier så får du faktiskt skylla dig själv och det är din hund som betalar priset.
Hästar då? Ja, det är lite mer komplicerat och samtidigt enklare. Här finns det en betydligt mer uppstyrd avel, där man tittar noggrant på mammans och pappans stam och egenskaper när man bestämmer vilken typ av häst man vill ha. I alla fall när det fungerar som bäst.
Det finns dock två saker som jag reagerar på, utöver all vanlig ogenomtänkt "jag-tar-grannens/tränarens-hingst-eftersom-det-är-enklast-avel". Det ena är när man avlar på egenskaper som inte bygger på prestation, alltså fysiska och psykiska egenskaper man vill ha. Det kan ju vara allt ifrån att hingsten är "söt" till att man gillar färgen, eller att den är billig i språngavgift. Vilka egenskaper man sedan vill ha är upp till var och en, det behöver ju inte vara att man vill ha en häst som kan vinna VM i cutting eller reining. Framför allt ska han passa till stoet, och åtminstone ha en teoretisk chans att rätta till hennes brister ifråga om fysik och mentalitet, liksom hon gärna får förbättra hingstens brister.
För så är det, även om ingen pratar om det. Alla hingstar har brister.
Det andra jag funderar på är detsamma som med hundarna, när man alltså försöker avla fram hästar som egentligen är likadana som de som finns i en annan ras. För mig är detta obegripligt, särskilt när det sker på de unika egenskaper just den rasen ursprungligen har. När det gäller quartern är det kanske ingen risk. Det är världens största hästras, så det finns garanterat utrymme för stora variationer, men jag förstår verkligen inte varför?
Och något jag definitivt inte förstår är när man försöker avla bort quarterhästens kanske främsta attribyt, nämligen psyket. Idag anser många tränare att det är en belastning med quarterhästar som "tänker själv" eller är "tuffa". De vill ha robotar som "bara går och lufsar på volten och likt en akvariefisk glömt att de alldeles nyss passerade samma plats", som min hovslagare Emil Karlsson uttryckte det.
Och det är klart att intelligens kan vara ivägen, om du som tränare är så korkad att du inte kan utnyttja det. Och hårdhet kan absolut slå över, och då blir det farligt. Men för mig är en quarterhäst en förlängning av min egen kropp med 500 kilo muskler och som dessutom har egen intelligens. Kor har lurat mig, men de har aldrig lurat Bambam eller Keydie. Så trots en hjärna som är lika stor som en persika är faktisk en bra kohäst "smartare" än vad du är. Skulle det vara något negativt???
Jaha, det är negativt om du bara vill rida reining, för då kan hästen bli "showsmart"... Men rid inte bara reining då?! Reining är sju moment och knappast någon hjärngympa ens för en häst. Och när den väl kan momenten kanske du som tränare/ryttare skulle hitta på något annat med hästen? Jag menar, stoppar hästen riktigt bra känns det ju onödigt att träna på det. Då är ju risken att den istället får slitageskador av allt ensidigt nötande.

Jag tror att en häst med hjärna är den bästa hästen, men det krävs desto mer jobb för att få den med sig. Jag har i alla fall fem ston på den här gården som har varit för tuffa och känsliga för att klara ridhästindustrin. De har försökt att kommunicera med sin ryttare som sagt åt dem att hålla käft och göra som han vill, och deras förtroende för människor som ryttare har försvunnit lika fort som dammet från hovarna lagt sig. Vägen tillbaka blir sedan lång och mödosam, och det kan vara svårt eller omöjligt att få dem med sig hela vägen till tävlingsbanan och att där nå framgångar.
Personligen gillar jag dem stenhårt, och det är därför jag avlar på dem. Jag vill ha smarta hästar! Det är sedan mitt jobb att hålla dem glada och motiverade och att göra det jag kräver av dem. Det är visserligen mer jobb, men resultatet blir bättre. Det är i alla fall så jag tänker.

Att träna en unghäst

2011-04-12T04:22:00.000-07:00

Sitter i t-shirt på trappen med ryggen mot dörren och njuter av den första riktigt varma dagen på detta år. Varm i förhållande till vintern, men nog kommer vi upp i en 25 grader här i solen i alla fall.
Igår gjorde Barney sin tävlingsdebut. Han är tre år och fortfarande "bäbis" utbildningsmässigt. Jag red faktiskt in honom för nästan exakt ett år sedan och bestämde mig då för en strategi, som jag inte pratat så mycket om. Tanken var att jag skulle försöka få ut honom på en tävling som treåring. Tävlingen igår gills inte, eftersom det var en träningstävling och vi tränade på att vara på en tävlingsplats. Vi startade en herd work och gick in och tog ut hjorden tre gånger, sedan klev jag av. Sedan startade vi i en pleasure för att han skulle få klämma på konceptet med att hålla gångarter. Och han skötte det med den äran, allt utifrån den kravbild jag hade satt upp. Jag var mycket stolt över hans uppträdande på och utanför tävlingsbanan, vilket var själva syftet.
Men om vi tittar lite mer ingående på problematiken ikring detta. Fördelen med att träna en unghäst är ju alldeles uppenbar, de är ganska nollställda och positivt inställda till ny kunskap. Den uppenbara nackdelen är att deras kropp växer och därför inte tål lika hög belastning som en färdigväxt och färdigmusklad individ.
Jag har länge varit väldigt tvehågsen inför Futurity-industrin som finns inom westernridningen, eller unghästchampionaten som det heter inom klassisk ridning.
Och fram till helt nyligen hade jag inte aning om att debattens vågor går lika höga inom hoppning, men framför allt dressyr, som inom westernridningen. I USA är det i Futurity-klasserna som de stora pengarna finns, och det är mästerskap för treåringar (Pleasure undantaget för då är det två år som gäller). Generellt kan man säga att hästarna drivs väldigt hårt för att klara av det, och nivån på dessa hästar är den allra yppersta. Många hästar får aldrig en högre poäng än den de fick i sitt Futurity, och det är få äldre hästar som någonsin får en högre poäng än den som ges under respektive Futurity.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan tycka att en ras som borde kunna ha en tävlingskarriär på mellan 10 till 20 år inte skulle behöva peaka som treåring?! Hur kommer det sig att en häst är sämre som tioåring när den är välmusklad och färdigväxt än den var som treåring? Ja, den frågan skulle det nog kunna skrivas en doktorsavhandling på, för något enkelt svar har i alla fall inte jag.
Så, det finns utan tvekan flera problem med själva konceptet, sedan har vi då mig. Min kunskap om unghästar är begränsad av de jag själv tagit fram. Jag har aldrig jobbat i ett proffsstall och ridit in 50 hästar på ett år, eller haft tio unghästar i träning samtidigt. Vidare driver jag tidningen Allt Om Gården, som är mer än ett heltidsjobb för tillfället. Så varför ens ge sig på detta då?
Ja, nästan alla hästtränare som jag respekterar gör det och sedan är jag väldigt nyfiken på vad som händer om jag bara sätter upp målet, men rider som jag brukar? Och det finns fler intressanta aspekter på detta. Galoppörer rids oftast in före de fyller två och sätts sedan i träning. Travhästar körs in som ettåringar och går sina första löp som tvååringar. Detta utifrån att de ändå har en relativt lång tävlingskarriär framför sig, förutsatt att de är skadefria.
Många tror att detta enbart görs för att de ska gå löp så tidigt som möjligt och tjäna pengar, men det är långt ifrån hela sanningen. Om det finns ett kommersiellt intresse i att starta hästar tidigt så är det utifrån aveln, och att snabbt få ett kvitto på om individen har något att tillföra. Rent fysiologiskt "tränar" hästar för att bli stora, starka och atletiska från den dagen de föds. Först genom att försöka resa sig så fort de hämtat sig från födseln, sedan genom att springa omkring i full galopp från de första dagarna. Detta stärker individen som får bättre muskler och bättre förutsättningar senare i livet. Att utifrån detta rida in eller köra in en häst som inte fyllt två blir helt plötsligt logiskt utifrån att "det ska börjas i tid".
Så varför är jag då kritisk? Ja, det beror på den stora utslagningen av individer inför Futurityn och det stora antalet som aldrig hämtar sig efter Futurityn. Om andra sporter har jag svårt att uttala mig, men så vitt jag förstår är det annorlunda inom trav eller galopp ute i Europa, där det mer handlar om att försöka få fram de snabbaste individerna och att andra därför blir utslagna för att de är långsammare. Här finns också mängder av amatörtränare som köper upp hästar som är utslagna av olika skäl och kan ge dem en andra chans att på längre sikt prestera.
Inom pleasure, reining, cutting och cowhorse handlar det väldigt ofta om unga hästar som antingen inte visar tillräcklig talang, inte klarar pressen rent mentalt eller faktiskt går sönder. I bästa fall väntar vila och sedan en tävlingskarriär som fyra-femåring. Ofta går de till avel men ibland är de faktiskt helt slut. Och lite olika beroende på sport så går mellan 1000 och 500 till Futurityt. Av dem går sedan 25-35 % till final. Det är en som vinner och kanske 25 som räknas som placerade och får pengar. Hur många som tränas inför Futurityt? Jättesvårt att säga, så låt oss bara konstatera att det är betydligt fler.
Systemet är typiskt amerikanskt, har jag fått reda på, och finns även inom trav och galopp där man tränar unga hästar inför ett eller några få storlopp med massor av pengar. Devisen att "allt är större i Amerika" verkar vara sann och alltså inget som direkt gäller Europa.
Skadorna som hästarna drabbas av ser lite olika ut beroende på sport. Inom trav och galopp pratar man om "mjölksyreskador" eller utmattningsskador, som exempelvis uppkommer genom att hästen är så utmattat att senor och muskler mer eller mindre ger upp och den därmed trampar igenom och översträcker senor som i sin tur skapar blödningar. Detta leder till konvalescens i upp till sex månader och därmed är unghästkarriären över. Senor är dessutom plastiska, vilket innebär att när de väl sträckt ut sig har de svårt att dra ihop sig igen till sin ursprungliga längd.
I övriga sporter verkar det som att belastningsskador i form av inflammationer i leder är vanligast. I pleasure handlar det mycket om framknän och framkotor, och jag kan tänka mig att det är samma sak inom dressyren, i rening, cutting cowhorse ligger belastningen på bakbenen, som då uppvisar motsvarande inflammationer. I många stall behandlas därför träningshästarna regelmässigt med tuppkam etc. i belastade leder för att träningen ska kunna fortgå och detta är då inräknat i träningspriset för hästägaren.
...........................
Ok, det jag trodde var ett enkelt och genomtänkt inlägg visade sig vara betydligt mer krävande att skriva om. Jag har därför gjort en rad efterforskningar, pratat med duktiga hästmänniskor (som jag givetvis vill tacka, men är osäker på om de vill skylta med namn i min blogg. Vill ni det så hojta, så ska jag tacka er ordentligt) och nu fått mer kött på benen. Mina åsikter har inte förändrats, jag ville bara få dem mer underbyggda med fakta.
Vi återgår till mig och Barney. Jag red in honom för ett år sedan, då arbetade jag honom i sex dagar och red skritt, trav och galopp två av dagarna. Sedan fick han stå på tillväxt över sommaren. I höstas började jag med honom igen, sedan har jag ridit honom allt utifrån den tid jag haft. Tanken har varit att antingen stärka honom med skogsturer eller lära honom saker med korta ridpass på banan/fältet/ridhuset eller var det nu har varit. Jag har varit kluven till att rida honom för länge då jag är stor och tung. Inte för att jag upplevt att han någonsin knäat under sadeln, men ändå.
Mitt problem har varit att jag inte hunnit rida honom så mycket som jag velat, även om jag inte haft för avsikt att rida mer en två till tre gånger i veckan. Men det har funnits en plan med varje ridpass och jag är personligen väldigt nöjd med hur han utvecklas.
Och nästan precis som vanligt tror jag det finns två diken att falla i. Jag har gjort ett litet diagram som visar hur jag tror ungefär hur det fungerar för hästar och det visar fyra olika träningsmetoder från födsel till sex och ett halvt år.

I de två första fallen handlar det om det resultatsom tränaren förväntar sig av hästen, och för en futurityhäst är det nog oftast egalt vad som händer med tävlingskarriären efter den fyllt fyra. Den kan fortsätta eller avslutas. Tränaren som lägger ner längre tid på grundträningen förväntar sig givetvis ett resultat som ska räcka i många år. De två sista handlar inte om tävlingshästar, utan privatpersoner som aldrig kräver max av en häst utan låter allt ta tid och nöjer sig med att ha trevligt med sin häst. Sista serien visar dock ett tänkbart scenario om hästen tränas lite och oregelbundet, som innebär att den tar slut i förtid.

Och allt detta gäller rent fysiskt, jag utelämnar den mentala biten helt och hållet i detta.

Så vad kommer jag fram till då? Ja, jag tror det är svårt att påverka unghästträningen i USA, eftersom det handlar om så mycket pengar. Det är en industri med "collateral damage", med andra ord unghästar som blir utslagna på vägen. Om det leder till en bättre avel? Ja, i ett väldigt snävt perspektiv. Men det kan också innebära att du avlar bort saker som hovkvalitet, psyke, lång hållbarhet etc.

Och jag tror ärligt talat inte att hästarna själva uppfattar sig som "offer". De tränas, och tränas hårt, men är nog överlag ganska nöjda med sin tillvaro. För det är så hästar, hundar och andra domesticerade flockdjur fungerar. De anpassar sig. Men vi människor behöver ju inte tycka att det är ok bara för den skull, eftersom vi har förmågan att se saker ur ett större perspektiv.
Futurity i Sverige? Ja, jag vet att det är en massa tränare som är sugna på detta, men eftersom pengarna saknas kan jag verkligen inte se meningen med det. De flesta rider söner och förstör hästar redan idag, oavsett ålder, så jag förstår inte varför man ska ge sig på tvååringar också.
Problemet är dock att det heller inte finns pengar i den långsiktiga träningen. Vem har råd att ha en häst i träning i två eller tre år innan den börjar prestera? Så allt faller tillbaka på pengar, och detta är inget vi kan blunda för. Så jag väljer att inte ställa mig och skrika på några barrikader, bara med sorg konstatera att jag inte tror det kommer att gagna svensk westernridning.
Under tiden försöker jag hålla mig på den smala vägen, någonstans där i mitten. Elitidrott är inte friskvård, och jag räknar därför inte med att ha en tävlingskarriär med en häst på toppnivå i tio år. Men kanske fem, sex år. Och när den slutar vill jag inte att den är slut. Jag kanske aldrig kommer att lyckas med detta fullt ut, utan resten av livet pendla mellan att få hästar som inte lyckas topprestera och hästar som går sönder, men rent filosofiskt och även känslomässigt kommer jag nog aldrig att kunna ägna mig åt något annat.
Förhoppningsvis fortsätter jag att lära mig saker och bli bättre på det här, för att på så sätt snabba på inlärningen och/eller minska den fysiska belastningen. Men om någon skulle säga till dig att det här är enkelt, att det ena eller andra är rätt eller fel, så kan du enkelt dra slutsatsen att de inte vet vad de pratar om. Det är för många variabler för att det ska gå att ge ett absolut svar på frågan om unghästträning. Det är ju det som gör det så spännande och intressant!

Fool me once...

2011-04-06T04:11:00.000-07:00

Jag ska villigt erkänna detta. För en tid sedan blev jag tokblåst av en häst. Hon lurade mig big time, och så här i efterhand är det bara att erkänna sig lurad och skratta åt det. Men det finns så klart en poäng i den här historien också.
Det handlar om en häst jag inte känner. Hon bor här några veckor bara som konvalescent och har uppfört sig klanderfritt. Hon är väluppfostrad, men verkar vara ganska tuff och känslig. Så en dag när jag ska leda ut henne i hagen blir det galet. När vi ska gå ut ur boxen går hon villigt fram till utgången, sedan kastar hon sig bakåt. Efter flera försök börjar jag inse att vi fått ett riktigt problem. Av någon anledning har hon blivit rädd för skenan som sitter ovanför utgången och tror antagligen att hon ska slå i den. Det är ju lätt hänt att de slår i huvudet när de står med huvudet utanför boxen, särskilt i hennes fall eftersom boxen bredvid har öppningen precis bredvid så de kan stå och småtjafsa lite med varandra.
Jag sätter mig därför på huk utanför boxen och låter henne gå ut i sin egen takt. Det tar nog tio minuter, men sedan är hon ute. Dagen efter blir hon stressad bara jag kommer in i boxen på morgonen och helt plötsligt sticker hon ut när jag sitter på huk och tar på skydden. Jag fångar upp henne i stallgången och tänker att jag ska prova med en annan box. Samma sak. Och det är lika svårt för henne att gå in som ut.
Så efter en timmes övande ger jag upp för dagen och nöjer mig med att det går fortare och att hon ärmed avslappnad.
På eftermiddagen ringer jag upp Linda för att jämföra erfarenheter. Va? säger hon och berättar att hon inte haft några problem. Sagt och gjort stämmer vi träff nere i stallet. Hon leder in hästen utan problem, jag försöker leda ut den med stora problem. Hon tar hästen och leder ut den utan problem, jag försöker leda in den, och det går efter lite övertalning. Jaha, säger vi och skrattar åt det hela, hon har lurat mig! Varför det blev jag är väl svårt att reda ut, men några tänkbara förklaringar som kan stämma allihop är väl följande:
1. Linda är duktigare på att hantera hästar än vad jag är.
2. Linda hanterar hästar lite annorlunda och har ett annat kroppsspråk.
3. Jag kan få ett hästkadaver att skena i en rundcorral bara med mitt kroppsspråk, på gott och ont. Detta är inte alltid positivt när man ska umgås med känsliga hästdamer.
Dagen efter detta ska jag lasta henne och köra henne till kliniken, ni vet borsta ur svansen och allt det där. Vi kommer ut ur boxen, men in i någon transport det ska hon inte! Det hör till saken att detta är vårt andra återbesök och förra gången traskade hon glatt på. Så där och då bestämmer jag mig för att skita i tiden på kliniken och istället ta ett allvarligt snack med fröken om vår relationsstatus.
Jag "lär" henne därför att bli lastad på "mitt" sätt, där jag sänder in henne i transporten under tiden som jag står kvar på lämmen och kan stänga bakom henne. Det tar en 20 minuter ungefär, sedan är vi helt överens. Och precis som jag tidigare skrivit om lastning, så var det ju inte lastningen vi diskuterade utan vem som bestämde. Väl hemma igen går hon snällt in i boxen och sedan dess har det där inte varit något problem.
Vad är då kontentan av denna historia tror du? Ja, för mig är det väldigt enkelt; detta är en bra häst. Jaha... Hur jag tänker?
Ja, jag har ju ingen aning om hur hon klarar sin sport rent fysiskt, även om hon ser väldigt atletisk ut. Men huvudet borde räcka till i alla fall. Och detta är väl femtioelfte inlägget om "bra häst", men det är så otroligt intressant. Nu leder jag henne bara till och från hagen, och står med henne inne på kliniken några gånger, men min uppfattning om henne är att hon är tuff och känslig. Hon är inte rädd för djävulen själv och tar tillrättavisningar om de görs på rätt sätt vid rätt tillfälle. Samtidigt ser hon ett höstlöv som rör sig på 50 meters håll, och gör du fel emot henne eller är orättvis är du inte vatten värd.
Men det finns en till lärdom att dra av detta. Det här är nämligen en hästmotsvarighet till en Formel 1-bil, och liknelsen stämmer på så många olika plan. Ställer du in en Formel 1-bil fel så är den helt okörbar, även för den duktigaste Formel 1-föraren. Om du inte förbereder starten på ett korrekt sätt så kommer den inte att fungera. Du kan med andra ord inte bara sätta dig i och vrida om en nyckel som i en vanlig bil. Och sist men inte minst. En Formel 1-bil klara inte av att åka till Konsum för att du ska handla, av flera skäl. Men framför allt är den absolut inte byggd för det.
Och detta går enkelt att överföra till en sån här häst. Hästen måste tränas, mentalt och fysiskt för att ha rätt inställningen och förutsättning att klara arbetsuppgiften. Hästen måste värmas korrekt innan en tävlingsstart, annars spelar träningen innan ingen roll. Det är kanske heller ingen häst du bara sätter upp och rider en gång i veckan, den måste kanske gå varje dag för att må bra. Den är heller inte gjord för en kravlös tillvaro med skogspromenader, utan måste kanske utmanas mentalt för att bli trött, slappna av och må bra.
Så även om det är en bra häst är det kanske inte bra häst för alla. Det gör att den här typen av hästar ofta blir missförstådda och det är inte ovanligt att man försöker få dem, eller får dem, utdömda för lynnesfel. Det händer också att de går sönder för att de är överambitiösa och att grundträningen inte görs korrekt.
Detta är dock inte fallet med den här damen, som normalt sett befinner sig den bästa av miljöer med duktiga hästmänniskor och ryttare runt omkring sig. Hon ska alldeles snart tillbaka dit, och jag är helt säker på att hon är en häst som kan gå hela vägen och bli något riktigt bra. Hon har i alla fall utan tvekan huvudet för det.

De smutsiga kalsongernas budord

2011-04-02T03:19:00.000-07:00

Ja, bloggen har fått stå tillbaka över hela vintern. Funderingar har funderats ut för att sedan försvinna i glömska. Är det bara jag som fungerar så, att när en fundering är färdigtänkt så arkiveras den och försvinner? Alla formuleringar och klämkäcka kontentor är spårlöst försvunna. Nåja, nu har jag lyckats hålla tre funderingar i huvudet så länge att jag nog får skriva ner dem. Har också bestämt att jag ska försöka vara ledig en dag i veckan, från tidningen alltså, så får vi se hur det går. Kanske blir det mer tid över för hästfunderingar.
Nu till dagens ämne. När jag var liten och man skulle iväg någonstans så kunde mamma säga: "Du har väl satt på dig rena kalsonger?" Vid något tillfälle, när frågan hade känts väl malplacerad, frågade jag tillbaka: "Varför då?" Svaret blev något i stil med: "För tänk om något händer och du hamnar på sjukhus, då kan du ju inte ha lortiga kalsonger?!"
Detta perspektiv på kalsonger kastade mig in i värld av bilder i stil med att en läkare kommer ut till mamma i väntrummet och säger "tyvärr kunde vi inte operera din son eftersom han hade lortiga kalsonger". Argumentet var dock övertygande och fungerade, och den enda bieffekten var väl att jag fick en sned bild av svensk sjukvård.
Men så hände det för några sedan igen! Jag har en konvalescent i stallet som skulle in till kliniken för en uppföljning. I all välmening får jag ett sms med innebörden: "Glöm inte att borsta ur svansen..."
Va?
Svansen? Hon har ju ett sår på benet?! Mina referensramar när det gäller kalsonger gjorde dock att jag givetvis borstade ut svansen, jag vill ju inte stå där på kliniken med en häst och veterinären säger: "Tyvärr, så kan vi inte titta på såret eftersom hästen har spån i svansen..."
Så funderade jag några varv till. Jag tycker personligen att jag har mycket god ordning på mina och andras hästar här på gården. De är för det mesta friska och glada och i gott hull. Vid de tillfällen någon blir skadad, för det händer såklart, så tas det om hand efter bästa förmåga.
Men jag tror inte att hästar mår bättre av sopade stallgånger, inte heller att sår läker bättre om svansen är urborstad. Men eftersom jag inte är stallchef, utan Linda fixar stallet där nere och Ida här uppe, så är det väldigt rent och fint. Och när jag har stalltjänst så sopar jag givetvis gången och plockar och fixar lite.
Men jag tror att det är viktigt att vi vet varför vi gör såna här saker. Det handlar faktiskt inte om hästarnas välbefinnande, utan om vårt eget. Det kan också vara så att man vill ge ett gott intryck mot kunder/hästägare och därför lägger tid på att det ska vara snyggt. Men ibland får jag känslan av att det mockas, sopas, borstas, tvättas, flätas, putsas osv betydligt mer än man egentligen gör något med hästen som den blir stimulerad av. Visst, att rykta hästen stimulerar blodcirkulationen, och det kan vara väldigt viktigt att knyta en relation till hästen på stallgången, men så länge du inte har en zebra eller en przewalski där hemma så är de faktiskt avlade under flera hundra år för att arbeta. Rida, köra, trickträna, eller vad du nu håller på med, är hästens jobb och det den mår bra av - mentalt och fysiskt.
Och av liknande skäl förkastar jag nästan alltid veterinärens råd om boxvila. Det är till för att veterinären ska ha ryggen fri ifall det händer något, inte för att hästen ska läka optimalt. Hästar läker i rörelse och blir knäppa om de inte får får röra sig. "Skritt i tio minuter" är oftast ett skämt, om du frågar mig.
Att hästar som arbetar sedan lär sig att utnyttja boxen till återhämtning och laddning är bra, så jag har inget emot att hästar står på box. Om det finns en anledning.
Kontentan är i alla fall att rena kalsonger är bra... Nej, förresten... Urborstade svansar är nog bra, men se till att göra saker som både du och din häst tycker är roliga.

Djurplågeri

2010-11-09T08:05:00.000-08:00

Idag släppte jag ut hästarna runt 13.00, eftersom vi hade snöstorm. Inte för att de dör av snöstorm, men det gör de heller inget gott. De blir ståendes i hagen med baken mot vinden i väntan på bättre tider, alltså fick de stå inne. Detta är olagligt, eftersom jag nu måste ha dem ute till minst 21.00 ikväll för att de ska få sina åtta timmars utevistelse, och de säkert kommer in vid sex, sju.
Dessutom band jag upp en häst i ett träd eftersom den hade åsikter om i vilken ordning jag skulle släppa ut dem, och i sin ilska över att jag inte gjorde som den sa höll på att riva stallet. Hästen stod där i en timme ungefär, och kommer säkert att stå en timme imorgon också. Jag är övertygad om att det kommer att göra hästen mer välvilligt inställd till allt möjligt, vilket är väldigt bra för alla hästar som inte är vilda, men även detta skulle säkert kunna uppfattas som olagligt, ja kanske djurplågeri.
Tänk om jag nu hade blivit anmäld? En gång är ingen gång, men om någon kommer hit nästa gång det är snöstorm och ser att hästarna står inne vid lunch vad händer då? Eller tänk om en häst står uppbunden i ett träd då också?
Så länge lagstiftningen inte innehåller något som helst utrymme för sunt förnuft är detta inget som vi kan ta lätt på.
Jag har funderat mycket på djurens roll i vår värld på sistone. Det hände definitivt någonting när Sverige gick från att vara ett bondesamhälle till att bli ett urbaniserat samhälle, där de flesta bor i städer och saknar dagligt umgänge med djur. Men det är bara en sida av det. För även när människor umgås med djur idag blir det som ett fritidsnöje. Man umgås med hundar, katter och hästar för att det är mysigt, trevligt och dessutom bra för hälsan.
Djuren har inte längre någon uppgift för den "normale" djurhållaren, mer än som förströelse och sällskap. Och det är inget fel i det, men när detta blir normen efter vilken all djurhållning ska mätas (utom kommersiell uppfödning av kor, höns och grisar) kan det bli väldigt märkligt.
En fungerande arbetshäst kan helt plötsligt bli ett "plågat" och "utsatt" djur. Och det är klart, sett ur ett hästar-får-göra-vad-de-vill-perspektiv blir det ju väldigt galet när de måste arbeta. Jag har ingen riktig slutsats i detta ämne, än. Jag vet bara att hästar som är avlade för att arbeta trivs med det. De ska givetvis behandlas väl, och jag väljer medvetet bort ordet "humant" eftersom jag inte anser att djur ska behandlas som människor. Det är kanske där vår lagstiftning gått snett, när man använder ord som "humant" om djurhantering?
Det finns både inkonsekvens i den lagstiftning vi har idag, och en snedvridning mot disneyfiering. Lagar måste måhända vara fyrkantiga, men människor som kontrollerar att de följs behöver inte vara det.

Hästmannen - sista delen?

2010-09-27T09:46:00.000-07:00

Tänkte hela tiden att mitt kunnande och min respekt för människor som tänker och lever genom hästar borde kunna komma till nytta för Stig-Anders. Och så blev det, men inte som jag hade tänkt mig. Har hela tiden sagt att jag helst av allt vill hjälpa honom, men inte träffa honom. I alla fall inte i ett sånt sammanhang. Stig-Anders är stolt Smålänning, och att behöva ta emot hjälp av en vilt främmande spoling som mig är nog kränkande i sig.
Men det gick inte. Organisationen ikring Stig-Anders verkade helt saknas, så jag fick åka ner. Jag presenterade mina idéer för Stig-Anders, som köpte dem rakt av. Sedan skrev jag dem i bloggen. Detta sammantaget gjorde att andra plockade upp dem, och tillsammans med Stig-Anders jobbade vidare i rätt riktning.
Alltså har jag spelat ut min roll, vilket är bra. Det verkar som om Stig-Anders får den hjälp han behöver. Just nu är det 99 % juridik, och där är jag ändå utan kunskap eller kompetens. Jag står fortfarande stand-by om det skulle vara något jag kan göra. Jag är ju ganska pragmatisk i mitt sätt att se på saker, så det kanske fortfarande behövs en lastbil, eller hö, eller halm eller något annat.
Jag har skrivit om bevekelsegrunder tidigare, ett intressant ämne som vi inte ska gå in på nu. Till alla er som hört av er till mig vill jag hänvisa till Hästmannens Facebook-sida samt hemsida här kommer ni att finna både kontonummer och annan information om när var hur det behövs hjälp.
Jag måste säga att jag är oerhört glad och stolt över alla människor som engagerat sig i Stig-Anders, det ger oss hopp inför framtiden och hästhållningen i Sverige.
Det var en länk till en tusenårig svensk hästtradition som brast när nordsvenskarna slängdes ut från Wången. En tradition som innehöll mycket gott, inte minst när det gäller hästmannaskap. Kanske är det inte försent att rädda dessa kunskaper, förts vidare i generationer. Kanske kampen för Stig-Anders kan leda till något större och mer långsiktigt?
Keep up the good fight. This is Fitinghoff, signing out. ;-)

Hästmannen - de begravda hundarna

2010-09-25T02:17:00.000-07:00

Stig-Anders "Hästmannen" Svensson berör. Framför allt framkallar han reaktioner hos människor. För er som läst "Idioten" av Fjodor Dostojevskij så förstår ni kanske vart jag är på väg. Den allt igenom gode furst Mysjkin lider av epilepsi och blir hånad och baktalad av övriga sociteten i Petersburg. Boken handlar egentligen om olika människors möte och reaktioner på denne "udda figur", som säger mer om dem själva än om furst Mysjkin.

Och efter att ha pratat med många människor om Stig-Anders inser jag att jag träffat en dostojevskijsk idiot. Stig-Anders är säregen, liksom furst Mysjkin, i det att han valt en annan livsstil men han är också genomgod. Han bemöter alla människor med respekt och försöker efter bästa förmåga uppfylla allas önskemål. Han är intelligent och analytisk på ett sätt som egentligen borde imponera på vem som helst, men eftersom han inte har något behov av att skryta eller framhäva sig själv blir hans godhet en spegel i vilken alla människor han möter kan spegla sig i.

Så när människor berättar om Stig-Anders berättar de om sig själva, eftersom han ger alla människor utrymme att läsa in sig själva i honom. Och de flesta har en väldigt romantisk bild av Hästmannen. En kombination av Emil i Lönneberga och jultomten, med drag av en skogsvätte. Han förkroppsligar egentligen hela den svenska historien med sitt liv i symbios med naturen och sina hästar.

Sedan finns det journalister som ser ett scoop och myndighetspersoner som ser rött. Gemensamt är att alla vill ha något av Hästmannen. Hans godhet tillåter dem att läsa in sina egna behov i honom och hans liv, och han ger vad de vill ha.

En intressant aspekt av det hela är att Stig-Anders verkar dela in hästmänniskor i två läger; de som anser att han har ett helhetsperspektiv på sina hästar och de som anser att han missköter dem.

. . . .

Jag försöker göra en rationell och genomtänkt analys av läget, men det är hela tiden något som undkommer mig. Det finns något som verkligen inte stämmer. Min bild av Stig-Anders stämmer inte med den bilden som målas upp av Länsstyrelsen i Jönköping. Har jag fel? Har det förekommit såna missförhållanden att Stig-Anders verkligen inte är kapabel att ta hand som sina hästar?

Efter att ha pratat med nyckelpersonerna bakom beslutet att utdöma djurförbud är jag nästan övertygad om att det faktiskt är så. Varför skulle de ljuga? Och inte för att det förändrar min vilja att hjälpa Stig-Anders, han borde få ha hästar ändå, men jag vill fortfarande veta var i problemet och skillnaden ligger. Så nästan övertygad om att det faktiskt finns grava fel i Stig-Anders hästhållning under vinterhalvåret åker jag ner till Råskog under torsdagen för att träffa honom.

Tanken är att jag dels ska berätta för honom att lagen är utformad så att man inte kan förhala ett beslut om djurförbud genom överklagan. Detta är, sett ur normalfallet, något väldigt rimligt och bra även om det slår väldigt fel just nu. Dels ska jag försöka presentera den handlingsplan som förhoppningsvis ska se till att han får tillbaka sina hästar.

Men det går inte som jag tänkt mig. Att Stig-Anders ska bli av med sina hästar har han full koll på. Han vet precis hur han ska agera och vilka konsekvenser saker och ting har. Men när jag sedan blir övertalad att lägga fram handlingsplanen för Stig-Anders inför kameran, vilket jag blankt vägrat, går det fel. Jag blir övertalad eftersom det "ligger i Stig-Anders intresse", men det håller inte Stig-Anders med honom. Han vägrar diskutera någon handlingsplan som bygger på ett hypotetiskt resonemang om att han ska få tillbaka hästarna när han fått en dom som säger att han förbjudits att äga hov- eller klövbärande djur.

I hans värld är detta något som skulle kunna vara en "anstiftan till brott", och är det något Stig-Anders är så är det en rättskaffens man. Han skulle aldrig komma på tanken att göra något som är olagligt. Och det är precis det han har blivit anklagad och lagförd för. Han har blivit dömd för något, som i hans värld, måste vara det värsta tänkbara brottet, nämligen vanvård av djur.

Och förutom den oerhörda tragedin det innebär för honom att förlora sina "flicker", så är detta också oerhört kränkande. Ja, det är en så genomgripande förnedring att jag har svårt att förstå att Stig-Anders ändå kan vara så rationell och adekvat. Men i allt detta är han ändå så rättskaffens och principfast att han inte vill sitta i teve och göra sig skyldig till "anstiftan av brott". Respekt.

Jag ångrar givetvis djupt att jag gick med på att ha med en filmkamera. Anledningen till att jag var en så hård motståndare till filmkameran är för mig solklar. Jag har inte sett dokumentären "Hästmannen" eller läst boken. Jag såg tio minuter av dokumentären och fick sedan byta kanal då jag blev illa berörd. Och det var inte Stig-Anders som berörde mig illa, utan att ingen verkade förstå honom och hans liv. Att han blev en seriefigur som sprang omkring och "gjorde konster", men som i Stig-Anders värld mest var vardagssysslor och vardagsfilosofi. Inget illa menat mot någon, bara det att jag inte uppfattade Stig-Anders som någon estradör. Han var bara en helt vanlig småländsk bonde som valt bort moderna redskap för att sköta sin gård. Inte så romatiskt som många kanske uppfattar det hela, men det är så det är om du frågar mig.

Så varför engagerar jag mig om jag nu inte sett dokumentären och inte känner Stig-Anders? Jo, för att min uppfattning har varit att handlar om en hästkarl som lever i den tradition av hästkunnande som vi snart tagit död på i det här landet. Det finns några hästkarlar kvar, som lever i det kunnandet som förmedlats genom generationer av duktiga hästmänniskor, men de är inte många.

Det absurda och paradoxala, om du frågar mig, är att Stig-Anders blir fråntagen rätten att ha sina hästar utifrån att hans kunnande är djupare än vad den moderna hästhållningen förmår att tränga. Och det totala rättsövergreppet fullbordas i att det handlar om en mycket liten människa som i allt försökt tillfredsställa både myndigheter och nyfikna människor genom åren och ändå blir dömd. Jag vet fortfarande inte vad det är som inte stämmer. Jag kan bara konstatera att det inte är Stig-Anders Svensson det är fel på.
Läget idag är det att allt praktiskt arbete med att ordna upp detta är, från min sida nedlagt i väntan på att de juridiska kvarnarna börjar mala. Stig-Anders har fullt upp med att ta in och förstå att hans hästar och möjlighet att leva försvinner under nästa vecka.
Arbetet fortsätter så fort det finns något att göra. Allt är ordnat med hö och halm inför vintern, men finns det inga hästar är det ingen idé att göra något. Nu sätter vi istället allt fokus på att de ska komma tillbaka.

Hästmannen - besöket och handlingsplanen

2010-09-16T14:50:00.000-07:00

Idag, torsdag, besökte jag Stig-Anders, alias Hästmannen, i hans hemby i Råskog. Jag hittade honom nere på mossen där han hälsade på sina hästar. Anledningen till att jag åkte dit var att jag ville kontrollera att allt jag trodde om honom inte var uppåt väggarna. Det var det inte. Tvärtom.
Så nu ska ni få min bild av Stig-Anders, och det jag anser måste göras. Det jag mötte var en helt vanlig bonde från mitten av förra seklet. Visst det är fascinerande, och det är en vandrande kulturskatt, men framför allt en ensam mekaniserad hästbonde som jobbar hela dagar, sju dagar i veckan när det behövs. Där varje årstid har sin tjusning och sina måsten, precis som för en modern bonde. För 60 år sedan hade Stig-Anders varit normen, idag är han en särling. En udda figur som helst av allt vill leva sitt liv ifred, ointresserad av de tekniska landvinningar som sker utanför hans gård. En liten och väldigt utsatt människa i ett samhälle som bestämt sig för att han inte passar in. Han som besitter nästan utdöda kunskaper om hästar och marker, och som lever precis så som mina far- och morföräldrar levde.
Han frågade mig flera gånger "hur gör du..?" och när jag svarade sa han "så skulle jag aldrig vilja ha det." Och jag svarade honom, nej, jag vet. Det är därför jag är här.
Och låt oss ta den stora frågan på en gång. Hur illa är det? Svaret är; inte alls illa i normalfallet. Vi hälsade på hans älskade hästar nere på mossen och jag fick en snabb lektion om varför de gick just där de gick och betade. Det fanns nämligen tjockare gräs på annat håll, men här var jorden mineralrik, vilket gjorde att det växte andra växter här som tog upp mineralerna, och det var det hästarna ville åt. Har du tänkt på det någon gång, eller ger du bara dina hästar en skopa mineralpellets? Hästarna är tjocka, precis som de ska vara i september, för snart kommer vintern. Men enligt svensk djurskyddslag får inte hästar magra av över vintern, vilket de gjort i tusentals år. Därför har vi idag samma problem med hästar, hundar och barn. De är övergödda och understimulerade. Men det står inget i lagen om det, så det får passera.
Det som skiljer detta år från andra år är att Stig-Anders fått ägna enormt mycket tid åt denna dom och överklagan. Dessutom har han fått betydligt mer besök, vilket stjäl tid. Och tid är en bristvara när man är ensam bonde. Han är alltid vänlig och artig mot alla som kommer, och han uppskattar nog ärligt det erkännande han har fått, men det tar massor av dyrbar tid.
Jag åkte dit för att snabbt och enkelt skapa mig en bild av Stig-Anders och ställa några väsentliga frågor för att jag ska kunna erbjuda honom den hjälp han vill ha. Och vi var helt överens.
"Jag vill inte ha hjälp från människor som inte vill ingå i ett arbetslag", säger Stig-Anders när vi diskuterar lösningar på hans problem. Det han menar är att om inte människor är beredda att hjälpa honom leva som han vill leva så är deras hjälp inget värd. Frågar ni mig lever Stig-Anders upp till lagens mening, men nu måste han också leva upp till lagens bokstav.
Akut sett behöver han halm, och förmodligen också hö eftersom han inte hunnit bärga så mycket hö han velat. Men långsiktigt behöver Stig-Anders människor som är beredda att ge tillbaka något utav allt han gett genom dokumentären och alla dessa tidningsartiklar. Han behöver handfast hjälp att ta in hö och allt annat som ska skötas, så att han även hinner ta hand om alla människor som kommer dit för att få något. Stig-Anders har inte mycket, men han ger av sin tid och all sin kunskap till alla som vill lyssna. Och hittills har han knappt fått något alls för detta.
Jag är en praktiskt orienterad människa. Jag tänker försöka hjälpa Stig-Anders att bärga hö, eller vad han tycker han behöver hjälp med. Vi har sett ut en lösning för en lösdrift, om det skulle knipa, men han tycker inte om tanken att låta sina hästar gå ute på vintern. Lösdrift är faktiskt en väldigt modern form av djurhållning, men Stig-Anders inser också fördelarna.
Vad jag skulle önska av alla som åker dit och fotograferar, tittar, dricker kaffe och tar del av Stig-Anders liv är att det upprättas en liten fond dit man kan skänka pengar som tack det man får. För det har nu gått så långt att enkla lösningar tyvärr inte räcker. Det kommer att behövas regelbundna besök av veterinär och hovslagare för att tillgodose kraven från Länsstyrelsen. Och sånt kostar pengar.
Men vi kan inte klampa in i Stig-Anders liv och "fixa saker". Det skulle ta bort allt det som är Stig-Anders. Så allt sker på hans villkor. Han är införstådd med sakers tillstånd. Han är oerhört skärpt och skarpsynt. Han kan alla namn, telefonnummer och adresser utantill, dessutom de viktigaste citaten från människor och skrivelser som rör ärendet. Han vet vad som står på spel, och han känner till insatsen.
Så det som måste fixas:
Halm
Löshö
Veterinär
Hovslagare (finns)
En telefonlista på människor som kan åka till Stig-Anders och hjälpa honom när det kniper. Ingen lång lista, max 20 personer. Alla måste ha hästvana och helst också vana från körhästar. I den mån detta saknas så handlar det om särskilda kvaliteter. En jurist hade inte varit fel, kanske en snickare/hantverkare. Det måste också finnas en person som ansvarar för att allt sköts och fungerar, och att länsstyrelsen kan se och förstå detta. Djuren måste ha det riktigt bra, på alla sätt och vis sett ur djurskyddslagen, och vi måste se till att det förblir så så länge Stig-Anders orkar och vill.
Så hur många vill verkligen hjälpa Stig-Anders? Nu är det i så fall dags!

Hästmannen och svensk djurskyddslag

2010-09-07T01:41:00.000-07:00

Jag är mitt i brinnande deadline och borde skriva den sista artikeln för nästa nummer av Allt Om Gården, men kan inte. Jag blev så fruktansvärt arg på den svenska djurskyddsbyråkratin som nu ska gå in och ge Hästmannen, eller Stig-Anders som han heter, djurförbud!
Det är en helt orimlig konsekvens av svensk djurskyddslagstiftning. Det är helt enkelt fel i varje nivå och instans, hela vägen från den skrivna lagen till den beslutsfattande djurskyddsinspektören om en så här lag går igenom.
Alla som tror att Stig-Anders "flickor" kommer att få det bättre, bara de får mer rent strö och ett större fönster i en box räcker upp en hand nu. Nej, djurskydd handlar om så mycket mer än det, men det kommer aldrig en lagstiftare att kunna förstå eller stifta lagar till. Kärlek och omsorg, relation och starka band är inga märbara storheter. Det låter sig inte uppskattas med en våg eller en tumstock.
Och även om det stod klart för alla som såg dokumentären att filmarna gjorde en fantastisk dokumentär utan att själva egentligen förstå vad det var de filmade, så innebar också filmen dödsdomen för Stig-Anders. För det innebar också att en svensk byråkrat och djurskyddsinspektör, bevisligen helt utan hjärta men utrustad med en tumstock, fick upp ögonen för Stig-Anders och kunde "sätta dit honom".
Att Stig-Anders sedan hållt hästar på sin gård Råskog, som det hållts hästar i Sverige i hundratals år är det ingen som tar hänsyn till. Idag 2010 är hästar nämligen moderna varelser med moderna krav på bekvämligheter. Tänk att hästar ens överlevde för 50-100 år sedan?!?
Ett djurförbud innebär att Stig-Anders aldrig mer kommer att få besöka sina älskade flickor, aldrig klappa dem, borsta dem, sela dem och definitivt aldrig köra dem igen. Det innebär inte bara att hela Stig-Anders förutsättningar för ett liv kommer att försvinna, hans hästar är lika viktiga för honom som en traktor är för vilken bonde som helst, det innebär också en känslomässig stympning och förnedring han svårligen kommer att överleva.
Detta är en människa som valt att inte leva tillsammans med andra människor. Att bo för sig själv på en gammal gård tillsammans med två hästar. Hästarna är navet i hans hans liv, inte bara praktiskt utan även känslomässigt. Och för alla som någon gång älskat en häst är detta så otroligt enkelt att att förstå, men i hans fall är det så mycket mer.
Vi kan sörja en häst när den dör, sakna den ofta och länge. För Stig-Anders är varje förutsättning att fortsätta leva sitt liv borta.
Tror verkligen djurskyddsinspektören att det går att ersätta hästarna med en traktor? Inget på gården är gjort för det, och det ger knappast samma känsla att pusta på en traktor som att borsta en häst. Hur kan denna djurskyddsinspektör vara så känslokall att han/hon själv inte bara går in och fixar till det som i slutändan faljerade? I detta fall hade det varit betydligt mer humant att bara skjuta Stig-Anders, bränna ner gården och sälja hästarna. Detta är en tortyr jag inte trodde någon skulle behöva utstå i ett land som Sverige. Amnesty International borde faktiskt reagera!
Jag saknar faktiskt ord för att beskriva hur vidrigt detta är, omänskligt, kallt, elakt. Är det någon som kontrollerar huruvida djurskyddsinspektörer inte är sociopater innan de anställs?
Jag antar att tillräckligt många människor i Stig-Anders närhet reagerar och faktiskt ser till att detta obegripliga inte inträffar, i annat fall åker jag själv ner och ser till att det blir så. Tar de hästarna från Stig-Anders så är Sverige inte det land jag trodde det var. Jag har tidigare skrivit om svensk djurskyddslagstiftning bland annat i "Djurskydd" och "Kyla" och som ni er har jag inte fått någon anledning att byta åsikt. Det finns en grupp på Facebook till hästmannens stöd, som kort och gott heter Hästmannen. Gå i alla fall in där om ni delar min uppfattning. Detta ska inte verkligen inte få ske!

Att vara ledare eller följare.

2010-08-21T01:35:00.000-07:00

Jag sitter och funderar över om jag skrivit det här inlägget förut? Jag har i alla fall skrivit om det, det vet jag, men kanske under ett annan ämne.
Men det verkar som om detta alltid är lika aktuellt, vilket är tragiskt. Du som hästägare kommer genom åren att ha tusen frågor till din häst, det är ju egentligen bara du som vill din häst något och inte tvärtom. Men din häst kommer om den ska umgås med dig att ha en fråga till dig, och den kommer att ställa den varje gång ni träffas: Är det du eller jag som bestämmer?
Hästar ställer den frågan till varandra varje dag och varje gång en situation uppstår där rangordning måste upprättas. Det är livsviktigt, eftersom en ranghög men sjuk häst, eller en ranghög häst som blivit för gammal, inte är i stånd att leda andra. Systemet är utvecklat genom miljoner år, och har som syfte att hela tiden plocka fram den mest lämpliga ledaren. Och systemet är egentligen vattentätt. Lite grymt ibland kanske, sett ur vårt perspektiv, men vattentätt.
Därför kommer hästar, i högre grad än hundar som är väldigt präglade på människor, att ställa frågan varje gång du knäpper i ett grimskaft och varje gång du lägger på en sadel. 80 % av gångerna går frågan oss obemärkt förbi. Vi agerar som naturliga ledare, eller som naturliga följare. Men oavsett vilket fortsätter vi ju att dag in och dag ut ställa krav på våra hästar. Det gör att de ibland också känner ett behov av att verkligen ifrågasätta vårt ledarskap. Och det kan vara i en särskild situation, som exempelvis lastning, eller helt enkelt för att de samlat ihop tillräckligt mycket för att tycka att ni ska ta ett ordentligt snack om det här.
Och de snacken kan sluta på tre sätt; vinst, förlust eller i vissa fall att ingen vinner. Men en förlust från mänsklig sida innebär stora problem för hästen, och det händer tyvärr alldeles för ofta. Och här kommer ett av mina mantran in; du lär alltid hästen något. Det kan vara bra saker eller dåliga saker, men de lär sig alltid något.
Framför allt så lär de sig vem som bestämmer. Och det är kanske lätt att tro att man som människa är elak som anser att man självklart ska vara ledaren, men det är självklart precis tvärtom. En häst klarar inte av att vara ledare i vår värld. Den kan inte åka iväg och köpa foder eller ringa en veterinär. Och den vill framför allt inte vara i vår värld om den själv får bestämma. Istället är det vi som vill ha hästar i vår värld, och då får vi också se till att ta hand om dem. Därför måste vi vara goda och bra ledare.
Jag har ju precis skrivit om quarterhästens historia, och en modern quarter har i mångt om mycket utvecklat sina egenskaper, liksom det moderna halvblodet eller travhästen. Deras fysiska förmåga är visuellt synlig i deras prestation, men de utvecklas också mentalt mot att bli bättre lämpade som tävlingsindivider.
Tävlingsmomentet finns med naturligt hos alla flockdjur. Ju högre upp i hierarkin du står desto bättre och mer mat får du. Det kan även påverka din möjlighet att fortplanta dig, som hos hingstar som har fler eller färre ston beroende på hur många de kan försvara eller hos vargar där bara alfahanen och alfahonan får para sig.
Detta hjälper evolutionen framåt, och när vi människor sedan lägger oss i kan vi snabba på utvecklingen av de egenskaper som vi favoriserar. Det är dock inte säkert att slutresultatet blir så mycket bättre än om naturen själv hade fått sköta det hela, för det är lätt att tappa vissa vitala egenskaper på vägen. Men det är en annan femma.
Det vi diskuterar är en modern "sporthäst", oavsett vilken gren den ska tävla i, framavlad för just det tävlingsmomentet i flera generationer och därför väldigt duktig på det.
Och om vi drar parallellen till duktiga tävlingsmänniskor så har de självklart liknande fysiska förutsättningar för att bli världsbäst på det de gör. Men, de har också ett väldigt speciellt psyke. Ingen ska försöka lura i mig att Therese Alshammar, Robin Södergren, Christian Ohlsson, Anja Pärsson eller Kenny Bräck har kommit dit de kommit för att de är så snälla. Detta är människor som är beredd att pressa sig långt bortom de smärttrösklar vi vanliga dödliga har, dag efter dag. De är beredd att offra sånt som vi aldrig skulle vilja vara utan, bara för att vinna.
Och även hästar har denna tävlingsinstinkt, som vi dessutom avlar på. Från början för att få fram den mest lämpade ledaren, nu för att hoppa 1,60, glida 14 meter i en stopp eller göra en galoppiruett. Men det gör också att många hästar blir tuffare och mer ranghöga. De ställer med andra ord högre och högre krav på oss som ledare.
Så är du en ledare eller en följare?
Nej, jag vet. Många som skaffar en hund eller en häst har inte tanke på dessa saker. De vill ha det lite mysigt med en snygg häst eller hund och köper med ögat. Det kan bli riktigt fel. Det kan också bli fel därför att människan i relationen inte vill vara ledare, vilket lämnar hästen förvirrad och potentiellt farlig. Och det är precis likadant med hundar.
En häst klarar sig inte själv i vår värld, då får vi släppa den fri på någon stäpp eller prärie. Och utifrån vilken typ av individ hästen är, så kommer den naturligt att vara ranghög eller ranglåg. Och det kräver att vi som människor förstår hur vi ska hantera det. Träffade på en fantastiskt duktig tävlingshäst som hade hamnat snett i livet. Missförstådd och felhanterad hade den gått från att vara såld för flera hundratusen till att då inte vara säljbar för 20 000:-
Den var klassad som tuff och elak, men visade sig vara ranglåg och osäker. Hästen litade inte på människor eftersom de hade pressat den för långt och varit orättvisa, så den bet och sparkade efter dem så de skulle hålla sig borta. Detta tolkades som tuffhet. Den var uppbetslad till skarpast tänkbara och sprang bara igenom det, för att den blev osäker.
Men med mycket beröm och ett tränsbett med en mundel helt i gummi(!) fick hästen tillbaka förtroendet för människor. Jag hade en liten del i det hela, men det var inte jag som gjorde det stora jobbet. I det här fallet fanns det helt plötsligt en ledare som satte tydliga gränser, vilket behövdes, men också gav mycket beröm och tillit till hästen.
Att vara en bra ledare innebär att se de behov som följaren har och kunna tillgodose dem. Behov av tillsägelser, tydliga regler, kärlek och beröm. Ramar och kramar.
Och det är självklart så att många människor inte kommer att klara av det här, därför att de inte är bra ledare, men jag tror att de flesta kan lära sig grunderna för hur man hanterar en häst eller en hund. Sedan kommer vi till nästa del, och det är ju själva inköpet av en häst eller valet av hingst till sitt sto.
Och detta är svårt, men personligen tycker jag att det är ganska tydligt vilka individer som mentalt är tuffare än andra. De har oftast en aura av självförtroende som bara lyser omkring dem. Då kan jag tycka att det är svårare att välja hästar rent fysiskt...
Och det blir ju inte lättare av att alla som har en välriden och lydig häst till salu, eller hingst för betäckning, marknadsför den som "snäll". Det finns inga snälla hästar! Inga elaka hästar heller! Det finns bara ranghöga och ranglåga hästar, samt hästar som är mer utagerande än andra. Hästar med lynnesstörningar? Ja, de finns säkert, men jag har aldrig träffat någon.
Och tro inte att en häst, bara för att en duktig tränare kan hantera den, fungerar för dig. Personkemi är lika viktig mellan hästar och människor som mellan två människor. Är du en snäll, mjuk och konflikträdd människa så är din relation till en tuff och utmanande häst eller hund dömd att misslyckas. I liknande relation till en människa hade du blivit hunsad och överkörd, här dör du kanske... I bästa fall får du inget gjort.
Poängen är att varje människa som umgås med och hanterar djur måste vara ledare. Ledarskapsutbildningar för djurmänniskor borde vara självklart! Och kom inte dragandes med NH eller något liknande, för det går i grund och botten bara ut på att tjäna pengar på människors osäkerhet kring hästar. Detta är inte kvantfysik eller något annat obegripligt avancerat, det handlar om en enkel relation med en rak och ärlig individ (det är hästen jag menar).
För en 6-7 år sedan gjorde jag faktiskt ett utkast på en bok om just det här. Jag kanske borde skriva den...

Den ursprungliga quarterhästen del 2

2010-08-17T13:22:00.000-07:00

Debatter är bra, så länge de är sakliga. Bäst gillar jag det faktum att jag är tvungen att skärpa mina formuleringar kring mina åsikter. De kan gå från att vara något varmt och mysigt, till något kristallklart och välformulerat. Det kan också vara så att jag inser att jag har fel. Tro mig, det händer...
Så när nu quarterhästen i allmänhet och tävlingsgrenar i synnerhet debatterats bestämde jag mig för att göra just det; låta anledningen till att jag gör det jag gör gå från något varmt och mysigt till något konkret och genomtänkt. Första delen är redan avklarad, den handlade om mig och var utan tvekan den tråkigaste. Nu kommer vi till det roliga!
Jag börjar från början, och vi börjar för enkelhetens skull i sydöstra Texas, mellan Corpus Christi och Brownsville, där Kapten Richard King köpte 15500 tunnland i början 1850-talet för två cent styck. Detta skulle bli början på den kända King Ranch, som från början hette Santa Gertrudis. Idag är King Ranch på totalt 825 000 tunnland (närmare 400 000 hektar) och lika stor som Rhode Island.
Det finns många intressanta aspekter på King Ranch, en var att marken köptes så billigt för att den förre ägaren inte kunde leva av den. I den här delen av världen har du ett halvår av paradis, som bäst, och ett halvår av helvete där nästan inget växer. Men Richard King hade sett hur man i Mexico lyckades föda upp boskap på liknande marker och var övertygad om att det skulle gå. Han började därför med Long Horns, och det var så de fick igång en lönsam ranchvrksamhet. Genom åren korsades det in Short Horns, men det tuffa klimatet gjorde det ändå svårt för djuren. I slutet av 1800-talet hade Robert Justus Kleberg kommit till King för att jobba med administration. Det visade sig att han hade en passion för ranchlivet och sedermera även för King dotter Alice. De tog sedermera över driften av ranchen och döpte den till King Ranch. Deras son Bob blev näste arvtagare och han var mycket intresserad av avel. Han såg hur korna hade det svårt att överleva och hittade en indisk koras som han korsade in, Brahman. Detta ledde fram till den första amerikanska korasen "The Santa Gertudis Breed". Den klarade både hettan och insekterna betydligt bättre och lade grunden till King Ranch stora expansion i början av 1900-talet.
Och detta är också en viktig del av quarterhästens historia. På den tiden fanns ingen quarterhäst, och det näst bästa för rancharbete var ett fullblod. Bob åkte runt och letade nya ranchhästar. Han hamnade i Alice, Texas, hos George Clegg som visade en flock fölmärrar som han var särskilt stolt över. Alla stona var fullblodsston och alla fölen var efter en enögd hingst vid namn Hickory Bill, efter Peter McCue. (dags att plocka fram stamtavlorna gott folk!). Bob var för ung för att få köpa hästar på ranchens bekostnad och ringde sin kusin Caesar som valde ut en häst som fick namnet Old Sorrel. Denne köptes in tillsammans med sin mamma för $ 125.
Så fort Old Sorrel (Gamle Fuxen på svenska) började arbeta insåg man att detta fullständigt skåpade ut allt som fanns på ranchen i hästväg. Bob skrev: Old Sorrel visade sig vara den bästa kohäst vi någonsin haft på King Ranch. Han var exceptionell ifråga om skönhet, fysiska och mentala förutsättningar, följsamhet i rörelser och lätthanterlighet. Efter att ha sett andra hingstar endast kunna nedärva sina goda egenskaper i en genereation, har vi bestämt oss, om möjligt, att bevara de underbara kvaliteterna efter denna hingst".
Och ett nytt avelsmål formulerades. "Hästen ska ha intelligens så den kan lära sig och komma ihåg det som förväntas av den. Temperamentet ska vara alert, men utan nervositet. Han måste vara stark nog för att vara viktbärande, ändå smidig under sadel. Han måste ha snabbhet nog att springa ikapp den snabbaste ungtjuren, ändå kompakt nog för att vara lätthanterlig och lättstyrd."
För ändamålet valdes de 50 bästa fullblodsstona ut. Av dessa fick man fram nya hingstar, bland annat Little Richard, Cardinal, Solis, Macanudo, Hired Hand, Babe Grande, Little Man, Tino samt Melon. Och när dessa sedan lades på ston efter Old Sorrel och fullblodsstona fick man ett resultat som var "som magi".
Ett av barnbarnen till Old Sorrel är Whimpy P-1. Han vann sedermera det som räknas som den första haltern 1941, och är alltså det som AQHA då räknade som den idealiska quartern. Det var på Southwestern Livestock Exposition i Fort Worth, Texas och han var då fyra år.
Rey Jay, som gick tillbaka på Old Sorrel fem gånger i de första fyra generationerna bakåt, har två barnbarn vid namn Colonel Freckles och Freckles Playboy.
Macanudo, som är son till Old Sorrel har ett barnbarn vid namn Mr San Peppy, far till Peppy San Badger som faktiskt bodde på King Ranch fram till sin död, över 30 år gammal, för bara några år sedan.
Det vore mycket intressant att kartlägga dagens quarterhäst rent genetiskt. Att det finns ett arv från fullblodet är ju otvetydligt, men den andra sidan... Den sidan där det iskalla, hårda psyket kommer ifrån, och inte minst cowsensen!
Jag kan slå vad om att det går att spåra till Spanien och Frankrike, där man än idag använder hästar i koarbetet, vidare till Araber och Berberhästar. Men det var alltså när denna lite stabbiga brukshäst mötte fullblodet som det hände saker och quarterhästen skapades. Detta är unikt och fantastiskt! Painten har exakt samma ursprung.
Och det är inte det att jag gillar gamla grejor och måste bevara en massa saker, men egenskaperna består 70 år senare som unika och oöverträffade. Och det finns fortfarande ingenting som slår en häst när det gäller boskapsarbete. Inga fyrhjulingar, pickuper eller traktorer kan mäta sig med en häst när det handlar om att få jobbet gjort.
I Sverige befinner vi oss dessutom i den situationen att bönder sadlar om till "ranchdrift", vilket innbär att korna (köttdjur i detta fall) mer eller mindre går in och ut som de vill i en ligghall och på sommaren lämnas på ett bete. Om vi är smarta inser vi att det enklaste sättet att hantera dessa djur är med häst, gärna i kombination med en duktig vallhund. Det finns en massa westernryttare som, utan tidigare erfarenhet och med hästar utan cowsense, gör succé i kohagarna för att de kan lösa problem som annars skulle vara jättekomplicerade. Tänk er då hur bra det kan bli med erfarana cowboys och hästar som kan sitt jobb!
Det är så lätt att glömma bort quartern som brukshäst, bland alla reiningmönster och trailbanor. Jag har skrivit om det innan här. Men det viktiga är att vi inser att det inte finns någon motsättning mellan quartern som pleasurehäst och som ranchhäst. Och vi bör kunna samsas under samma tak.
Och quarterhästens historia är full av såna här fascinerande historier. King P-234 (P betyder Permanent och innebär att ingen kunde ta det registreringsnumret) var aldrig något annat än en ranchhäst och ropinghäst, men är en av de mest inflytelserika hingstarna i quarterhästens historia. Det är många stora och duktiga tränare som sagt att "om det inte finns King-blod i ådrorna så rider jag inte hästen". Hans son Poco Bueno är en annan legend som användes på Waggoner Ranch som avelshingst.
De flesta som håller på med quartrar känner igen alla de här namnen som jag nu skrivit, men hur många vet om att det handlar om ranch, cutting och ropinghästar?
Quarterhästen har bara en historia, och det är historien om brukshästar som antingen var väldigt duktiga ranchhästar eller väldigt snabba på 402 meter (en kvarts mile). Ofta var de både och. Och oavsett vad vi använder vår quarter till idag är historien viktig, och de ursprungliga avelsvärdena viktiga. Annars kommer quarterhästen att bli något annat än en quarterhäst, och jag lovar att ingen av oss egentligen vill det. Att detta går hand i hand med mitt ridintresse är givetvis väldigt lägligt för min del, men det spelar egentligen ingen roll. Detta är är en historia, och historiska hästar, som vi alla kan vara stolta över att ha avkommor ifrån. Duktiga hästar som format en hel ras, världens största ras! Och gillar du inte historien borde du kanske byta ras. Jag är i alla fall mäkta stolt över mina hästar med namn som Peter McCue, King, Poco Bueno, Colonel Freckles, Peppy San Badger och många andra fantastiskt duktiga hästar i sina stamtavlor. Och det är det arvet jag vill föra vidare i en modern quarterhäst.

Den ursprungliga quarterhästen del 1

2010-08-15T01:34:00.001-07:00

Först lite repetition, kära läsare. American Quarterhorse är världens största hästras, och förmodligen den mest vitt skilda. Man jobbar mindre efter en rasdefinition och mer efter olika funktioner. På senare år har det exempelvis jobbats enormt mycket med att få fram en Hunterhäst, vilket skulle kunna beskrivas som en lugn och snygg hopphäst. Senaste tillskottet av tävlingsgrenar där du kan få poäng på din häst är ren dressyr, där du helt enkelt tar din quarterhäst till en dressyrtävling och lämnar sedan in resultatet.
Det gör att quartern idag ser väldigt olika ut, beroende på vad den ska användas till. Det kan vara allt ifrån en 1,40 cuttinghäst till en 1,70 hunterhäst.
Och för alla er som följt den här bloggen lite längre än en vecka borde det vara alldeles uppenbart att jag är väldigt vidsynt, ofta irriterande vidsynt för många. Samtidigt är jag konsekvent emot avarter, vilket för mig exempelvis är avel på utseende men utan funktion. Där man helt enkelt avlar på deformerade hästar som har för små fötter, för svag rygg (gäller inte quarter) eller speciella färger. Avel som syftar till att skapa en individ som inte får de bästa förutsättningar att gå och stå, eller avel som stirrar så blint på en egenskap (exempelvis en färg) och därför missar andra (exempelvis mentalitet) som kanske gör individen mer eller mindre obrukbar.
Det finns raser som är mer utsatta för detta än quartern, men också betydligt mindre. Och det syns ännu tydligare på hundaveln, där man exempelvis avlat sönder en så bra brukshund som Schäfern till oigenkännlighet.
Det har rasat en ganska tuff debatt inom SQHA, bland annat efter det jag skrev och gjorde när jag tävlade Hunter Hack, och det som stör mig mest är att jag hamnar i ett fack där jag ska vara FÖR kogrenar, Timed Events och Reining men MOT grenar som Pleasure, Trail, Western Riding, Western Horsemanship och Hunter vilket jag alltså inte är. Jag är inte ens emot Halter så länge det sker med sunda individer.
Tvärtom är jag imponerad över vissa hästar och ryttare i dessa grenar, de är enormt duktiga. Så med detta sagt vill jag ändå försöka berätta varför jag är intresserad av quarterhästar, utan att för den skull förta eller förringa någon annans intresse för rasen.
Men vi börjar med mig.
Jag är en mycket pragmatisk människa. Jag tycker om saker som har mening. Det var därför jag började med Roping, eftersom min ridning fick en mycket konkret mening. Jag skulle ikapp dummyn och fånga den. På den tiden hade jag jättesvårt att "bara rida" min häst på en ridbana. Jag visste inte vad jag skulle göra eller varför. Erika, som jag tränade för då, fick ge mig specifika övningar som jag fick göra varje gång jag red. För mig vad de helt meningslösa, men jag förstod att det var viktigt för att hålla hästen i trim. Då var det "ettan, tvåan, trean och fyran" som gällde, vilket är väldigt likt "five easy pieces" från Les Vogt som jag använder idag. Visst är det ändå intressant att "inget är nytt under solen!"
Och i takt med att ridningen blev mer meningsfull utvecklades också mitt intresse. Först Team Penning, sedan Herdwork och efter det Ranch Cutting. Sedan blev det Cowhorse (i ropingsadel) och Reining. Hela tiden har jag också varit intresserad av att arbeta med mina hästar, och därför sökt mig till olika typer av ranchjobb. Första gångerna åkte jag från Mora ner till Halland för att kunna vara med och putta på lite kor. Det var värt varenda minut i bilen och varenda krona i bensin. Idag bor jag lite bättre till och kan arbeta med mina hästar så mycket jag vill och hinner.
Och hade jag haft råd hade jag utan tvekan fortsatt med Roping och Team Penning, men en häst kan inte göra allt. Räknade dock ut att jag tävlat Bambam framgångsrikt i 13 olika grenar, och det blir lite väl mycket i längden. De flesta hästar som gör något så fysiskt krävande som Cowhorse gör sällan något annat utom möjligtvis en Reining då och då. Och det är lite synd. Cowhorsehästar är per definition mångsidiga och välridna, vilket jag inte tror att folk förstår.
Så mitt intresse för ridning kommer sig av att jag har något konkret att suga tag i. Idag hade det lika gärna kunnat vara ett hinder, eller en piaff eller ett galoppombyte, men "fånga dummyn" eller "cirkla kon" passar min bättre. Jag gillar det helt enkelt.
Och nu funderar ni på rubriken...
Ja, i nästa del ska jag berätta varför just quarterhästen passar in i det här tänket, för min del, men också varför jag tycker detta är så viktigt för quarterhästen som ras.

Min hoppkarriär del 2 den engelska utrustningen och ridningen

2010-08-11T12:30:00.000-07:00

Det här med hoppning är som sagt en helt ny värld för mig. Om vi bortser från några barndomsritter och första ritten på min första häst så har jag ridit i engelsk sadel en gång. Det var på ett halvblod vid namn Bruno och jag hoppade ett litet räcke.
Bambam har hoppat en gång, tror jag, med Linda innan vi gav oss på detta äventyr. Visst har vi ridit över bommar, och nog har jag hoppat Bambam någon gång, i westernsadel på stång och en hand, men det har bara varit lite småskutt.
Så med denna bakgrund förstår ni kanske att det var ett helt nytt äventyr att sitta i en hoppsadel och faktiskt försöka rida hästen. Första gången så gjorde jag det i jeans och boots. Det gick bra, sånär som på att stiglädrena (små smala läderremmar) är felkonstruerade och skär in vaden. Så nu vet jag varför man har styva höga stövlar, eller mockaförstärkta shortchaps när man sitter i en sån här sadel...
Så med två stora skav på insidan vaderna åkte jag in till en hästsportbutik och handlade på mig jodphurs, shortchaps (av märket Ariat, en av de största tillverkarna av cowboyboots) samt två par ridbyxor. Killar ska tydligen ha lite säckigare ridbyxor samt helskodda med skinn.
Det är grymt mycket mode i sånt här, och ett par coola ridbyxor kan kosta flera tusen. Idag finns det de som ser ut som jeans, förresten! Ridstövlar är också dyra grejor och kommer idag i alla möjliga färger och mystiska designer. Vissa liknar mer höga telemarkspjäxor än något du rider i.
I min värld kan du lägga massor med pengar på handgjorda hattar och boots, resten är faktiskt ganska basic. I den här världen kan du lätt spendera det tredubbla på saker tillverkade i Kina, men med rätt logotyp på. Min ridbyxor blev till slut av märket John Whitaker, rejält nedsatta på rea.
Så nästa ridpass skulle jag sadla själv för första gången. Schabrak underst, något fluff ovanpå det (fårskinn i storlek med en överkörd katt) och så sadeln. Och jag kände mig helt dum i huvudet. För hur jag än la på sadeln så låg den ändå för långt bak när jag hade dragit sadelngjorden. Till slut hade jag sadeln uppepå halsen, och då fick jag till det!
Dra sadelgjorden ja. Helt allvarligt... De har två resårband som håller sadeln, och med detta hoppar de 1,60!!! Det är säkert! På ena sidan av sadelgjorden sitter det två resårband mellan en helt ok gjord och de två spännena som fäster mot sadeln. Det medför två suicidala konsekvenser: Hur du än drar sadelgjorden kan du aldrig få den att sitta ordentligt, och... när en sadelgjord blir sliten kan resårbanden gå av. Händer tydligen de flesta någon gång, särskilt i just ett hoppmoment eller när hästen bockar. Jag kan bara konstatera att engelskryttare är ett betydligt hårdare släkte än vad de ser ut i sina ridbyxor, och att hjälmtvång är förståeligt.
Tränsa är också ett kapitel för sig. Själva tränset är ungefär som ett westernträns, men alla remmar och spännen är för små och passar inte ihop. Om du sedan lånar ett träns av någon som jobbat i ett professionellt hopp- eller dressyrstall så krävs det minst en magisterexamen i praktisk problemlösning för att ens få upp tränset. Allting sitter ihop och är ihoplindat till en sinnrik liten boll med ett bett i mitten. För en pragmatiker som mig är det ju helt obegripligt varför någon skulle vilja sätta ihop ett träns eller en grimma om det inte är en häst i?! Då måste du ju öppna den innan du får i hästen, och stänga den när du tagit ur hästen?! Massa extrajobb i onödan, och jobbar du unghästar har du kanske inte den tidslyxen att du kan feppla med för små spännen och för tjocka läderremmar.
Bambam fick gå på ett jaktkandar, vilket är en tränsbett med D-ringar som har avlånga hål i underkant av D:et som du fäster tyglarna i. Därmed får du lite hävstångseffekt. Kindkedjan är en kedja upphängd i två krokar. På det sättet kan du enkelt justera längden på kedjan, vilket är bra. Vad som inte är bra är att ena kroken gav Bambam skav i mungipan... Ytterligare en märklig konstruktion.
Själva ridningen då? Ja, det är minst sagt annorlunda. Framför allt benen, där du använder hela benet för att hålla om hästen. Här snackas knäslut, överskänskel och underskänkel. Benen ska ligga an och vara helt stilla i förhållande till hästen. Inget bumpande här inte.
Balansen blir också lite annorlunda. Jag hade lätt att falla fram lite för långt med "överlivet". Ganska logiskt om du frågar mig. Jag ramlade framåt tills mina underben nådde i Bambam, någonstans vid skapet, och där tog det stopp. Inte så bussigt mot Bambam. Ska han hoppa med 100 kilo på ryggen är det ju bra om de kilona är i balans. Det ordnade till sig hyfsat i alla fall. Fältsisten såg ok ut. Problemet var bara att jag hade svårt att driva på ordentligt eftersom mina ben inte riktigt nådde i. Så det slutade med att jag satt ner mer än stod, så jag kunde lyfta upp benet mer och driva.
Balans ja. Det finns många westernryttare som skäller på klassiska ryttare för att de drar hästarna i munnen och hela tiden håller i bettet. I hoppvärlden kallas detta att "ge stöd" och är en nödvändighet för att kunna komma över ett högre hinder. Här vill du att hästen tar tag i bettet så att du känner om du behöver trycka på eller hålla in för att avhoppet ska bli korrekt. Att hoppa högre höjder kräver lika mycket precision och känsla som att flyga jaktflyg på låg höjd. Uttrycken är "att lägga hästen rätt" eller "sätta hästen i skiten".
Jag satte Bambam i skiten, massor med gånger. Lösningen var ett högre grundtempo, så både han och jag hade mer fart att jobba med. Sedan har vi det här med avstånd mellan hinder. I Bambams fall fick vi lära oss att 14 meter (ett relaterat och vanligt avstånd i Hunter Hack) var fyra väldigt korta galoppsprång eller tre långa. Mycket intressant. Det är alltså helt och hållet upp till mig och min ridning om hästen ska komma rätt eller inte! Hoppning är massor av ridning, och känsla. Och mod.
Första gången jag styrde mot ett 90 cm-hinder sa Bambam "är du säker?" Jag svarade, nej, men hoppa ändå! Och det gjorde han. Vi tyckte nog båda att det var lite äckligt, men sen gick det bra. Att då tänka sig att folk hoppar 1,60 är helt otroligt. Inte undra på att de får bra betalt!
Så kontentan av detta är, som vanligt höll jag på att säga, att allting har verkligen sin tjusning! Det finns logik och ett enormt hästkunnande inom hoppningen. De är faktiskt väldigt lika de bästa timed event-ryttarna i USA, som går lika vetenskapligt till väga med sin träning även om de inte bryr sig så mycket om att det ska se snyggt ut.
Hade gärna provat dressyr också, men vet inte om jag kan hitta en duktig dressyrtränare som tar mig och min ponny på allvar. Och sedan är det ju tidsaspekten. Tror i alla fall att Bambam ska få gå någon vanlig hoppning i vinter med en lagom stor hoppryttare på ryggen, de är ju typ pygméer allihop. För jag tror att han hade lika kul som jag faktiskt!

Min hoppkarriär del 1

2010-08-08T04:35:00.000-07:00

Ja, den är ju officiellt över nu, min hoppkarriär. Sex eller sju gånger blev det på två veckor, lite osäker, inkluderat själva tävlingen. Och jo, jag vet. Helt idiotiskt att köpa på sig en massa personlig utrustning (Bambams utrustning fick jag låna) och sedan använda den så lite. Och vem vet, jag kanske satsar på en ROM till Bambam i Hunter Hack istället för Cowhorse...
I detta inlägg tänkte jag bara sammanfatta dagen lite kort, så kommer det en del två med lite mer allmänna intryck från denna för mig nya värld.
Klassen kostade alltså 850:-. Det innebär 250:- för klassen, en office charge på 300:- och en avgift för sen startanmälan på ytterligare 300:- Någon av de senare avgifterna hade som jag förstod varit på 50:- istället för 300:- om jag varit medlem i SQHA, men eftersom ingen kunde förklara för mig varför jag skulle vara medlem i en förening som inte tog till vara mina intressen (och framför allt inte quarterhästens) så fick det bli så dyrt.
Imorse var det sedan uppstigning klockan 06.00. Linda dök upp vid halv sju och knoppade manen, borstade och putsade på Bambam. Han såg riktigt proper ut när vi anlände till Grevagården runt 08.00! Vill passa på att tacka Linda "håll ihop händerna, tummarna uppåt och in med armbågarna" Viberg för ett mycket bra och tålmodigt jobb med framför allt mig. Likaså Helena Holm, hoppryttare extraordinär, som ställde upp med en mycket lärorik hopplektion, samt Madde Stiwing och Jonna Gullberg, som mellan sig har mer kunskap och erfarenhet än de flesta andra tillsammans när det gäller sånt här, för alla goda råd rörande Hunter-klasser.
Väl framme gick jag sedan runt och kollade lite, räknade med att klassen skulle starta 10.00 men blev upplyst om att det nog skulle bli runt 09.30. Det var ju inte så många anmälda till den här tävlingen...
Det var väl en och annan som såg lite förvånade ut när de mötte mig i ridbyxor...
Bambam har varit lite överladdad de sista dagarna då han fått extra havre. Det kostar givetvis på att vara en liten häst som sen ska hoppa med en stor gubbe på ryggen, så jag ville verkligen att han skulle ha energi för uppgiften. Men nu var jag lite orolig för att han skulle bli för het. Låter kanske konstigt med tanke på hur han är, men det är givetvis så nytt och annorlunda även för honom att det givetvis är lätt att han bara springer när jag trycker på honom lite inför hoppningen. För jag måste trycka på...
Framridningen känns sådär. Försöker balansera honom mellan att vara het och att lat. Jag har så svårt att komma åt honom i fältsits eftersom mina ben är alldeles för långa för hans lilla kropp, så jag vill att han trampar på på egen hand. I sista sekund bestämmer Linda att jag ska skita i fältsisten för att få mer kontroll över tempot och balansen och på så vis kunna hjälpa honom mer fram till hindrena.
Det visar sig att jag kommer att vara helt själv i klassen?! Och jag som trodde det här var den hetaste quarterklassen i Sverige?! Är det inte därför tävlingen ligger på Grevagården med sitt fina hoppunderlag? När jag sedan frågar runt visar det sig att att det brukar vara två som tävlar Hunter Hack, med mig skulle det normalt sett alltså blivit tre...
In på banan helt utan koll. En av domare kommer fram och mumlar något med munnen full i bulle, samtidigt som hon viftar lite med handen som håller the-muggen. Jag svarar att jag aldrig ridit något dylikt tidigare och hon sväljer bullen för att förklara för mig. Ut på fyrkantsspåret (tror jag, men det visar sig att jag skulle lagt en volt) sedan fatta galopp och hoppa båda hindrena. Jag gissar på fjorton meter emellan, det är tre långa galoppsprång eller fyra korta för Bambam. Jag rider iväg och sätter upp honom i galopp. Vi har lite för låg fart in på första hindret, men kommer rätt och får en snygg båge. Det blir dock lite långt på tre till nästa, så han taxerar lite själv och kommer över bra även där. Ut på nästa långsida, stanna och backa.
Sedan tar groundworken vid, som är som pleasure fast med lite mer tempo i trav. Bambam gör även detta bra, även om han inte är någon pleasure-häst, vilket man ska vara i de här klasserna. Du ska alltså få hästar med markbundna rörelser att ta sig över hinder på mellan 70-90 cm, helst utan att spänna en muskel. Vi kan väl konstatera att Bambam och jag hoppade lite mer på kraft...
Efter klassen, som jag då givetvis vann, blir jag nästan påtvingad en plats i SQHA:s styrelse. Jag svarar att jag inte ens är medlem och att jag inte orkar bråka med folk. Personen ifråga blir jättearg och påstår att jag sitter och "gnäller i buskarna". Till mitt försvar får jag säga att det gör jag inte alls! Jag har precis ridit en Hunter Hack i ren protest, det är väl inte att gömma sig?!
Men jag förstår inte varför jag sätta mig i en föreningsstyrelse och vara tvungen att gräva en skyttegrav det första jag gör?! Personligen tycker jag det är jättekorkat att jobba emot människor, när man kan jobba med människor som tycker samma sak istället. Vill SQHA bli en förening för plaesure och hunterryttare så tänker inte jag stoppa dem. Men kom aldrig och säg att det är för quarterhästens bästa, för det blir bara löjeväckande.
Jag red in Gators Clear Vision, eller Jerker som jag döpte honom till, som tvååring. Idag sitter Frida Levin och gör ett fantastiskt jobb på honom i Hunter-klasserna. Och jag förstår varför. Dels är hon en väldigt duktig ryttare, dels är han född så där som han går. Han har har i princip haft samma gångarter sedan dag ett, för det är genetiskt!
Klart folk ska få hålla på med det inom quarteraveln om de vill det! Men att kapa bort hela quarterhästen före 1970 och kanske 80 % av dagens avel i en rasförening och säga att de inte är välkomna, eller inte kan tävla på samma eller vettiga vilkor är helt enkelt en skandal. Jag har haft Bambam ansluten till Breeders, men det är ju helt meningslöst när det inte anordnas klasser där hans avkommor kan visa framfötterna. SQHA gräver sin egen grav, eller så har de redan gjort det. Vet inte hur många reining/koryttare som orkar åka upp till deras nästa årsmöte och för vad femte-sjätte gången skrika sig hes utan att bli hörda. Och varför ska vi egentligen det? Det handlar ju inte om oss, det handlar om quarterhästen!
Som sagt; mer om mina intryck av hoppvärlden i nästa blogg. Kan bara säga att detta är den i särklass roligaste protesten jag någonsin gjort. Inte undra på att tanterna hoppar över Hunter Hacken, det var ju riktigt kul!

Den svenska quarterhästen

2010-08-04T11:21:00.000-07:00

Nu är jag arg, på riktigt. Detta är inget annat än en skandal och ett justitiemord på den svenska quarteraveln. Låt mig förklara.
Jag har som sagt haft en rätt obefintlig tävlingssäsong i år. Karlstad ena helgen och så SM helgen därpå. Bambam skötte detta på ett fantastiskt sätt, trots att varken han eller jag var hundra igång. Det är en sak att rida, en annan att träna med målsättning. Utan målsättning försvinner skärpan och motivationen för att ta i det lilla extra. Sånt märks särskilt väl i cowhorse. Det är därför jag gillar det. Det finns liksom inga genvägar.
Så nästa tävling blir då självklart SQHA:s (Swedish Quarter Horse Association) Nationals, en tävling som åtminstone fram till ifjol hade status av ett nationellt quartermästerskap. Nu har dock även SQHA inrättat sig i ledet och gett sin välsignelse till det gemensamma SM som anordnades på Bökeberg, dock inte utan gnäll. Att det sedan är självklart att det bara ska finnas en svensk mästare i varje klass ter sig ganska logiskt för alla som inte håller på med westernridning, men tydligen vill varje cowboy/cowgirl vara sheriff i sin egen stad och har därför lite svårt att se det resonemanget. Nationals är därför även i år ett "Championat med medaljer".
Håkan Bergh konstaterade att han hade hittat åtta manliga ryttare i startlistorna. Låter som att det skulle kunna bli lättraggat på ryttarfesten...
Förklaringen till det lilla antalet manliga ryttare är inte bara att de brukar efteranmäla sig. Tävlingen innehåller endast reining inomhus på ett specialunderlag för hoppning och inga kogrenar. Eller om man vänder på det; de grenar som på allvar erbjuds är halter, pleasure, western riding, western horsemanship, trail och hunterklasser.
Och tro mig. När SQHA senaste anordnade tävlingar på Grevagården var det precis i samma veva som underlaget i ridhusen byttes. Detta var då ursäkten för att inte byta anläggning. Då försökte jag köra reining i stora ridhuset, och eftersom jag bestämt för att aldrig klaga på ett underlag så gör jag inte det. Men jag kan konstatera att det är lika strävt som tjärpapp, och att det tog ett par tre veckor att få tillbaka stoppen på Bambam. Så det går bort.
Och för alla er som varken brister ut i gapskratt och knappt tror era ögon, eller bränner en säkring och undrar hur det kunnat bli så här, ska jag berätta varför detta är så uppseendeväckande.
Quarterhästen har, som jag ser det, tre relativt unika egenskaper: Den är den accelerationssnabbaste hästrasen, den har cowsense och den har ett "brukspsyke". Det är med andra ord i grund och botten en arbetshäst. Stenhård, med stort hjärta och en massa jävlaranamma. Säger du åt en quarter att springa genom en vägg så frågar den "hur fort".
Nu är det givetvis inte så med alla quartrar, och idag finns det en massa blodslinjer med andra egenskaper. American Quarter Horse är världens största hästras och innehåller egentligen flera olika "raser", alla med samma ursprung dock.
Och ursprunget är en ranchhäst med cowsense och granitpsyke. Den riktiga rasföreningen AQHA har insett att man tappat lite av ursprunget och faktiskt vidtagit en rad åtgärder för att återknyta sin quarter till dess ursprung. Idag satsas det mycket på samarbete med PRCA (Professional Rodeo Cowboys Association) samt olika föreningar som anordnar ranchtävlingar och ranchklasser. Ett smart initiativ! För vill man ha en hästras som står ut från mängden ska man givetvis försöka bevara dess unika egenskaper.
Men det skiter SQHA i! Genom åren har man anordnat en AQHA Barrel Race, och så fort man får chansen hittar man på ursäkter för att inte anordna koklasser. Denna gång är det underlaget som är ursäkten. Då kanske man skulle lagt sin viktigaste tävling någon annanstans då?
När jag nu står där och startanmäler (jodå, jag ska tävla, men inte i någon av mina vanliga klasser...) så berättar kvinnan i sekretariatet (som för övrigt möter mig med ett bländande leende när jag berättar vad jag ska tävla i) att det eventuellt kommer att bli championatsklasser för cutting och cowhorse på andra tävlingar. "Fast då blir det inga AQHA-klasser, utan SQHA-klasser med medalj". För er som inte vet så går rasklasser inom quarter ut på att samla poäng på sin häst. Det innebär att en "SQHA-klass" är mindre intresssant än en klass anordnad av Svegs Westernryttare, för där vinner man förmodligen tillbaka startavgiften och får en grimma som tack för besväret. En SQHA-klass är samma sak som nada, niente, niet. Så detta är ett hån mot mig, som tävlar och tränar i westernridningens formel 1 klass. Jag lägger varje år tiotusentals kronor på tävlingar och träningar. Jag har aldrig vågat räkna, men en normal tvådagarsträning med kor ligger på mellan 4000-5000 kronor, plus mat, bensin och annat. Jag är rädd för att jag är tillräckligt korkad för att lägga mellan 50 000:- och 80 000:- på ett år, plus alla normala hästkostnader. Behöver jag tillägga att jag aldrig går ut på krogen och tar en öl... Belöningen är tre till fem tävlingstillfällen per år och en rasföreningen som diskriminerar mig och min häst.
Missförstå mig rätt. Jag säger inget om att man vill visa upp quarterhästen som allsidig, eller att andra hellre vill rida western riding eller pleasure. Det må vara upp till dem. Men att SQHA ens kan med att säga att man arbetar för att marknadsföra quarterhästen i Sverige, visa upp den och försöka bevara dess främsta samt unika egenskaper kan inte vara något annat än ett skämt!
Hade jag varit AQHA hade jag fråntagit SQHA rätten att kalla sig affiliate. Eller, kan det vara så att AQHA inte har koll på hur illa SQHA sköter sitt åtagande som "föreningen som värnar om quarterhästen"? Någon borde kanske ta upp det här med AQHA...
Jag är enbart intresserad av quarterhästar för att de har den här kombinationen av egenskaper som jag nämnt. Hade jag gillat western riding hade jag köpt en arab och hade jag velat hoppa hade jag köpt ett halvblod. Men jag är som sagt INTE kritisk till hur andra använder sina quarterhästar, det kan till och med vara både intressant och roligt. Men pratar vi ursprung och unika egenskaper är det något helt annat.
Roping, barrel race, quarter mile race, cowhorse, cutting och ranchgrenar borde stå väldigt högt på listan över grenar som SQHA skulle satsa på, men icke.
Därför kommer jag att på söndag tävla i Hunter Hack som är poängbedömd hoppning över hinder i engelsk utrustning och sadel. Jag kommer att göra det på Bambam, min cowhorsehäst, och jag gör det i ren protest. I den bästa av världar så vinner jag klassen, men förmodligen inte.
Om nu SQHA anser att det är detta man vill visa upp, efter 150 år av selektiv och målmedveten avel inom American Quarter Horse, så är det det jag ska tävla i. Jag har i min ägo flera fantastiska representanter för denna ras. Bambam har tävlat framgångsrikt inom roping, reining, herdwork, cutting, cowhorse och versatility ranch horse. Han är ett mycket bra exempel på att svensk quarteravel uppfyller kraven ursprungliga unika egenskaper. Om SQHA då erbjuder mig dessa grenar att visa upp honom i så väljer jag Hunter Hack.
Att de sedan borde skämmas ögonen ur sig har de förmodligen inte förstånd till, förmodligen inte ens att förstå innebörden i min handling. Som sagt. Någon borde verkligen prata med AQHA. Måttet är rågat!

Buddhism och hästar

2010-07-28T04:50:00.000-07:00

Råkade av en tillfällighet se en repris på "Sommarkväll med Anne Lundberg". Hinner knappt titta på teve, men försöker hinna se nyheterna på morgonen. Teven blev kvar på och igång rullade ett fantastiskt intressant program. Finns mycket att reflektera över i det programmet, som att skidåkaren Anders Södergren först fick testikelcancer och sedan kom tia på Medley i OS... Tia? Det var väl inget? Jo, för han såg till att Marcus Hellner tog guld och Johan Olsson brons. Anders Södergren offrade allt för att rycka sönder, bromsa och kontrollera klungan så de inte kom ikapp. Osjälviskt, på gränsen till självutplånande. En sann buddhist?
Med i programmet fanns också en äkta buddhist. Björn Lindbladh lämnade för drygt 17 år sedan ett toppjobb inom svenskt näringsliv för att bli en munk i Thailand. Utan ägodelar och med ett mål mat om dagen levde han ett helt annat liv än vad vi normalt skulle kunna tänka oss. När han så lämnade munklivet tog han med sig ett mantra, "ett magiskt mantra", hade hans abbott sagt.
För en kväll, när de som vanligt en gång i vecka skulle meditera hela natten, hade munkarna och en del bybor samlats för att höra en liten betraktelse från abbotten. Och det var då han berättade att de skulle få ett magiskt mantra. Han sa att när helst livet var jobbigt, eller det kom motgångar av något slag skulle man upprepa detta mantra tre gånger så skulle allt lösa sig. Det var en andlös skara åhörare som satt och väntade på detta mantra, när abbotten säger: "Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel..."
.
.
.
Så tänk efter nu. När helst du stöter på problem i din ridning, eller livet tillsammans med hästarna ter sig jobbigt. Vad skulle hända om du upprepade detta magiska mantra? Vi är oftast själva uppsåtet till problemen i alla våra relationer, åtminstone delvis, och när det kommer till våra hästar är vi garanterat hela problemet. Hästarna har inte valt att umgås med oss. Sluta vara med din häst eller sluta ställ krav på den så kommer den garanterat att tycka att alla era problem är lösta. Men eftersom DU vill göra saker, utbilda den, rida den, lasta den osv. Är det alltid DU och JAG som är upphovet till problemet. Och går det inte som vi har tänkt oss är det därför garanterat vi som gör fel! Mantrat skulle kanske kunna vara "Är detta rätt metod, är detta rätt metod, är detta rätt metod?" Det spelar egentligen ingen roll, men som djurägare och hästmänniskor är vi skyldiga att hela tiden ifrågasätta våra metoder och vårt förhållningssätt till våra djur.
Så tänk på det nästa gång du hamnar i problem; jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel.

High Chaparral - en analys av svensk westernridning

2010-07-13T08:59:00.000-07:00

Ändrade förhållanden. Efter en fullständigt svältfödd vinter på input i form av träningar, och en vår och försommar helt i avsaknad av tävlingar händer något. Sorge- och glädjebarnet som är min nya tidning är äntligen ute och jag har tid och energi över till annat. Som att vända blicken utanför min egen ridbana och mot det som händer i den stora världen. Hann inte anmäla mig till High Chaparral, och hann inte åka på SRCHA:s tävling i Borås, men Sun City Westernriderns tävling utanför Karlstad funkar!
Innan dess är jag besökare på High Chaparral i två dagar. 250 ekipage och 20 000 besökare gör detta till en folkfest utan dess like inom svensk westernridning, endast toppad av Globen Horseshow och Scandinavium inom svensk ridsport. High Chaparral saknar helt enkelt motstycke. Så där sitter jag, för en gångs skull förpassad till åskådarplats, och tittar på klasser jag normalt sett på sin höjd ser från framridningen. Och jag häpnar. Först häpnar jag över den låga klassen på ekipagen över lag, sedan över den dåliga horsemanshipen. Sist men inte minst går jag nästan ner i spagat i pur förvåning över den entusiastiska publiken, som tjoar och applåderar när ryttare och häst uppvisar alla tecken på att inte vara färdigtränade för den gren de tävlar i.
Det bör också tilläggas att de är minst lika entusiastiska när det kommer in någon som gör något bra, men min slutsats är inte desto mindre skrämmande. Att det är låg klass på ekipagen är inget att orda om egentligen. Vem som helst får starta i vilken westerntävling som helst, så länge man uppfyller de krav som finns på utrustning. Ridkunskaper är inget krav, inte heller att hästen kan något.
Dålig horsemanship (ursäkta engelskan, borde kanske kunna översättas med "hästhantering" eller "förmåga att rida och korrigera sin häst") är dock ett problem som inte borde få finnas. Visst, vi kan alla hamna i trubbel med våra hästar, särskilt om det blir ett missförstånd mellan dig och hästen i framför allt kogrenar, Men förmågan att lösa och hantera problemet visar hur duktiga hästmänniskor vi egentligen är. Här gick det inte så bra, och det var tyvärr alltför ofta.
Publiken då? Ja, de visar att det inte är så stor skillnad mellan oss och de romare som gick till Colosseum för att bevittna olika mer eller mindre morbida uppvisningarna av bland annat gladiatorer. Publiken på High Chaparral, som överlag förmodligen ser väldigt lite westernridning i övrigt och själva förmodligen varken tävlar eller tränar aktivt, är lika roade av hästar som springer åt fel håll, stegrar sig eller bockar (allt detta förekom under en förmiddag) som de är av att se någon göra något riktigt bra. Problemet ur underhållningshänseende är istället de andra, de som varken är jätteduktiga eller särskilt spektakulära...
Och jag är inte negativ eller kritisk till tävlingen, på något vis. High Chaparral har lyckats med något som ingen annan i svensk westernridning gjort. Konceptet är bevisligen helt unikt och en fullständig succé. Men det är ett mycket intressant fenomen sett ur perspektivet av resten av svensk westernridning.
Som ledamot i RHA:s styrelse fick jag vara med och fatta det oerhört jobbiga beslutet om att ställa in tävlingen Cow & Ranch Nationals på Axevalla. Vi hade visserligen tillräckligt med startande för att få ihop en tävling, men inte många nog att kunna erbjuda en bra publiktävling. Och eftersom målet var att bygga upp en till stor publiktävling i Sverige så föll hela konceptet. Boråstävlingen som SRCHA anordnade helgen efter var heller ingen succé när det kommer till antalet starter, och tävlingen i Karlstad som jag sedan åkte på hade gladeligen kunnat ta det dubbla antalet ekipage.
Publik? Ja, vi räknade med 3000-4000 betalande på C&RN under tre dagar (på en anläggning som sväljer 20000 samtidigt), i Borås var det nog de närmast sörjande och några till och Karlstad likaså. En bra tävling på Grevagården, på den gamla goda tiden, var det 1000 betalande på en hel tävling.
Mer siffror: Av de 250 ekipage som var på High Chaparral deltar kanske 20-30 i andra stora westerntävlingar i Sverige. Övriga 220-230 ekipage tävlar antingen bara på Chappen, eller eventuellt också på någon liten lokal tävling.
På en stor tävling utanför Chappen kommer kanske 100-150 ekipage, och nästan ingen av dessa åker till Sveriges största tävling...
På High Chaparral var det 44 ekipage i Herdwork, i Karlstad var det 4. Motsvarande siffra för ropingen var 26 mot 6. OM man nu är genuint intresserad av westernridning, varför åker man inte till Karlstad, Axevalla eller Borås och tävlar? Tävlingen i Karlstad var jättetrevlig, med superduktiga funtionärer, bra organisation och till och med en glad domare! Dessutom är en sån tävling väldigt billig att tävla på, och det var samtidigt riktigt bra prispengar.
Och återigen, High Chaparral gör allting rätt så detta är ingen kritik mot dem, men det verkar som om det bara finns utrymme för en stor tävling i Sverige?! Varför? Är det för dyrt? Är det för få öltält på andra tävlingar? Saknar man doften av krutrök? VAD ÄR PROBLEMET? Ska svensk westernridning komma vidare måste också kvaliteten höjas. Jag såg 52 kast i stopping-kvalet och fem träffar... Och jag ska inte säga något, jag hade kanske gått in och gjort två missar också, men ropingen är utan tvekan en av de grenar som utvecklats minst inom svensk westernridning. Det kanske till och med är så att den går tillbaka...
Nu är jag på väg till SM. Känner mig väldigt ringrostig och borde kanske stanna hemma efter vad jag skrivit här ovan. Men inte ens det största SM:et i svensk historia har dragit särskilt många deltagare. Jättekonstigt. Visst, det är långt till Bökeberg, men så långt är det inte. Däremot blir det en dyr tävling, mer än dubbelt så dyr som Karlstad för min del, trots att jag startade i dubbelt så många klasser i Värmland...
Märkligt. Mycket märkligt. Inte undra på att svensk westernridning har samma status som varpa och dart hos gemene man. En obskyr och exotisk sport som kan vara underhållande, särskilt när ryttaren är inkompetent.

Dresscode

2010-07-05T04:01:00.000-07:00

Efter ett snack med Håkan överlämnar jag dagens fundering till honom. Kan bara tillägga att vi förvaltar en tradition och där följer det med ett ansvar. Vi är skyldiga att ta reda på vad som gäller på samma sätt som vi inte skickar våra barn till skolan i kalasbyxor och träskor, eftersom vi vet att de skulle skämma ut sig. Vi som svenska westernryttare ska inte behöva skämma ut oss heller.
Läs vidare här.

Motivation

2010-06-24T12:45:00.000-07:00

Gårdagens ridpass på Bambam:

Målsättning: Träna stopp.

Uppvärmning 15-20 minuter. Avslutas med en spinn år varje håll på två händer och mycket inåtböjd. Jag vill känna att han kan ta i och är ordentligt mjuk i båda riktningarna. För hans del handlar det om att ha den mentala inställningen att ta i och lägga energi i rörelsen. Resultatet är bra.

"Fencar" tre gånger (rider och stoppar mot ett staket) rider ut på långsidan. Rak häst och lång tygel. Ökar och säger "whoa". Hästen sjunker ner under mig och sätter sig i en perfekt stopp med bra rörelse i frambenen. Dags att kliva av.

Eller?

Gjorde för typ hundra år sedan ett reportage till en hästtidning. Reportaget hette "Proffsens träningstips". Jag hade såklart själv glömt bort reportaget, men Linda satt och läste det häromdagen för att jag hade hittat en kartong med gamla tidningar jag gjort. Kul att se! Och förutom att vi kan konstatera att ALLT går igen, så var det kul att läsa sånt jag glömt bort att jag hade skrivit.

I just det här knäcket fanns det en hoppryttare, en fälttävlansryttare, en westernryttare och en dressyrryttare. Och vid en snabb genomläsning inser jag att det finns en klasskillnad som heter duga, i alla fall när det kommer till att sätta ord på det man gör. Susanne Gielen, som då var dressyrryttare och unghästberidare på Flyinge står ut som den enda riktigt genomtänkta tränaren, i alla fall enligt mitt sätt att se på saken.

Den korta texten formligen dryper av visdom och skulle kanske kunna sammanfattas med "anpassa dig efter hästen och variera träningen". Hon berättar att hon rider ut mycket, så att hästarna inte bli uttråkade. Att unghästarna släpps i hage några dagar emellanåt så "de slipper se mig". Och att "vissa dagar kommer man inte längre än till det lösgörande arbetet. Jag minns att jag hade svårt att avgöra om hon var blyg eller stroppig när jag träffade henne, men så här tio år senare kan jag konstatera att hon definitivt är en kvinna i min smak! Eller det kanske är mer korrekt att säga hästmänniska.

Tog in Barney igår, efter snart tre månader på lösdrift och bete. Har varit sugen på att sätta igång med honom igen efter inridningen i våras, men inte haft tid. Han har blivit fin! Men fötterna fram var lite långa, så innan jag sadlade honom tänkte jag verka honom. Han blev jättearg! Gjorde i och för sig ingen stor grej av det, men tänkte absolut inte lyfta fötterna frivilligt, och ryckte åt sig foten vid ett par tillfällen så blodvite uppstod. På mig då.

Så det blev ingen sadling eller ridning igår. Det var liksom ingen idé. Jag fick betydligt mer uträttat genom att få honom att acceptera att lyfta fötterna och sedan belöna honom med att få gå ut i hagen igen. Idag ska han få komma in igen, så får vi se vad han säger om livet som ridhäst.

4.
En Vaquero anser att det tar 6-9 år att utbilda en bridlehäst (häst som kan gå i stångbett). Varför? Reininghästar tävlas på en hand och stångbett när de är tre?!

5.

Det finns en typ av ryttare som alltid sitter och rider på nätterna när man är ute och tävlar, och det är reiningryttare. Oftast är det bara en sak de tränar; stopp. Serveras det öl i närheten sitter jag gärna och tittar på när de tränar sina hästar. Run down efter run down. Hästarna fencas ibland kanske 30-50 gånger, jag orkar aldrig räkna men tror att det skulle kunna vara en rimlig uppskattning. Där emellan ska de hela tiden gå i en så låg form som möjligt. Aldrig ta upp huvudet. Aldrig.

Går du ut till ridhuset vid tre på natten, så hittar du de riktiga proffsen, med de riktiga hjälpmedlena. Fast martingal, eller graman som är så indragen att hästen nos går mot bogen. Dagen efter vinner de kanske en reining på 72 poäng.

Har genom årens lopp hört några häpnadsväckande saker sagda av reiningryttare. Missförstå mig rätt. Jag har egentligen inget emot tävlingsgrenen som sådan, men ser verkligen inte tjusningen i att ha en ridskolehäst som kan sex manövrar, galoppfattning från skritt inkluderat, med andra ord en robot. För jag har hört väldigt fantasifulla förklaringar till varför reininghästar fencas, som att "de måste få in känslan för det nya underlaget". I så fall skulle jag vara tvungen att galoppera cirklar med min häst hela natten också eftersom han ska gå cowhorse och inte får tappa fotfästet. Nej, den enda synbara förklaringen till "överfencningen" är att man vill försäkra sig om att hästen inte tänker själv, utan blir en robot.

Och jag tänker inte lägga några värderingar i det. Är det det som domaren vill se så är det ju det som tränaren ska visa upp. I så fall borde man kanske hellre diskutera vad domarna premierar inom exempelvis reining och pleasure...

Men var är denna blogg på väg? Jo, till hästens motivation. För varför är det så att det bara är reininghästar som blir "showsmarta"? Begreppet är nästan okänt inom de klassiska diciplinerna, där hästar toppresterar när de är 15-16 år. Varför kan en reininghäst vara utbränd som fyraåring? Och varför blir de aldrig bättre än när de var tre, om de nu är futurityhästar? Frågar du mig så beror det på reininghästens mentalitet. En häst som går med huvudet mellan frambenen för att den tror att den måste kommer aldrig att prestera lika bra som den gjorde innan den blev knäckt. Typ när den var tre. För när såg du senast en flashig ridskolehäst? Så vissa stänger av och kan fortsätta tävlas, andra ballar ur på olika sätt. Undrar hur många utbrända reininghästar som sålts till Sverige från Tyskland och USA?
Och jag är övertygad om att det har med träningen att göra. Om det var rätt att kliva av Bambam efter en bra stopp? Ja, jag tycker det. Han är nio år och vet hur man stoppar. Jag kanske inte är världens bästa tränare, och har ju lärt mig väldigt mycket på vägen tillsammans med honom, men för hans del handlar det ju om hans mentala inställning. Vet han att han blir belönad när han gör något bra behåller han sin positiva inställning. Och rider du cowhorse måste du ha en häst som vill. Robotar göre sig icke besvär.
Så varför göra 30 bra stopp på en häst som redan kan stoppa? Varför döda all egen vilja och tankeverksamhet hos hästen? Vore det inte bättre att ha en häst som känner glädje i det den gör, och på grund av det kan prestera max? Mycket svårare, jag vet, men roligare och bättre för hästen. Eller varför sluta utbilda en häst när den lärt sig sex saker? Klart de blir uttråkade efter något år. Tänk dig att du måste dansa "Små Grodorna" varje gång du hör musik, och dessutom måste göra ditt yttersta varje gång, för att vinna över hundra andra som också dansar "Små grodorna".?!
Och så snacket om att "gå in och skola"?! Varför inte tävla i något annat istället, som western riding, pleasure, herd work, trail eller vad som helst?! Nej, jag vet. Man gör inte så i USA, men nu snackar vi om ett land som lät sin förre president skänka bort landets pengar till sin bäste kompis och inte ställer krav på oljebolag att de måste ha säkerhetsanordningar så att de inte kan få en läckande oljekälla. Det är faktiskt inte helt säkert att amerikaner har en bättre och sundare syn på hästar än vad vi har. Jag är rädd för att slit-och-släng-mentaliteten kan gå igen även i hästhållningen.
Dessutom finns det en massa pengar i futurityn, så det är självklart mycket det som styr utvecklingen också. Men det finns det inte i Sverige. Här borde det vara god ekonomi både för tränare och ägare att se till att man har fysiskt och mentalt friska tävlingshästar så länge som möjligt. Och ska det funka måste de tränas allsidigt, fysiskt och mentalt.
Men jag ska egentligen inte berätta för reiningryttare hur de ska träna eller tänka, jag kan bara konstatera att detta är skälet till att jag förmodligen aldrig kommer att känna någon större glädje i att titta på reining. Visst kan det vara kul att tävla ibland, men det ger ofta en fadd eftersmak när man sitter och tittar på klasserna.
Jag håller med om att man inte kan kalla elitidrott för friskvård, för det är det inte, men tänk om fotbollsspelare var helt slut som 19-åringar? Eller kände sig omotiverade när det var 20? Återigen, jag tänker inte säga hur någon annan ska göra eller varför, bara att jag finner det tämligen ointressant. För min del är hästens motivation en av de här pusselbitarna som gör det här så intressant, och utmamande. Undrar om alla ser det på samma sätt?

Allting har sin tid?

2010-05-28T01:33:00.000-07:00

Vet inte vem som sa såna saker när jag växte upp, tror att det typ var alla vuxna. Jag kan tänka mig att ett sånt här uttryck har sitt ursprung i bondesamhället, där allting hade sin tid och fortfarande delvis har. Men hur ser det egentligen ut nu? Vad vore ett motsvarande uttryck för dagens moderna människa? "Allting samtidigt"? Eller kanske "allting borde gå dubbelt så snabbt och redan vara gjort"?
Och hur påverkar det vår syn på hästar?
Jo, självklart är tidsfaktorn en stor del av vår relation till hästen, och framför allt påverkar det vår syn på unghästen. Jag har haft förmånen att rida in och träna några unghästar genom åren. Inga mängder, och jag kan knappast kalla mig proffs, men några iaktagelser och slutsatser har jag hunnit med.
Den tradition jag finner mest intressant inom all ridsport är den kaliforniska vaquero-traditionen. Och det är i första inte för att jag hyllar westernridningen som någon överlägsen ridform, för det är den inte. Den har dessutom rört sig väldigt långt bort ifrån vaquero-traditionen, just på grund av tidsaspekten i relation till hästar. Nej, vaquerons kunskaper, filosofi och utrustning går faktiskt att spåra hela vägen tillbaka till berberna i Nordafrika samt den arabiska hästkulturen. Araberna hämtar i sin tur mycket av sin kunskap från assyrierna ca år 750 f.Kr.), som genom beridna lansiärer och bågskyttar med järnskodda pil- och spjutspetsar erövrade världen. De omnämns till och med i Gamla Testamentet, exempelvis Jesaja 5:28, där det bland annat står "deras hästars hovar är som flinta". Assyrierna nedtecknade skötselråd för häst i kilskrift, det första skriftspråket som uppfanns. Ni fattar hur viktiga hästarna var...
Lansiären, den beridne spjutkastaren (eller mer korrekt spjutstötaren) överlevde genom hela medeltiden och användes av både tempelriddarna och Saladins muslimska ryttare under belägringen av Jerusalem i slutet av 1100-talet. Ja, lansiärer till häst användes ända in i första världskriget och överlevde alltså cirka 2660 år i krigshistorien! Rätta mig om jag har fel, men detta måste vara ett rekord för en stridsform som utan större förändringar används i krig efter krig.
I Spanien blev dock lansiärer också en civil ridform, och picadoren var född. Genom sitt spjut, eller numera stör, hanterade denne i första hand tjurar. Lassots ursprumg, eller "La reata" på spanska, är svårare att spåra men har nog funnits med i djurhantering sedan tidernas begynnelse. Det finns målningar som visar hur en farao från 1250 f.Kr. använder ett lasso för att fånga en helig tjur. Detta är också den mesta logiska förklaringen till varför lassot har spridit sig via mongolerna upp till våra samer. Och förmodligen har själva repet från början varit gjort av samma material över hela världen, nämligen råhud.
Detta rep tog spanjorerna med sig till Amerika. Repet var en konst att tillverka och betydligt skörare än dagens nylon/polyesterrep. Därför ville man att de skulle vara långa, och att det horn som nu hade tillkommit på sadeln skulle vara grovt. På det viset kunde man långsamt bromsa tjuren/kon/kalven man fångade och inte riskera att repet gick av. Detta ledde i sin tur fram till en filosofi som i dag kallas "low stress cattle handle", men som då bara var det bästa sättet att göra saker.
Och nu kommer vi äntligen fram till dagens ämne! Ledsen att det tog 2500 år. Ingen kommer att kunna övertyga mig om att ALLA assyrier, berber, araber eller spanjorer var bra hästmänniskor. Men i dessa kulturer har det funnits en enorm kunskap, tradition och stolthet över ridhästen. Och man har vinnlagt sig om att föra traditionen vidare i skrift och från mun till mun. Den här traditionen är sedan bevarad på några ställen runt om i världen, men när det gäller den civila ranchridningen nästan enbart i vaquerotradtionen.
Här finns klara regler om hur en häst bäst ska utbildas, regler som säkert den assyriska kungen Pihlats stallchef skulle gilla. Och detta med hackamore, two rein och bridle har det skrivits massor med böcker om, så jag ska inte ge mig in på det, utan bara ta upp tidsaspekten. En häst är färdigutbildad när den är mellan 6 - 10 år.
Vad är skillnaden då när du har en färdig futurityhäst som är tre? Två saker. Mognadsmässigt är den inte färdig, varken mentalt och fysiskt. Sedan tenderar det att bli som med alla barnstjärnor, de blir aldrig så bra som vuxna som de var då. Jag säger inte att det inte finns undantag, men det här är ändå den verklighet som vi ser. Och vad är det som säger att en inridning (en insutten, eller green broke häst) ska ta en månad? Jag jobbade en häst sex gånger och red skritt trav och galopp ute på banan med honom, en annan hade jag fått på sadeln, longerat men fortfarande inte fått att stå uppbunden efter lika många gånger. Vad är det som säger att den ena hästen blir bättre än den andra? Absolut ingenting.
Vi går ett steg längre. Vad är det som säger att en häst är färdigutbildad vid sex års ålder (gäller westernridning)?
Här verkar den klassiska ridningen ha en betydligt sundare inställning som menar att en häst är unghäst till 8-9 års ålder. Och inte för att de inte ska kunna tävlas på stångbett vid sex års ålder, de flesta tävlingsmomenten är ändå relativt begränsade i mängden moment och situationer. Men för att hästen ska vara FÄRDIGUTBILDAD bridlehäst, där allt fungerar med en liten subtil signal från tyglarna, kan steget vara långt. Så långt att jag vågar påstå att många hästar aldrig kommer dit.
Men det finns också människor som arbetar intuitivt enligt precis samma principer. Jag har haft den stora förmånen att få följa Linda Vibergs arbete med unghästar under några år. Och även om vi inte lever tillsammans längre så är vi fortfarande vänner och jobbar en del hästar ihop. Hennes främsta egenskap när det gäller unghästar är att hon vet när hon ska sluta. Hon hatar att jobba under tidspress och har en fantastisk förmåga att få unghästar att i sin egen takt förstå vad hon försöker lära dem. Jag har studerat noggrant och försöker lära mig så mycket jag kan.
Så vad är kontentan av detta då? Jo, idag är tid pengar. Men... hur vore det om vi lät våra hästar drabbas liiite mindre av denna hysteri? De flesta av oss är ändå ointresserade av att tjäna pengar på hästar. Låt hästens utbildning ta den tid det tar. Och vill du ha en välutbildad häst, men själv inte känner att du räcker, lämna hästen till en duktig tränare. Övervaka sedan träningen så mycket det går, så du själv lär dig lika mycket som din häst! Och samma sak där, låt det ta tid. Har du inte råd med mer än en månad, lämna den i en månad och boka sedan ytterligare en månad när du får pengar igen. För en dialog med din tränare om vilka mål du vill uppnå, och lyssna på din tränare när denne berättar hur han/hon tänker.
Precis som Fast Food födde Slow Food skulle jag vilja inför Slow Training. Det tar den tid det tar. Njutningen består i både arbetet och resultatet, samt givetvis all tid spenderad med en häst.

I min värld

2010-05-24T02:44:00.000-07:00

Sitter och tittar ut på min värld, som innehåller så mycket fantastiska men också sorgliga eller svåra saker. Att leva nära djur och natur gör att jag ständigt får hantera livets realiteter och ibland den oundvikliga döden, men också njuta av händelser som fullständigt raderar saker man sörjer eller oro man känner.
Som att tre svalor "lekte tafatt" mellan stolparna i stallet imorse. Eller att päronträdet är lika vitt och nedtyngd av blommor idag som det var av snö för någon månad sedan. Eller att ett helt fält är fullständigt självlysande gult av maskrosor. Eller att det det regnade så kraftigt att att jag bara kunde se fem meter framför mig och under 20 minuter befann mig i en värld som slutade långt innan markgränsen.
Men det kan också vara mer påtagligt, som när jag hjälpte en granne att dra ut en kalv. Vi kämpade och slet i en halvtimme tillsammans med kon, och till slut fick vi ut den. Det var nästan så man ville kramas och bjuda på champagne när kalven hostade till och började andas ordentligt samtidigt som kon hade klarat sig på ett bra sätt.
Men så blev jag ditringd några dagar senare och vi kämpade i en timme med en kalv. Den dog. Livets realiteter. Sorgligt och jobbigt när det händer, men det gör det. För något år sedan fick jag ett föl som var litet och krokigt i benen. Det var stoets första föl, och hon var nog inte riktigt med på hur hon skulle hantera den lille krabaten. Eftersom jag inte har någon försäkring på mina hästar så avvaktade jag någon vecka, sedan kallade jag ut en veterinär som är erkänt duktig på ben och fötter. Veterinären plastade upp fötterna fram och vips blev den rak i benen. Fortfarande liten och eftersatt, men i alla fall kapabel att gå ordentligt.
Men under tiden fram till veterinären kom frågade människor mig vad jag skulle göra med fölet. Jag sa att jag skulle avvakta lite och sedan eventuellt avliva det. De flesta blev alldeles förstörda över detta uttalande, men för mig var det en realitet. Om jag hade sparat på fölet utan att det hade blivit bra hade jag utsatt det för ett meningslöst liv i lidande. Bara för min egen skull. Beslut om liv och död är det svåraste vi som djurägare har att fatta, men också det viktigaste. Och det svåraste är att tänka bort sig själv och enbart se till djurets bästa.
Saker som dessa for givetvis igenom huvudet på mig när vi stod 20 meter från en starkt trafikerad väg och drog ut den där kalven som överlevde. För idag ser det annorlunda ut för de flesta människor. De flesta i Sverige och i västvärlden har ingen annan kontakt med döden än när en släkting dör. Och den typen av dödsfall och bortgångar är givetvis förknippade med en oerhörd sorg och saknad.
Men i djurens värld ser det lite annorlunda ut. Klart att djur känner sorg, men de är också duktiga på att låta livet gå vidare. Och de har framför allt en helt annan syn och inställning till döden. Min hingst skulle gladeligen döda en annan hingst för att försvara sina ston, eller dö under tiden han försökte. Min ston skulle utan problem kunna döda ett rovdjur som försökte ta deras föl, men också lämna ett förlorat föl till rovdjuren för att säkra sin egen fortplantning och kunna producera ett nytt föl året därpå.
Det låter kanske grymt, men är en verklighet som vi inte längre behöver hantera. Och det är ju på sätt och vis bra. Men det finns en fara i att tappa bort kontakten med djur och natur. Som när man debatterar jakt eller djurhantering. Jägare är för övrigt så motsägelsefulla att det är förvånande att det kan tas på allvar. Först säger de att det är viltvård och att man jagar för att hålla bestånden nere, sedan hatar man vargen som naturligt hjälper till att göra samma sak. Har levt med varg och björn in på knuten i Orsa i flera år tillsammans med mina hästar, och visst är det något man bör visa respekt för att och ta hänsyn till. Men de övertoner som debatten får är helt absurda. Främlingsfientlighet och rasism vänd mot ett djur. Och jag är själv jägare.
Samma sak gäller köttdjur. Grisar, höns eller kor som föds upp till slakt. Jag är lika arg som alla andra normalfuntade människor över händelser där de inte behandlas på ett bra sätt. Men om ett djur har ett bra liv så ser jag inget elakt eller ont i att slakta det och äta upp det. Nu överlevde vi den här lågkonjukturen, världen med alla dess märkliga maktinstitutioner gick vidare och kan återigen bygga upp luftslott som kommer att spricka om en fem till femton år. Hade det inte varit så hade vi suttit där med tio höns, två grisar och en ko var. Och jag lovar att militanta veganer hade varit ett minne blott.
Men på sätt och vis ska vi väl vara tacksamma för att de finns. Det visar vilket överflöd vi lever i. Vi kan unna oss lyxen att ha den typen av problem i vårt samhälle. Och det är nog det som är det märkliga i många människors ögon, att jag både kan älska djur och äta kött. För mig är det istället det naturligaste som finns. Och ja, jag äter även hästkorv.

Vad är westernridning?

2010-05-01T08:13:00.000-07:00

Det händer så mycket konstiga saker och framför allt så tänker folk så märkligt ibland så man blir alldeles vimmelkantig. Två citat har lett fram till frågan "vad är westernridning?" Det ena är; "dagens tävlingsridning inom western har väldigt lite med westernridning att göra". Och det andra; "inom western tävlar man exempelvis i reining, cutting, pleasure och hunter. Notera att den sista grenen rids i klassisk sadel, med ridbyxor och kavaj.
Hur kan det bli så fel? Ja, svaret på frågan är enkelt men i flera delar. Om vi börjar med det första citat så är det jag som sagt det. Anledningen är enkel. Skillnaderna mellan hur en cowboy rider på en ranch och hur en tävlingsryttare i reining rider är idag betydligt större än om du jämför reiningryttaren med en dressyrryttare. De hästarna som går på tävlingbanan vet lika lite om en hård dags arbete ute i en kohage som en ranchhäst vet om reining.
Tror ni att en cowboy hade fått mer än 60 poäng i en reining idag? Nope.
En välriden ranchhäst är fortfarande en fröjd att sitta på, den gör allt den blir tillsagd om och kan tänka själv. Inga konstigheter. Den kan hantera de mest märkliga miljöer och situationer och är din bästa arbetskamrat. Men detta är inget som premieras på tävlingsbanan. Att han sedan kan träna sin ranchhäst för reining, eller att reininghästen skulle kunna bli en arbetande ranchhäst, är en annan sak.
Men om vi börjar med att definiera westernridningen som tävlingsform så är det egentligen ganska enkelt. Alla grenar inom westernridningen härstammar från rancharbete. I cutting skiljer man kor från en flock. De som idag är turnbacks var då cowhorseryttare som förde kon till sin nya fålla. Det kunde ju hända att kon fick ett ryck och ville springa tillbaka så då var det bara att ha en välriden häst som kunde dominera och styra kon så att den till slut sprang dit den skulle.
Roping är ju ganska uppenbart var det kommer ifrån. Barrel Race var en vanlig vadslagningsgren. "Runda det trädet, den stenen och busken därborta och kom tillbaka, kan du slå mig får du en dollar". På banan är det givetvis enklare med tunnor som man enkelt kan flytta bort. Trail bygger på de hinder som en ranchhäst kan stöta på under arbetsdag, därför är grind och bro obligatoriska. Pleasure är en svår gren. Den kommer från de hästar på ranchen som var så trevliga att rida att både herr och fru ranchägare kunde ta sig en tur på söndagen. Återigen handlar det om "bragging rights". "Min häst är den trevligaste i detta county, den är en ren fröjd (pleasure) att rida!"
Reining är Cowhorse utan ko. Alla momenten som ingår i kodelen i cowhorse har plockats ut och gjorts om till en gren. Det enda som inte finns med i kodelen är spinnen, som också är en skrytgrej. "Min häst vänder snabbare än din". Ok, men om båda hästarna vänder så snabbt att det inte går att avgöra? Jo, låt dem vända flera gånger eftervarandra, spinna. I Kalifornien säger man fortfarande "turnarounds" om spinn.
Får du tillfälle ska du läsa reglerna för Western Horsemanship, för där hittar du ursprunget till grenen. Du skulle helt enkelt vara en så duktig ryttare/hästmänniska att du kunde utföra i princip vad som helst på din häst och med största precision. Grundregeln är att det enda moment som inte får ingå är på- och avstigning. Sedan kan du titta på förslagen på saker som kan ingå, och du inser att det i princip bara är fantasin som sätter begränsningen. Återigen rätten att skryta. "Jag kan göra vad som helst med min häst!"

Western Riding är på ett liknande sätt precisionsridning, men med förutbestämda mönster, och där galoppombyten är det viktiga skrytobjektet.
Den första Haltern vanns av en hingst vid namn Wimpy, som har registreringsnummer 1 i AQHA. Han var en kostammad quarter med helt annat utseende än dagens sönderavlade halterhästar. Då var halter enormt viktigt för att kunna avgöra hur en quarterhäst egentligen skulle se ut, idag är det i mitt tycke en utställningsform för deformerade hästar.
Och bortsett från kogrenar och timed events så är AQHA westernridningens uppfinnare. Och definitionen är solklar. Grenar som har sitt ursprung på ranchen är westernridning. Dit hör alltså inte Hunter, som AQHA lagt till (numera tillsammans med dressyr) för att marknadsföra sin hästras inom andra tävlingsformer. Och hur någon kan tycka eller tro det är obegripligt.
Men skillnaden mellan tävlingsformen Western i alla dess former och rancharbetet är som sagt idag jättestort. Inte minst märks det att många som tävlar inom western tappat bort den grundläggande filosofin. Idag hittar du mängder av hästar på tävlingsplatser med lastproblem, som inte kan stå uppbundna, som inte klarar störande inslag i miljön, men som slidar 14 meter, eller vinner en Pleasure. Och det tycker jag är tråkigt. För är det något som westernridning alltid fått cred för så är det att vi har haft snälla, lugna och enkla hästar.
Inom några år är jag övertygad om att det kommer att komma olyckor inom westernridningen som har med detta att göra, och som kommer att leda till att vi får samma regler som inom Ridsportförbundet där hästar inte får lastas ur en transport utan bett i munnen etc. Och då har vi samma problem som de har, nämligen att det i princip blir omöjligt att ensam åka iväg på en tävling. Du måste vara minst två personer för att sadla en häst.
Dessutom ska ingen lura i mig att det som man lär ut på svenska eller utländska "dude-ranches" har särskilt mycket med tävlingsridning att göra. Ranchridning är extremt resultatinriktat, arbetet ska genomföras, och hästens huvud eller galopp får vara hur den vill bara den är i rätt position vid rätt tillfälle. Det kan vara en lika stor utmaning, men av ett annat slag.
Läste precis en intervju med Anky van Grunsven som efter tre individuella OS-guld (fattar ni hur stort det är!?), ett VM-guld och fyra EM-guld i dressyr har sadlat om till reining. Hon säger: "...man rider dressyr- och reininghästar på samma sätt i vardagsarbetet... grundkänslan är densamma". Så nu behöver ni inte länge ta mitt ord för detta, Anky säger samma sak.
Så nu när vi definierat begreppen så ska jag berätta vad westernridning är för mig. Jag vill nämligen både ha med mig den duktige wranglerns hästmannaskap, och tävlingsryttarens precisionskommunikation. Jag vill att mina hästar både ska få känna det meningsfulla i ett hederligt dagsverke, med allt vad det innebär av förmåga att hantera olika situationer, sammanhang och underlag, och dessutom kunna stoppa och backa med endast säteshjälper.
Som tävlingsryttare hade jag nog lika gärna kunnat syssla med något helt annat, men jag har inte hittat något mer spännande och utmanande än cowhorse, cutting, roping och Versatility Ranch Horse. Men visst hade det varit kul att prova hoppning eller dressyr också. Det viktigaste är ändå ynnesten att få kommunicera med en häst och känna att man förstår varandra. I alla fall för mig.

Window of opportunity

2010-04-14T00:29:00.000-07:00

Ja, ni får gärna föreslå svenska översättningar på denna utmärkta fras. "Att få en möjlighet" eller "ett tillfälle som öppnar sig"??? Samuel, hjälp! Rubriken bygger på det som händer ibland när du jobbar en häst, och hästen helt plötsligt verkar vara mottaglig för i princip vad som helst. Den "ger sig" och går med på det du begär utan bråk. Men är det bra eller dåligt?
Innan vi går in på det kan jag i alla fall börja med att berätta att jag suttit och läst min egen blogg och konstaterar att det var hemskt vad präktig jag låter! Så bara för sakens skull; jag är inte präktig. Jag gör dumma saker med både människor och hästar och är behäftad med en massa fel och brister. Så är det.
Uttrycket i rubriken har jag använt i många år i brist på ett bra svenskt alternativ. Och jag har nästan uteslutande använt den i just detta sammanhang. Och den passar vid två olika tillfällen. Dels när du jobbar en unghäst. Här kan du nästan alltid skapa det här ögonblicket där unghästen nästan apatiskt accepterar vad du än gör. Sedan har du den äldre hästen som har en låsning, ticks eller ett relationsproblem till människor. Där kommer du förr eller senare till en punkt där hästen säger "Ok, vi gör som du vill". Det här märks exempelvis tydligt när du lasttränar en häst. Har det funnits ett problem brukar det oftast vara som att slå om en strömbrytare. Hästen går från "nej" till "ja" på ett ögonblick. I det läget skulle du många gånger kunna få hästen att acceptera något helt annat också, därför att det skapats ett "window of opportunity".
Men så åter till frågan, är det bra eller dåligt?
Vi tar lite bakgrund. När jag började med westernridning insåg jag snabbt att jag behövde bra hästmaterial för att kunna göra det jag ville. Mina drömmar var ganska tidigt det som idag är mina målsättningar, men bra hästar är dyra. Så jag la upp två planer; en långsiktig där jag startade en egen uppfödning och på så sätt kunde få tag på bra hästar billigt, samt en kortsiktig där jag köpte bra hästar som av någon anledning var billiga. Dessa hästar var av någon outgrundlig anledning nästan uteslutande rödhåriga ston, och tanken var att jag skulle sätta dem i avel senare.
Den kortsiktiga planen var likvärdig med att köpa en krockad Ferrari och sedan lägga framför allt tid men också pengar på att laga den. Inköpskostnaden är betydligt lägre men det totala priset blir förmodligen högre. Det man förhoppningsvis vinner på affären att man lär sig mycket på vägen... om det går bra.
Men därför kan jag också säga att det här med unghästar är relativt nytt för mig. Tidigare höll jag bara på med "problemhästar", men nu på slutet har det istället bara blivit unghästar. Och det var när jag gick omkring och jämförde dessa erfarenheter som jag insåg att det fanns likheter, men också skillnader.
En häst med ett problem, låt säga att den vägrar gå förbi en postlåda den gått förbi hundra gånger, är till skillnad mot en unghäst med på vad det är som gäller.
Den säger "jag vet att du vill att jag ska gå förbi den där postlådan men det tänker jag inte göra idag, för det är jag som bestämmer inte du". Alltså är det inte postlådan som är problemet. Postlådan blir en symbol för vem som egentligen bestämmer. Om nu den stora fighten om ledarskap inträffar, vilket den kan göra, så kommer din häst att kämpa för allt den är värd för att behålla sitt pinnhål över dig. Och med "fight" menar jag självklart inte att du slåss med din häst, men du kommer att göra en massa andra saker. Kanske trava den på en liten volt. Backa den förbi postlådan och låta den gå tillbaka förbi igen, osv. Men, det är din hjärna som fightas med hästens hjärna, och vinnaren är den som bestämmer helt enkelt. Så om det är det stora kriget, inte bara ett slag, och du vinner så har du också erhållit ledarskapet. I det läget kommer din häst att vara beredd att acceptera nästan vad som helst, eftersom du är ledaren.
Och tro nu inte att jag uppmanar er att bråka med era hästar om allt, för det är bara korkat. Men ibland händer det att en häst på sitt allra tydligaste sätt ifrågasätter ditt ledarskap och då är du tvungen att berätta vem som bestämmer. Särskilt hästar med en rörig bakgrund, typ de jag köpte då.
Unghästarna då? Ja, där står jag i rundcorralen med en unghäst som precis har gått igenom stadierna nyfiken, osäker, arg samt rädd och nu är uppgiven, nästan katatonisk. Den ger sig, men ger samtidigt nästan upp. I det här läget kan du enkelt svinga dig upp i sadeln och rida skritt, trav och galopp. Den kommer kanske att göra något halvhjärtat försök att protestera, men kommer i så fall bara att bli ännu mer uppgiven efteråt.
Är det bra?
Nja, skulle du få betalt för att göra förstagångsuppsittningar kommer detta att vara ett helt okej resultat efter 40 minuter, en timme. Men hästen är långt ifrån inriden. Så när är den inriden? Ja, om du tänker en sträcka du gått många gånger, kanske mellan stallet och huset eller till busshållplatsen eller någon annanstans. Och så säger vi att den sträckan är en tidslinje under vilken hästen ska bli inriden.
Vi säger för enkelhetens skull att sadlingen är starten och att rida i galopp på en volt är målet. Du ser den här sträckan framför dig och vet vad målet är. Det vet inte hästen. För hästen är varje del av den här sträckan något nytt och märkligt, ja, till och med onaturligt. Ditt jobb är att lära hästen att gå den här sträckan på egen hand. Den måste därför lära känna vägen och allt som finns längs den. Den förstagångsuppsittning jag pratade om blir som om du skulle sätta en påse över huvudet på den och dra hästen nästan hela vägen. När den kom fram skulle den inte haft en aning om vilken väg ni tagit. Jag säger inte att jobbet är ogjort, men det är långt ifrån klart.
Att rida in en häst består ofta av två delar, ibland en: Utbilda hästen och eventuellt jobba med dess fysiska reflexer. En fysisk reflex kan bestå av att den bockar, stegrar, rusar iväg eller kanske lägger sig ner. Allt detta är naturliga reflexer hos ett bytesdjur som överlevt flera miljoner år genom att se till att inte ha något på ryggen, underförstått ett rovdjur. Dessa fysiska reflexer är idag ofta nästan helt bortavlade men slår igenom hos kanske hälften av alla unghästar. Det är inget fel i det, och det blir lika bra ridhästar när de fått ordning på reflexen.
Så när hästen medvetet och på egen hand gått den här "vägen" till inridning så är den också det. Men hjärnan måste vara med, i varje steg. Därför tar det lite olika lång tid för olika hästar och olika moment tar också olika lång tid. En inridning handlar i slutändan om att bygga en relation till hästen, som ska tämjas och uppfatta livet under sadel som något roligt och spännande.
Och för att göra ett långt svar kort; nej, du tjänar ytterst lite på att utnyttja ditt "window of opportunity" på en unghäst. Jag utnyttjar det där undergivna/uppgivna tillståndet hos hästen att spänna upp sadelgjorden och ge den en klapp. Ljuset är tänt, men ingen är hemma. Vi har nått målet för dagens övning och hästen är lite mer tämjd än vad den var igår. Nästan gång har jag med mig hästens hjärna ytterligare ett steg på vägen. Den känsla av tillfredsställelse som jag känner, och förmodligen också hästen, när vi går ut ur rundcorralen är obetalbar.

Bäst själv?

2010-04-01T04:04:00.000-07:00

Ligger i goosenecken med datorn i knät, uppkopplad via iPhone och tänker på hur enkelt livet ändå är nuförtiden. Jag har i 15-års tid jobbat med olika mobila uppkopplingar, handdatorer och allt vad det nu varit. Nu känns det äntligen som om utvecklingen kommit ifatt mig! Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Anledningen till att jag ligger i goosenecken är att jag är hemma hos Stybbe och Mona i Kristinehamn, och anledningen till det är att Mark Matson är här.
Ja, jag vet. Det blev ett himla flängande på mig nu, men anledningen är att jag levde i villfarelsen att denna clinic var i slutet av april, inte i början. Men det är bara att bita ihop.
Så nu har jag gått upp tidigt, packat ihop det sista (glömde givetvis lite onödiga saker som mat till mig själv), och ridit mitt första pass. En ny tränare är alltid knepigt att hantera, tycker jag. Mark har självklart ingen aning om vem jag är eller vem min häst är, och jag vet heller ingenting om honom som tränare.
Så vi började med spinn. Bambam har bråkat lite i spinnen och jag har hamnat i lite av en mental återvändsgränd, så som man lätt gör när saker krånglar i relationer oavsett om det är med djur eller människor. I det läget är det ju så otroligt viktigt att vara ödmjuk och inse att jag själv delvis är orsaken till det här, och att min partner (i det här fallet Bambam) kanske också hamnat i en egen mental återvändsgränd och inte hittar ut. Framför allt märks det så tydligt på Bambam att han faktiskt vill försöka göra det jag ber om, men att det inte funkar.
Så ny tränare, etablerat problem, nu spinner vi. Jag fick i princip två mycket enkla tips och saken var ur världen. Nej, jag tänker inte höja Mark Matson till skyarna på grund av det, även om han är trevlig och verkar duktig, däremot bevisade han en poäng som jag alltid ansett vara så otroligt viktig. Sluta aldrig träna för en tränare! Om det sedan är din mamma, din pojkvän/flickvän, din tränare från sjuårsåldern eller en femtonfaldig världsmästare, så SLUTA ALDRIG TRÄNA FÖR NÅGON!
Helst ska du träna för allihop och några till. Jag tror inte på konceptet "jag tränar bara för en för han/hon är så bra". Bra att du tränar för någon, men jättekorkat att inte träna för fler. Ju fler man tränar för, desto fler infallsvinklar får man.
Jag tränade exempelvis för en tränare för ett tag sedan som sa "använd inte benen, låt hästen enbart styra för neckreining". Ok, sa jag. Ok, sa Bambam. Den här helgen är det tvärtom. Använd ben, ben, ben. Har någon av dem mer rätt eller fel. Nja, vi kan ju ha åsikter om det hela, men i slutändan... Nej.
Gör det som måste göras för att få jobbet gjort. Och om jag har en häst som både styr för ben och neckreining, eller endera var för sig, så måste jag ju ha bättre förutsättningar när jag går in på arenan än om jag bara har det ena. Fler verktyg i verktygslådan helt enkelt. Därmed inte sagt att jag är bättre än någon annan, bara bättre än vad jag hade varit med en mer ensidig träning.
Så hur svenska westerntränare kan anse sig så duktiga att de inte längre behöver någon som står och tittar på dem förstår jag inte. Den ryttaren som är så duktig vinner allt. Alltid. Kom i alla fall ihåg kaffet, så jag ska nog se till att ha en riktigt trevlig clinic, trots snöglopp!

Att vara pedagogisk Del 2

2010-03-31T05:07:00.000-07:00

Ja, kära läsare. Den här funderingen har jag gått och klämt på länge. Och jag kan börja med att berätta vad som händer med funderingar som jag tänker på länge; jag glömmer bort dem. Har jag inte skrivit upp vad jag funderade på så försvinner funderingen normalt sett i samma sekund som tanken är färdigtänkt. Givetvis finns den väl kvar där inne någonstans, men är omöjlig att hitta på kommando. Men den här funderingen har hängt kvar så länge att jag pliktskyldigt måste dela med mig av den. Orsaken kan vara att jag blev arg, men jag tror faktiskt inte det.
Jag såg nämligen ett teveprogram för någon vecka sedan med en av mina favorit-djur-människor; Cesar Millan. Ni vet, han som hjälper hundar. Och förutom att jag kan ligga och vrida mig i vånda i soffan över hur oerhört dålig koll folk har på sina hundar, så gläds jag alltid över Cesars förmåga att hitta jordnära, enkla, pedagogiska och effektiva metoder för att komma till rätta med problemet.
Två människor i min närhet har på senare tid sagt att "hundar är så mycket enklare än hästar", vilket är både sant och falskt. Vill du förstå en hund är det lika komplicerat och mångfacetterat som att förstå en häst. Båda är flockdjur med ett oerhört utvecklat språk samt socialt beteende. Men det är betydligt enklare att få en hund att vara till lags, eftersom den under så många tusen år levt av människan och gjort sig beroende av henne. Så hundar vill vara till lags. Det vill inte hästar. Inte förrän du bevisat för dem att det är bra för dem. Och du kan bevisa det genom hot eller genom att skapa en ömsesidig relation.
Så när jag sitter där och tittar på Cesar och helt plötsligt dyker Pat Parelli upp! Jag blir helt paff! Pat Parelli är en av de hästmänniskor jag absolut inte kan respektera, men tänker att "om Cesar ger killen en chans så får väl jag också göra det".
Pat ska rehabilitera en häst och Cesar två hundar. Sagt och gjort. Programmet rullar på. Och jag ska inte gå in på detaljer, men efter programmet så står min ståndpunkt fast. Det enda som förändrats är att jag nu känner att mitt förtroende för Cesar fått sig en törn. Hur kunde han släppa in Pat Parelli i sitt program?
Och eftersom jag förklarat för er varför Cesar är bra, så är jag väl skyldig att förklara varför Pat Parelli inte är bra.
Parelli är en duktig hästmänniska, om detta råder inget som helst tvivel, och det gör saken ännu värre. För det som kan göra mig rasande är det enorma gapet mellan det han säger och det han gör. Han skapar mystik och kult kring väldigt enkla saker. Han är dessutom enormt duktig på att prata, och kan slänga ur sig såna coola one-liners att de väldigt lätt fastnar. Och så är han påläst. Han använder fakta och svåra ord, som att hästar har monokulär syn, för att imponera på åhörarna och skapa en bild av sig själv som väldigt kunnig. Dessa fakta används sedan för att bevisa olika mer eller mindre sagolika påståeenden om hur hästar uppfattar verkligheten och hur de tänker.
Det kanske mest iögonfallande exemplet är givetvis "De sju lekarna stoet leker med sitt föl". Det är givetvis en ren fantasi, men uppfattas som väldigt tilltalande i vår disneyfierade värld. Och tilltalande betyder i det här fallet att Pat Parelli tjänar mer pengar, och i slutändan är det väl det allt går ut på.
Och därmed inte sagt att killen inte har något att ge. Han kan säkert hjälpa många människor att komma till rätta med mycket, men han gör det genom att ljuga dem fulla med skit. Och det i sin tur tjänar givetvis två syften. Så länge människor är lyckliga så har de en tendens att komma tillbaka. Och så länge de inte förstår så måste de komma tillbaka. Med andra ord, ännu mer pengar att tjäna.
Och jag tror kanske inte längre att skillnaden är så stor mellan Cesar och Pat, men det är en viktig skillnad. Cesar Millan säger som det är. Med andra ord så får du det du betalar för. Men jag tänker inte vara alltför gnällig. Så länge människor kan få en bättre relation till sin häst är det givetvis jättebra. Om det så är något hittepå som "De sju lekarna" spelar egentligen ingen roll. Men det hade ju varit så mycket enklare att bara säga som det är! Mindre lukrativt men mycket enklare.
Killar som Buck Brannaman, Curt Pate eller Bryan Neubert är kanske inte lika duktiga på marknadsföring, men de är verkligen duktiga hästmänniskor. Att de sedan vill sälja saker och tjäna en massa pengar verkar ofrånkomligt. Men de säger i alla fall som det är.
Huh! Så vad blev kontentan av det här då? Ja, kort och koncist så tycker jag inte om människor som luras. Att hålla på med hästar är både väldigt enkelt och intuitivt, samtidigt svårt och utmanande, Ungefär som med barn. Vi behöver alla ta del av andras kunnande och erfarenheter för att bli riktigt duktiga, men framför allt måste de som försöker lära oss saker vara ärliga i så fall.
Horsemanship (egentligen bara engelska för hästhantering) ska vara synonymt med sunt förnuft, inte sagor och fantasier.

Att vara pedagogisk

2010-03-09T05:47:00.000-08:00

Helt allvarligt, det kan inte vara lätt att vara tränare. Först ska du vara duktig hästmänniska, sedan dessutom en duktig pedagog. Det finns de som är antingen det ena eller det andra och framgångsrikt tränar andra, men det blir aldrig så bra som när någon är både och.
Och har du som jag varit ute på clinicar för fler tränare än du minns så vet du också att de stora hästmänniskorna med pedagogiskt sinne framstår som närmast självlysande. Dels för att det är ovanligt, dels för att det ger så mycket mer att träna för en sådan. Vanligast är att du stöter på en duktig hästmänniska. Det kan ta sig lite olika uttryck. Ibland är de tjuriga och griniga och vill egentligen inte alls ha med människor att göra. Ibland kör de bara sin grej, är trevliga, men fattar du inte poängen är det kört. Sedan har jag faktiskt stött på två som var dåliga hästmänniskor men duktiga pedagoger, den ena var en katastrof som hästmänniska. Men det funkade, upp till en viss nivå.
Och nu när jag skriver så inser jag att det faktiskt finns en till parameter, nämligen bra eller dålig affärsmänniska. Det finns faktiskt de som inte är en särskilt duktig hästmänniska, eller pedagog, men riktigt bra på affärer som också kan ta sig långt. Skalan på alla dessa tre parametrar är givetvis analog, så det är egentligen bara en lång gråskala som visar hur bra eller dålig man är inom dessa tre områden.
Och sällan, eller nästan aldrig träffar man någon som är riktigt bra på alla dessa områden. Men jag har i alla fall lyckats träffa minst en, kanske fler.
Den jag tänker på är Les Vogt. Och hur märkligt jag än tycker att det är fylls alltså en clinic med en femtonfaldig världsmästare av människor med alla typer av hästar och ambitionsnivåer. Det borde ju egentligen vara så att svenska cowhorse-eliten hänger på låset och bönar och ber om att få lära sig från denna exceptionelle ryttare/tränare/lärare, men icke. Istället kommer människor som aldrig tävlat, eller är ointresserade av cowhorse eller helt enkelt kan så lite att de skulle få ut lika mycket av en svensk tränare på en lägre nivå... eller?
Nja, det är ju det här som är så häftigt! Les tar varje ekipage vidare utifrån där de befinner sig! Han är dessutom en kusligt duktig människokännare och vibbar av vilken strategi hans ska använda sig av på vilken människa. Stryker medhårs, boostar självförtroenden, eller skäller beroende på vad som funkar bäst. Och det gör det! Lägg därtill hans hästmannaskap och affärssinne och du har den perfekta clinichållaren.
Cowhorse U-serien är suverän och värd varenda krona! Den hade förmodligen rymts på en dvd, men då hade han ju inte kunnat ta så mycket betalt! Alltså lägger han upp det på fyra. Om det är lurendrejeri? Nej, han ger så otroligt mycket av sin egen kunskap att det är värt åtta dvd:er med en medioker lärare. Detta är genomtänkt, pedagogiskt och så bra att om du följer planen och gör som han säger så kan du bli världsmästare. Faktiskt!
Nej, det var inte meningen att sälja Les Vogt i det här inlägget, bara att fundera ikring begreppet lärare och hur det fungerar. Jag brukar alltid formulera vilka pedagogiska nycklar en lärare använder. Ett annat ord hade varit käpphäst. För alla lärare har sin käpphäst. Les Vogts är "it's all in the neck". Ett uttalande som givetvis inte är sant, utan en förenklad bild för att hjälpa eleverna. Nu senast var jag på en clinic för en som påstod att allting satt i bröstkorgen!
Ingen av dem har egentligen fel, eftersom de egentligen inte fullföljer sina resonemang. Men de kan använda något enkelt och lättbegripligt för att få fram sitt budskap. Typ "tänk så här".
Hur man sedan presenterar sitt koncept är givetvis skillnaden mellan den gode pedagogen och den dåliga. Pedagog var från början den slav som följde barnet till och från skolan i antikens Grekland. Därmed också den person som när den gick med barnet fick svara på alla dessa frågor och försöka förklara det som läraren lärde ut. Så kunskap är ena nyckeln till att lära, men utan pedagog är den värdelös.
Pedagogik kan visserligen till viss del läras ut, men vissa människor föds med den och andra inte. Något för skolverket att tänka på nu när de portar lärare utan formell utbildning. Det vore bättre att de portade de som är talanglösa som pedagoger. Fast det kräver ju eftertanke och är betydligt svårare.
Ett annat problem för en lärare är ju att hantera alla dessa olika elever som dyker upp. De som inte kan ta kritik, de som är där för att visa upp sig, de som kanske saknar språkliga verktyg för att tillgodogöra sig informationen, de som är obegåvade men ambitiösa osv.
Men om du, precis som jag, vill få ut så mycket som möjligt av en lektion eller en clinic ska du försöka ta reda på vad som är lärarens käpphäst och sedan arbeta utifrån den i allt större cirklar. För du jobbar egentligen alltid med samma problem (dig själv och möjligen något problem som din häst har) men får en annan infallsvinkel med den nya läraren, om du förstår vad han/hon är ute efter. Och det är den nya infallsvinkeln som är intressant.
En duktig pedagog kommer att hjälpa dig dit. Är det däremot en dålig pedagog får du hitta nycklarna själv. Gör du det kan du ändå få ut mycket av en clinic. Och fråga mycket, men undvik att ifrågasätta. Det är lika viktigt att läraren är positiv som att eleven är det.

Ryttarens bön

2010-02-15T04:19:00.000-08:00

Kan man lära sig att bli en duktig hästmänniska, eller måste det vara något man är född till? Ja, frågar du mig är båda påståendena sanna. Du kan lära dig att bli en bra hästmänniska, så länge du har förmåga till inlevelse och empati, men du måste också vara född till det. Den goda nyheten är dock att du är det! Människan är, liksom hästen, ett flockdjur och det är våra nedärvda flockinstinkter tillsammans med vår stora hjärna som gör oss till så duktiga kommunikatörer att vi kan nå fram till en häst. Det finns de som jobbar med andra preferenser, och som tillsammans med sin intelligens når stora resultat, men jag kategoriserar inte dem som "bra" eller "duktiga hästmänniskor".
Men nu ska jag skriva om något som jag tycker är bland det roligaste jag vet, nämligen att försöka definiera och förklara något så luddigt och svårgripbart som "duktig hästmänniska". Jag går gärna ut och in i olika hästvärldar. Jag har visserligen min egen passion när det gäller själva ridningen, men som hästmänniska är min stora drivkraft att försöka skapa en hästarnas "Theory of Everything". Nej, jag säger inte att jag kommer att lyckas, bara att jag vill försöka.
Så jag åker runt och suger i mig allt jag kan. Vissa sammanhang undviker jag, eftersom de gör att jag mår direkt dåligt, annars försöker jag både ta in sånt jag tycker är bra och dåligt. Och ni som följer bloggen vet att jag hittar fler och fler likheter, och färre och färre skillnader, men här kommer en stor skillnad.
I den klassiska världen har man en förmåga att ha överseende med problem som hästar har. Man tar det lite med en klackspark, rycker på axlarna, skrattar lite och letar ett sätt att ta sig runt problemet. I westernvärlden accepteras ingenting, och varje problem ses som en utmaning och man tar sig an det med hornen först.
Så vilken metod är rätt? Vad tycker du? Tänk igenom olika situationer du själv varit med om med din häst och fundera på vad som funkat för din del.
Så här tänker jag: Det finns en bön som många citerar, trots att de kanske inte anser sig som troende, för att den är en så bra devis. Den lyder:
(Gud) Ge mig ro att acceptera de saker jag inte kan förändra, mod att förändra de saker jag kan och vishet att förstå skillnaden.
Och oavsett om du tror på högre makter eller inte så borde detta vara alla ryttares bön/meditationsmantra innan vi sätter foten i stigbygeln. För båda metoderna är rätt!
Man borde inom klassisk ridning försöka inse när ett problem faktiskt är en utmaning om ledarskap eller beror på att hästen är förvirrad över vem som egentligen ska ta kontroll i just den situationen. DET är nämligen något man måste ta tag i, för hästens skull och för sin egen säkerhets skull.
Vänder vi på det så är det inte alla problem som det ska "tas tag i" heller. "Don't make it a big thing, unless you want it to be a big thing", säger Les Vogt och ler spjuverkatigt som bara en 70-åring med en oändlig massa ridtimmar under bältet kan göra. Inom westernridningen har vi en förmåga att hantera hästars personlighet som ett problem. Det är det inte. Det är en tillgång! Och vissa hästar tycker bättre om vissa saker än andra. Och genom att inte bara tillåta dem att vara personliga, utan utnyttja det till att få dem att prestera ännu bättre, så får vi både lyckligare och bättre hästar.
Så om vi ska definiera en duktig hästmänniska så är det den som vet vilka egenheter hos hästen som kommer ifrån dess personlighet och vilka som kommer utifrån vår relation till dem i form av ledarskapsproblem etc. Som ryttare/hästmänniskor kommer vi sedan att ha olika förmåga att kunna särskilja dessa saker och dessutom uppfatta dem lite olika ibland. Men vi har alla en inneboende förmåga att göra det, och vi kan dessutom träna på det. I annat fall kan du välja att slå, rycka och sparka in kunskap i hästen. Du kan komma långt på det. Eller låta hästen bestämma. Det kan också leda en bit på vägen.
Eller så gör det som är svårt, nämligen att på djupet försöka förstå det magnifika djur du försöker samarbeta med. För om du lyckas är belöningen en nästan övernaturlig kommunikation och förståelse. Så för alla er som inte har en religiös åskådning på livet; detta är definitivt en bra början!

Lika, men ändå så olika

2010-01-28T04:04:00.000-08:00

Ytterligare ett sånt här ämne som jag skrivit om, men ur en annan infallsvinkel. Var ute med Barney på släp häromdagen. Han har knappt haft grimma, aldrig varit uppbunden och definitivt aldrig sadlad. Men jag tänkte att det nog skulle gå bra, och det gjorde det. Han stretade lite ibland och drog någon gång i repgrimman, men annars var det lugnt. Själva ridningen var bara en trevlig skogstur, inget annat, och han försökte ställa till med lite cirkus, men det gick snabbt över.
Så på mindre än en timme hann han bli uppbunden, sadlad, tränsad, och tagen på en skogstur, och det funkade. Varför?
Ja, det enkla svaret är att jag är väldigt bekant med både hans mor och far, och jag har följt honom sedan han såg dagens ljus. Jag visste att det skulle gå bra, eller det låter kanske bättre om jag säger att jag var förvissad. Visst finns det lite snärtighet och spunk i Barney, men inget som skulle få honom att att hitta på alltför mycket. Han är en quarterhäst, med rötterna i rancharbetet, och som genom släktled förfinats till en tuff och trygg individ och jag gillar det!
Hade jag kunnat göra samma sak med ett sportigt halvblod? Nej, sannolikheten är betydligt mindre. Gör det den till en sämre häst? Nej. För det vore samma sak som att säga att min tvååring är en sämre häst för att den inte kan hoppa 1,60 på tävling efter tävling, år ut och år in. Förutom att hästar är individer med stor personlighet är de också avlade för att göra olika saker. Skillnaderna är egentligen mycket små, men tillräckligt stora för att ge en fördel inom ett visst område.
Så poängen är helt enkelt att hästar är olika, bland annat för att vi vill ha dem olika, så varför klaga på det? Jag har hästar som är som jag vill ha dem och andra har hästar som de vill ha dem.
Så då kommer vi in på det som egentligen är betydligt mer intressant. Så fort jag har chansen försöker jag vara med på hoppträningarna för Peter Eriksson i Karleby här utanför Falköping. Och, nej, jag hoppar inte, i alla fall inte på en offentlig träning, men jag hade gärna varit med på allt fram till själva hoppningen. För det så otroligt lärorikt. Istället brukar jag smita in i manegen och försöka vara så lite ivägen som möjligt. Och det är inte lätt ska jag säga, för det är hinder överallt och hästar som kommer farande från alla håll och kanter.
Jag är otroligt imponerad över hur ryttarna lyckas komma ihåg den hoppserie som brukar avsluta varje träning. Jag brukar precis få kläm på den när sista ekipage ska göra sitt. Och den tyska kaserngårdsdiciplinen! Peter säger en gång vad han vill att folk ska göra och alla faller in i något som verkar vara ett förutbestämt led och övningarna går som ett rinnande vatten.
Han jobbar alltså med fem-sex stycken åt gången, och jag tror de får ut mer av sina 50 minuter än vad många får för en privatlektion. Han har ett falköga för detaljer och strävar hela tiden efter högsta precision och perfekt resultat. Alla får konstruktiv kritik och tar emot den ödmjukt. Bara det är imponerande.
Och om vi nu bara för ett ögonblick ska gå tillbaka till skillnader mellan hästar så är det så att framridningen innan en lektion ofta har betydligt mer rodeoinslag än vad som är tillåtet för oss som håller på med westernridningen. Eftersom hästarna är inridna ger det kanske inte så jättehöga poäng i saddlebronc, men även äldre rutinerade hästar kan bralla iväg rejält om de är glada och pigga. Detta har som sagt med avel att göra och gör dem i slutändan till bättre hopphästar än min flegmatiske tvååring, så det är inget att kritisera.
Så kör då lektionen igång och de börjar med lösgörande övningar. Böja hästarna, göra öppna i trav och galopp och så vidare. Under tiden berättar Peter att en häst tränas i fem olika saker; styrka, smidighet, lydnad, kondition och balans. Tränas en reininghäst i något annat? Eller är det någon av dessa fem som den inte tränas i? Vi tar det igen:
Styrka, smidighet, lydnad, kondition och balans.
Jag vet inte hur många tränare som läser den här bloggen, men jag har fått för mig att det är några stycken. Och allvarligt talat; är det inte så att 80 % av tiden ni tränar hästar eller elever så tränas det på själva grundridningen? Grundstyrka, grundläggande smidighet (eller få bort stelhet), grundläggande lydnad som eftergift och respekt för hjälper och grundläggande balans. Konditionen ska förhoppningsvis eleven själv klara av, men är det en träningshäst faller ju den lotten på er som tränare också.
Sedan kommer då de där 20 procenten som gör att hästen blir en reininghäst, cuttinghäst, hopphäst, dressyrhäst eller vad nu din passion inom ridning är. Men det handlar om 20 procent, och jag vågar nästan säga MAX 20 procent. De ska sedan fördelas mellan dessa fem områden och hästen får därmed sin specialkompetens.
Så nu kanske ni fattar varför det hade varit en våt dröm att få vara med på en lektion för Peter Eriksson med en av mina hästar. Bara för att han är en så fantastiskt duktig hästmänniska och att 80 procent av det han säger är direkt applicerbart på min häst och min ridning! Och nu pratar jag väldigt mycket om vad jag tycker att andra hästmänniskor kan ge mig som westernryttare, men jag tror även att duktiga westernryttare kan tillföra andra hästmänniskor saker. Men bara om vi har en ömsesidig resoekt för varandras kunskap och erfarenhet.
Ta bara en sån enkel sak som att inom klassisk så finns det en given terminologi som alla kan. Säger Peter Eriksson en term så används samma term några kilometer bort i Falköpings Ridhus av ridläraren där som undervisar ponnygruppen.
Inom westernridningen ska alla uppfinna hjulet på egen hand, och de första lektionerna för en ny tränare handlar i första hand om att lära sig ett nytt språk. Jättekorkat. Dessutom stötte jag på en helt ny term när jag började lyssna på Peter, överliv. Skrattade först åt detta ord, tills jag insåg att jag faktiskt inte kunde något annat ord som beskrev den del av kroppen som sitter över underlivet. Midja blir fel, likaså mage... Och betänk sedan hur mycket av din ridning som styrs av överlivet, och du inser att vi faktiskt saknar ett ord för något som är väldigt viktigt. Men det var bara en parantes.
Kontentan är att det retar min vetgiriga hjärna till vansinne att det finns kunskap därute som jag inte kan komma åt för att jag har fel sadel och fel byxor! Det borde inte behöva vara så. Ett ömsesidigt kunskapsutbyte hade alla tjänat på. Så jag tänker fortsätta stå ivägen på Peterträningarna och snappa upp så mycket kunskap jag kan. Och i värsta fall köper jag ett par ridbyxor och en hoppsadel!

Tuff och känslig

2010-01-21T02:30:00.000-08:00

Måste bara få skriva lite om Sparven. För mig finns det något oemotståndligt i en sån häst, och jag har funderat mycket på varför. Hon var väldigt liten när hon kom, och är fortfarande ingen elefant, och jag köpte henne enbart på grund av den där uppstudsiga prinsess-looken som var helt oemotståndlig. Hon hade ett fult ärr på ena bakbenet, mitt över senan, men det spelade ingen roll. Inte heller att hon var två och lika stor som ettåring. För hon hade DET.
Köpte henne, tog hem henne och ställde henne på tillväxt. Runt årsskiftet började Linda, som väger 45-50 kilo mindre än mig, att rida in henne. Det var helt okomplicerat, men hon växte så mycket nu att vi fick ta det lugnt. Och så har det hållit på sedan dess. All träning har anpassats efter hennes fysiska förutsättningar, vilket gjort att vi fått gå långsamt framåt. Lite kojobb som treåring, vilket fungerade bra.
2009, som fyraåring, fick hon dock komma ut och känna på tävlingsbanorna och gjorde väl kanske ingen succé men ändå ett gediget jobb. Reiningen var mest för att komma in och göra saker själv, men Herdworken funkade bra.
I höstas tog jag och Ida in en flock kor och då fick jag för mig att jag skulle använda Sparven istället för Bambam, vet inte varför. Första timmen var hon ordentligt uppeldad och gick mot övervarvingsskyddet hela tiden. Sedan blev hon gradvis mer fokuserad, och mot slutet av jobbet kändes det nästan som att vara tillbaka i sadeln på Keydie.
Och det är väl där någonstans som min svaghet för Sparven kan spåras. Jag är väldigt svag för kvinnor med temperament och stark vilja. I alla fall om de har fyra ben och gnäggar. "Tuff och känslig" har blivit ett sånt där uttryck som jag använder för att försöka beskriva vad jag menar. Men det är väl kanske lite mer komplicerat.
Saken är den att jag samlat på missanpassade ston genom åren. Missförstådda och framför allt inte respekterade individer som hamnat snett. Och jag erkänner att jag fortfarande tycker det är jättesvårt att hantera dem när det gått fel och de hunnit bli fem-sex år. Och jag inser samtidigt hur lätt det är när jag sitter där på Sparven. Hon har ju en åsikt om någonting nästan varje gång jag rider, och det är ju så lätt att man hamnar i en konflikt man sedan inte löser. Eftersom hon är tuff säger hon emot, och eftersom hon är känslig tar hon väldigt lätt illa upp. Hade då ett beteende blivit etablerat, vilket det varit hos de andra stona, så kan det ta år att bryta det och återvinna hästens förtroende.
Men... Eftersom det här utspelar sig nästan varje gång jag rider henne så innebär det ju också att jag lär henne något bra nästan varje gång! Det är kanske fånigt och egoistiskt men det får åtminstone mig att känna mig bra.
Men allt detta är ju egentligen baksidan av tuff och känslig, det finns ju en framsida också. Och det här blir en utmaning att sätta ord på...
Enklast att beskriva det är väl ungefär så här: En "bra men vanlig häst" agerar som en förlängning av din egen kropp. Den kommer att ge dig 500-600 kg extra muskler. Du kommer att springa snabbare, hoppa högre eller vad du nu har för preferenser.
En tuff och känslig häst ger dig allt det, samtidigt som du får hyperkänsliga sinnen. Hästen gör att ni som ekipage reagerar snabbare på händelser, exempelvis i ett koarbete, och den har dessutom en nästan övernaturlig förmåga att uppfatta signaler. Du hinner inte ge en hjälp innan hästen förstått vad du vill och redan utfört det. Och har du inte upplevt det kan jag säga att det är en sjukt kittlande känsla.
Så det är "känslig". Tuffheten ger dig ett mod du inte skulle haft på egen hand. Hästen använder sig av ditt hjärtas lust och lägger till sin egen tuffhet. Du vill hoppa ett stort hinder men tänker hela tiden att "jösses vad högt det är", men hästen söker sig mot hindret och du känner hästen självförtroende. I det läget kan du inte ha några tvivel längre. För min del handlar det i första hand om koarbetet. Att ha en häst som själv suger tag i situationer och verkligen vill stoppa en ko som försöker smita är givetvis guld värt. Men det kan lika gärna vara den där känslan av att man begär ett galoppombyte och får svaret "jajamensann!" Eller att du frågar efter en spinn och hästen säger "hur fort?"
Bambam är tuff och smart, och det har hänt mer än en gång att han gett mig en läxa i hur en ko tänker egentligen. Och tanken är ju att de föl som kommer ut på den här gården ska bli atletiska, tuffa, smarta och känsliga. Det kommer säkert inte att fungera varje gång, men jag tror det är väldigt viktigt att ha en avelsplan.
Nej, en tuff och känslig är inte lätt att hantera, men när det funkar blir det så mycket bättre. Därför är jag nog lite kär i alla dessa rödhåriga motvallskvinnor som går här på gården!

Kompetenstjabbel

2010-01-14T02:49:00.000-08:00

Jag har fått viss påbackning om mitt förra inlägg, läs gärna Tords kommentar innan ni läser nedanstående:
Jag hoppas självklart att jag har fel och "målar fan på väggen" gällande den nya lagen. Men det finns klara indikationer på att Jsv har för avsikt att stänga ner alternativa behandlingsmetoder och stänga ute en massa kompetenta människor från olika former av verksamhet. Om du följer min blogg vet du att jag inte har något till övers för kvacksalvare, men att göra generella lagar som sopar rent på all kompetens som inte är formell löser inte problemet. Klart att det fortfarande kommer att finnas människor som åker runt och klipper hästar, klart det fortfarande kommer att finnas tillgång på pleg i olika former för andra veterinärer. Verkligheten ser inte ut som Jsv vill. Men på det här sättet skickar man allt man själva inte vill eller kan befatta sig med, och som kräver sedering, rakt ut i en gråzon. Och ja, vill Jsv tolka klippning som behandling så KAN de göra det. Om jag tror att det kommer att se särskilt annorlunda ut ute i stallarna? Nej. Om jag tror att veterinärer kommer att göra bandagebyten i framtiden? Nej. Och om jag tror att behovet av hästtandtekniker kommer att minska bara för att Jsv hittat på en ny lag? Absolut inte! Så vill jag ta ut den duktigaste hästtandteknikern, med högst utbildning och mest erfarenhet, så får det hädanefter ske utanför lagens ramar. Så kom nu inte och säg att just den här lagen inte är korkad, för mer korkad än så här blir inte en lag! Den drabbar ju min häst! Jag håller på med fyrhjulingar i vanliga fall och där finns en lag som gör att jag inte för köra på min egen mark, utom i undantagsfall. Den lagen kan jag skratta åt, för den drabbar bara mig. Men när det verk som är satt att se till att Sveriges djur mår bra gör så här huvudlösa lagtexter inser jag att jag skulle ha lättare att ta hand om mina djur på ett bra sätt i Estland, Polen eller Spanien. Där gör jag mer eller mindre som jag vill. Vill du sedan utmana lagen, så ta hem en veterinär, sedera din häst, klipp den och anmäl dig själv. Vore väldans bra med prejudikat i det här fallet. Under tiden tänker jag och de flesta andra försöka ta hand om våra djur på bästa sätt, vilket bland annat innebär att Ulf Berglund & co. kan räkna med full sysselsättning så länge de vill tänja på lagens gränser och ramar.

Kyla 2 - Den illusoriska kompetensen

2010-01-11T07:23:00.000-08:00

Fick en intressant kommentar på mitt förra inlägg om kyla från Kate Morén, en kvinna med skinn på näsan, intressanta åsikter och en massa hästkunnande. Hennes man heter Ulf Berglund och är hästtandläkare... Eller nej, han får inte kalla sig det trots en internationell examina på högsta nivå. Men det är ett annat kapitel. Anledningen till att jag nämner det är att Ulf och Kate gjorde mig uppmärksam på en ny lag som börjar gälla från och med årsskiftet.
Lagen rör djurhantering och kompetensbegreppen kring detta. Alla vet vad en veterinär är för något, eller hur? Det är ju en djurdoktor rakt av, och som sådan måste han/hon givetvis ha rätt att göra det som krävs för att ge djuret bästa tänkbara vård eller i värsta fall avliva det. Det kan handla om svåra beslut, och vi förväntar oss att veterinären har bästa tänkbara beslutsunderlag i form av utbildning, erfarenhet och sunt förnuft. Nu vet alla som har djur, kanske framför allt hästar, att så inte riktigt är fallet och att det finns bättre och sämre veterinärer. Mitt "veterinärstall" består av flera duktiga personer som har olika kompetens och intresseområden, vilket gör att jag förhoppningsvis kan få bästa tänkbara vård till mina hästar den dagen det behövs.
Men teoretiskt är vi nog alla överens om just veterinärbegreppet. Men sen då? Vi har ju yrkesgrupper som hovslagare, hästtandtekniker, pälsklippare, massörer och annan alternativ behandling samt inte minst djurvårdare och stallpersonal. De sista två grupperna hanterar ofta fler hästar på en dag än vad en vanlig skogsryttare gör på en livstid. Deras kompetens och erfarenhet av hästhantering, behandling och ren hästpsykologi är många gånger hisnande. De gör allt och stöter på alla tänkbara individer i livets alla skeenden. Det kan vara allt från att sätta på en grimma till att lyfta fötter eller göra rent sår, lasta, sadla, leda, hålla, fånga och så vidare. Detta gäller givetvis inte alla, men de flesta som hamnar inom denna yrkesgrupp gör det för att det är deras stora intresse, men så krävs en viss talang givetvis också.
Så tänk dig att du kommer in på en klinik med din häst och möter en djurskötare med 30 års erfarenhet. Personen framför dig har kanske hanterat minst tio hästar, minst 270 dagar om året i 30 år och har dessutom ofta egna där hemma. Då känns det ganska bra att sträcka över grimskaftet.
Så hur var det då med den nya lagen? Jo, enligt den ska ingen annan än en veterinär få arbeta på ett sederat djur. Ni ser punkten efter "djur" va? Jo, för det är så det är utformat. Sedan var det någon som började tänka till på jordbruksverket... Vem ska fixa sjukbeslag? Jo, en "utbildad" hovslagare. Och nu har vi ju då tack och lov en bra hovslagarutbildning i det här landet.
Men sedan blir det komplicerat. Ska man plocka ut en veterinär när den stirriga hästen ska klippas? Och vem ska göra rent såret? Jo, sårrengöring på sederat djur får göras av någon som gått en C-15 utbildning. Och vad är det? En endagarsutbildning.
Och vem ska fixa tänderna på min häst? En veterinär med en munstege som prislappen fortfarande hänger kvar på?
Och nu vet jag inte om det blir så men det finns en risk att vi förlorar en massa människor med extremt hög kompetens på häst, i djurskyddets namn. För det är självklart inte djurskydd och handlar inte om det. Istället handlar det om veterinärskydd, en kraftigt underbemannad yrkesgrupp som ändå känner ett behov av att kissa in revir och ber sina veterinärkompisar på Jordbruksverket att skriva en lag för deras skull.
Får jag säga vad jag tycker, och det får jag för det är min blogg, så är problemet det rakt motsatta. Vi saknar idag tillräckligt många tillräckligt kompetenta veterinärer. Vi har en yrkeskår som ska kunna allt, ALLT, inom djurmedicin och det fungerar inte så klart. Vi behöver spetskompetens inom smådjur, häst, lantraser men även udda djur. Alla som någon gång fått ut en distriktare som ska vaccinera en häst och de får inte ens in sprutan räcker upp en hand!
Jupp, det händer säkert dagligen någonstans i detta land och så ska det inte behöva vara. Och inte hade jag som kund brytt mig om det nu var så att det fanns en massa veterinärer som var jätteduktiga på hästtänder eller sjukbeslag, men så är det ju inte. Det är brist på duktiga hovslagare, duktiga hästtandtekniker och duktiga veterinärer, och nu ska bristen bli ännu större!
Ända skälet till att vilja ha det så är väl att det ska gå att tjäna mer pengar. Eller så är det bara vanlig avundsjuka, vad vet jag. Men ingen ska komma och inbilla mig att detta har med djurskydd att göra, för det har det inte. Ja, jag vet. Saker som inte finns på papper finns inte. Men att laga något inom djurskyddet som inte trasigt, och sedan göra det sämre får mig att bli riktigt arg! Och det borde du också bli.
Så nästa gång du kommer in på en klinik kan du vara trygg i att personen som arbetar med din häst har en endagarsutbildning. Det känns väl bra!

Kyla

2010-01-06T04:48:00.000-08:00

För första gången sedan jag flyttade ner till Falköping från Orsa så är det faktiskt kallt och vinter på riktigt. Hästarna har vinterpäls och har gått in i något slags "vinterläge". De äter mer, och mer regelbundet, eftersom mat ger värme. Och även om de egentligen inte behöver det så säger deras gener att det är så det ska vara.
Och det här leder till två olika funderingar egentligen. Den ena är att vi faktiskt har lika stora överviktsproblem på våra hästar på vintern numera som på sommaren. Hästarna, liksom vi människor, är programmerade till att äta mer på vintern eftersom alla varmblodiga däggdjur behöver mer fett för att klara av kylan. Eller, så var har det alltid varit fram till nu.

För hästarnas del leder det till övervikt och överskottsenergi, samtidigt som de inte orkar så mycket som de annars skulle och dessutom belastar leder i onödan. Det får också en massa andra konsekvenser i form av sjukdomar och andra symptom. Så tänk på det nu under vintern. Martin Black hade för övrigt ett alldeles utmärkt inlägg om detta i AQHA:s senaste nyhetsbrev. Läs gärna det och begrunda.
Den andra delen av vintern är ju att det faktiskt är kallt. När jag drack mitt förmiddagskaffe igår satt jag som vanligt och tittade ut på hästarna i lösdriften. Det var –17° och solsken och de stod där och mumsade och åt ur balen samtidigt som de vände upp bredsidan och lät solen värma. De hade det bra, helt enkelt.
Och de här hästarna behöver sin överskottsenergi för hålla värme och är hälsosamt feta.
Hörde en "expert" på teven häromdagen. De pratade om att det är mycket vanligare med förfrysningsskador idag än för 20 år sedan. Och anledningen är enkel. Svenskar har tappat relationen till kyla och vinter och vet inte hur man bär sig åt. Normalt sett behöver man inte ens äga riktigt varma kläder för allt är uppvärmt och man behöver knappt vara utomhus. Så när man hamnar i en krogkö i –15°, eller bilen går sönder, eller något annat oförutsett händer så finns det varken erfarenhet eller vettiga kläder. Det är faktiskt så att de dör betydligt fler idag genom att de fryser ihjäl än för 20 år sedan...
Vad har det med hästar att göra? Ja, samma sak gäller. Det "experten" nämligen missade var att när reportern frågade hur länge man kunde frysa innan det blev farligt svarade han att "tio minuter är inga problem". Och det är visserligen sant, för det är aldrig farligt att frysa. Det är däremot farligt att bli nedkyld eller förfrysa sig. Det är naturligt att frysa! Nej, jag menar inte att det är skönt, eller att det ska behöva vara så, men det är definitivt inte farligt. Istället är det bara en signal till kroppen att "nu måste du försöka ta dig till ett varmare ställe eller gör något annat, annars blir det farligt.

Samma sak gäller för hästar, men i ännu högre grad. Hästar kan nästan inte förfrysa sig, eftersom de har päls, och ser det endast som en signal till att äta eller gå och ställa sig någonstans där de kommer undan regnet eller blötsnön. En häst har lättare att bli nedkyld vid nollgradigt och blötsnö en – 17° och lätt pudersnö. Här är en till intressant sak; jag lovar att hästar fryser oftare ute på sommarbete än de gör på vintern! Då har de mycket mindre päls och blir relativt ofta ordentligt genomblöta (i alla fall i det här landet) och det är då de fryser...
Titta på bilden här bredvid. Det här är en häst som har en centimeter snö på ryggen, vilket faktiskt är ett tecken på att hennes päls är så tjock och isolerande att snön inte smäter. Därmed mår hon bra! Hade snön däremot smält hade jag blivit orolig.
Alltså anser jag att hästar ska gå ute året runt? Ja, absolut! Om de inte arbetar hårt. För det är precis lika orättvist att ha en häst i hårdträning som har tjock vinterpäls. Den kommer nämligen att bli överhettad och ha väldigt svårt att göra av med överskottsvärmen. Därmed kommer den att prestera sämre, bli genomblöt i svett och sedan nedkyld om den ska stå ute.
Och ni som följer min blogg vet att jag inte tycker att saker är så enkelspåriga. Som hästägare har jag helt enkelt ett ansvar för att se till att mina hästar har det bra utifrån deras egna förutsättningar. Och nu är jag inne på nästa tråd...
Vi har haft två ston med föl i en lösdrift och de har vägrat att gå in under tak. Hagen blev i höstas ganska lerig, men de stod kvar ute, så till slut släppte vi ut dem på ett bete och ställde ut en rundbal. Där trivdes de jättebra, men eftersom det var olagligt fick vi plocka in dem på lösdriften igen efter någon vecka. Vi vågade helt enkelt inte låta hästarna ha det bra...
Och det är det som gör svensk lagstiftning så sjuk. Man har försökt värna djuren, men ska jag vara ärlig tror jag lika många hästar far illa i Sverige som i vilket land som helst, men av andra skäl. De kanske tvingas stå i små boxar hela dagarna utan någon som helst stimulans, eller har fyra täcken på sig när det är + 10°, eller får alldeles för näringsrik mat i förhållande till motionsmängden, har för små hagar eller för att de behandlas som kattungar.
Man kan tyvärr inte lagstifta fram sund djurhållning. Det enda man gör då är att man skapar en lag som människor kan skydda sig bakom, som egentligen inte bryr sig om djurens välbefinnande. Eller inte förstår bättre.
Det vore som att skapa en lag som säger att alla svenska barn måste ha ett eget rum som är 4 x 4 meter stort och där ska de befinna sig minst 12 timmar om dygnet. Men om de hellre vill vara ute och leka då? Eller att de måste gå med täckjackor på sommaren...
Trots att det finns massor med universitet runt om i världen med djur som inriktning, och flera i Sverige, verkar det inte finnas någon som kan informera lagstiftare, djurskyddsinspektörer och djurägare om vad som gäller för att en häst ska må bra. Jättekonstigt... Jag säger inte att jag har alla svaren, och det finns som sagt flera olika svar, men alla bygger på att man ser individen som en helhet. Det hade kanske gått att införa livskvalitetspoäng utifrån varje individs förutsättningar. Typ: Regelbunden motion - 5 poäng. Lever i flock dygnet runt - 10 poäng. Osv. Vad vet jag.
Men det är en skrämmande tanke att jag inte ska kunna göra det jag anser vara bäst för mina hästar för att jag ska behöva vara rädd för att åka fast! Nej, nu har jag funderat nog. Dags att ta en ridtur!

Barn och djur

2010-01-05T01:52:00.000-08:00

En regissörs första tumregel är; ha aldrig med barn och djur i en film. Och anledningen är självklar, för de kan inte ta regi.

Det händer alltid oförutsedda saker när du har med barn och djur att göra, och gör det inte det är de förmodligen sjuka. Så ta och titta på bilden här intill.
Vi hade besök av två mycket välartatade barn vid namn Cay och Moa. Cay hade nog aldrig klappat en häst innan och Moa hade ridit en gång. Cay ville nog heller inte rida, eller vågade kanske inte, men Moa ville så det fick hon.
Allting skedde under så kontrollerade former som möjligt och Linda visade prov på sin pedagogiska förmåga. Så när allt var klart så skulle den snälla hästen borstas av och få ett täcke. Med Bambam uppbunden i stallgången fick barnen sköta detta själva, under överinseende av Linda och med fotograf Anna påpassligt placerad. När så täcket skulle läggas på fick de problem. Hur gör man? Eftersom de är barn hittade de på en alldeles egen lösning, där Kay letade rätt på det som skulle vara bak och Moa det som skulle vara fram. Sedan kastade de upp täcket på Bambam.

Och det gick ju alldeles utmärkt! Men...
Det hade ju kunnat ske en olycka. Bambam hade kunnat bli rädd, eller det hade kunnat vara en mindre tålig häst, även om vi givetvis inte tillåtit dem att göra så då.
Och som ni säkert vet har jag två egna busungar som älskar livet på landet och pappas gård. Inte minst hästarna är ju väldigt spännande, och de vill gärna vara med när det ska ridas eller göras något med dem.
Och det händer ju att jag hittar dem ståendes under magen på någon häst med en borste, eller något liknande. Självklart försöker man då förklara att man inte ska göra så. Vi har också infört begreppet "Bäbishästar", vilket på den här gården betyder hästar som man inte riktigt vet vad de hittar på. Och de har också lärt sig att bäbishästar kan ha en mankhöjd på 1,70.
Samtidigt vill jag ju inte beröva dem deras naturliga nyfikenhet eller vilja att upptäcka dessa fantastiska djur på egen hand. Och framför allt, låta hästarna lära dem vad de behöver veta.

Så jag kan väl säga rakt av att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska hantera situationen barn/hästar. Simon har blivit trampad en gång så tånageln ramlade av. Saga har ramlat av en gång.
Och så mycket kan jag säga att sunt förnuft kring djur inte är något jag tror att barn lär sig i teorin, och inte heller genom att undvika situationer. Det får nog komma genom att göra saker och se om det är rätt eller fel. Som vuxen kan jag försöka guida, visa, och berätta hur det fungerar i stora drag men det är i slutändan deras egna erfarenheter som kommer att lära dem saker.
Men jag vill återigen säga att jag tycker det är svårt, eftersom jag precis som alla föräldrar också vill skydda mina barn.

Och det är inte säkert att varken Simon eller Saga kommer att bli några hästmänniskor när de växer upp, men de ska åtminstone få chansen att bli det! Liksom Moa, Cay och deras andra syskon.

Självkontroll

2009-12-07T15:07:00.000-08:00

En liten anekdot:
Jag hade gått upp tidigt och stressat hela dagen för att hinna åka iväg och träna på eftermiddagen. Det var en koträning, så jag tyckte det skulle bli extra kul. Hade verkligen laddat för det, och som sagt trollat med knäna och tänjt på tidsaxeln för att få ihop det. Rullar in på gårdsplanen lite senare än beräknat, sliter av släpet och kopplar goosenecken för att sedan rusa in och ta en macka samtidigt som jag byter om från stadskläder till riktiga kläder.
Kastar mig ut i stallet, sadlar och lastar hästarna och är klar att åka. Visserligen försenad, men ändå nöjd över min prestation hittills. Då ringer telefonen och jag får ett sånt där samtal man verkligen inte vill ha. Jag blir tvungen att ställa in träningen, och med ena foten på väg in i bilen går luften ur mig. Jag lastar ur de sadlade hästarna och tänker "jag har fortfarande tid att rida", men inser att det inte är någon idé. Sadlar av och tar tag i det jag måste göra istället.
Senare kommer Linda och undrar om jag ändå inte ska rida, men jag säger nej och hon vet varför. För det här har vi pratat om så många gånger. Vi brukar slarvigt uttrycka det som att "känner du inte för att rida ska du inte göra det", men det är inte hela sanningen.
Ibland kan man faktiskt gå in och rida för att det är ett "jobb". Du har ett mål och en uppgift och det handlar om att slutföra den även om det är lite jobbigt. Kan du då fokusera på det så ska du självklart disciplinera dig och rida. Så det handlar inte om det, utan om när du inte kan fokusera.
Och nu ska jag bli väldigt personlig. Jag har i hela mitt liv haft ett stort problem. Jag har nästan alltid haft arbeten och privata åtaganden som engagerat mig mycket. Att jobba som journalist utan att brinna för det man gör går visserligen, men det blir sällan bra. Och sedan 13 år tillbaka driver jag ett eget förlag, vilket betyder att jag är egen företagare med allt vad det innebär.
Mitt liv utgår från köksbordet, där jag skriver, betalar räkningar, äter tillsammans med mina barn och min sambo och pratar häst med henne och mina vänner. I köket händer verkligen allt. Detta har, tillsammans med mitt brinnande intresse och min passion för alla dessa delar av mitt liv, gjort att det ibland är väldigt svårt att separera dem. Inte bara för att det allt som oftast ligger stora högar med papper där när man ska äta, eller att vänner får lyfta på sina kaffekoppar när man dukar middag till barnen.
Nej, ibland är det också omöjligt att exempelvis inte ta med sig tidningsarbetet upp i sadeln. Och då är det faktiskt bara att kliva av. För efter att provat ett antal gånger vet jag idag, bortom alla rimliga tvivel, att jag inte kommer att få något vettigt gjort i sadeln. JAG kommer i alla fall INTE att kunna tillföra HÄSTEN något. Rider jag däremot kravlöst ut i skogen kanske HÄSTEN kan ge MIG något, men inte tvärtom.
Så vad är kontentan av det här? Jo, kan du inte kontrollera dina tankar så kan du inte kontrollera vad du överför till din häst. Och kan du inte kontrollera det så går det åt skogen. Det finns metoder för att lära sig att kontrollera sina tankar, men i grund och botten handlar det om att vara närvarande. Att vara här och nu tillsammans med sin häst. Och det kräver självkontroll. Kontroll över var du befinner dig någonstans och kunskap om att för förstå skillnaden.

Att veta sin begränsning

2009-11-09T23:54:00.000-08:00

Satt och tittade på Bob Avila's Heroes & Friends härom kvällen. På den sjätte och sista dvd:n sitter Avila, Ted Robinsson, John Slack och Todd Bergen och diskuterar hästar och ritter, och det är så otroligt kul och intressant att höra.
Bob Avila verkar precis så sur och kort som ryktet säger, även om han ler och skämtar lite. Ted Robinsson är däremot karismatisk, jovialisk och spjuveraktig. Jag räknade ut att Todd och John måste vara Bobs "Friends" medan Ted är "Heroe". Och. Gubben är intressant på många plan (jag får kanske anledning att återkomma till honom), men det var en liten detalj som verkligen slog mig.
När de sitter där och snackar minnen, och droppar namn på den ena superhästen efter den andra, så säger Ted Robinsson plötsligt:
- Men alla de bästa hästarna har varit speciella på något vis, och det är något man får acceptera.
Sedan berättar han om ett sto som han hade som vann mycket och var väldigt duktig men som inte kunde stå uppbunden. Vad gjorde han då, tror ni?Avbröt hennes träning, band upp henne i en repgrimma i skogen och lät henne slita och dra tills hon var klar med det?
Nej. Han betalade en person på varje tävling som kunde hålla hästen så han slapp binda upp henne.
- Man får helt enkelt acceptera vissa egenheter, säger Ted och skrattar.
Och om ni inte vem Ted Robinsson är föreslår jag att ni googlar upp gubben. Tror att han vunnit NRCHA Snafflebit Futurity fem går, vilket är rekord.
Det krävs en stor människa för att erkänna sina begränsningar och andras rätt att vara som de är. Och Ted Robinsson växte från att vara en av de största till att bli en ikon. Han vet tillräckligt mycket för att förstå att han inte kan eller ska kontrollera allt, men är också tillräckligt duktig förhandlare för att kunde ge en häst rätt till en egenhet för att nå sitt mål och vinna. Jag vet ärligt talat inte fler än en handfull människor som klarar det. De flesta duktiga vill ha kontroll på allt och de flesta mediokra tappar kontroll på allt. Den första kategorin vågar inte förhandla och driver därför igenom allt, den andra kategorin blir överlistade av sina hästar och förlorar varje förhandling.
Men de allra bästa kan både ge och ta. De ger bort saker de kan vara utan för att få en häst som gladeligen ger allt när de ber om det.
Les säger "i en bra förhandling får du allt du vill medan motparten (hästen) tror de har fått det de vill ha!"
Samma tänk, annan gubbe. Och man måste bara älska dem!
Detta är ytterligare en pusselbit i pusslet om att få en häst med sig, vilket jag tycker är så otroligt intressant. Kanske det mest intressanta, belönande och utmanande man kan ta sig an med en häst.

En bra träning?

2009-11-07T02:06:00.000-08:00

Kom in från en ropingträning som gick dåligt för ett tag sedan. Eller gick den bra? Träningen gick ju dåligt så till vida att jag missade, men var det en dålig träning? Nej, jag tyckte inte det. Jag exprimenterade med saker jag inte gjort förut och det var fascinerande, jag lärde mig massor! Däremot har jag sett många exempel på människor som blivit väldigt frustrerade när saker inte gått exakt som de planerat, ja, jag har nog gjort mig skyldig till det misstaget några gånger också innan jag förstod hur det hänger ihop.
Anledningen till att jag reagerade den här gången var när en kompis lite medlidande sa till mig "du har en riktig skitträning va?" Först blev jag jätteförvånad, men så kom jag ju på vad det var som gjorde att den här människan tyckte så. Jag nickade instämmande och red vidare, för det kändes inte som att det var läge att ta den diskussionen.
Men när jag sedan var klar och hade lyckats med mina föresatser och verkligen var jättenöjd började jag fundera. Vad är en bra träning? Ställ dig frågan själv och fundera på svaret. Fundera sedan på hur det brukar kännas när du tränar.
En bra träning är i alla fall inte när allt fungerar som det ska, såvida det inte inte är sista passet innan en tävling och du bara är ute efter ett kvitto på det du gjort. En bra träning för mig kan vara när jag upptäcker en brist hos mig själv eller hos hästen. Någon kunskapsdel som saknas eller något rent fysiskt som inte fungerar.
Det är inte alldeles säkert att jag hinner rätta till det just det passet, men jag har fått något att jobba med som i förlängningen kommer att göra oss bättre. Att träna för mig är att höja ribban, och höjer du ribban kommer du att riva, om vi pratar i sporttermer. Men det innebär också att om du fortsätter att träna lika hårt och förbättra teknik och fysik som kommer du att komma över och klara den nya höjden. Du har utvecklats!
Låter kanske enkelt och logiskt, men varför är det då så lätt att bli frustrerad på en träning? Framför allt; varför åker människor till en tränare och bara vill höra att de är duktiga och att allt är bra? Vill de inte utvecklas?! Jag tror allvarligt talat att jag aldrig varit på en clinic utan en eller fler delatagare som bara velat höra att de är duktiga. Helmysko...
Jag fick så mycket skit av Les Vogt när han var här att jag ibland var grinfärdig, men varje dag i pickisen på väg hem var jag så otroligt nöjd. Ingenting jag gjorde var bra, så jag lärde mig massor! Jag tror visserligen att han var nöjd med mig som elev efter de tre dagarna, och jag var nöjd med honom som lärare.
Så ju mer problem man upptäcker, desto mer finns det att rätta till! Och när det kommer till en häst så kan det handla om allt ifrån mental inställning och attityd till rent fysiska saker. Det handlar lika mycket om att jobba med deras personlighet på ett positivt sätt, som att utveckla deras rörelser, balans, muskler etc.
Men samma sak gäller för oss ryttare. Problemet är att vi själva får ta tag i de sakerna, förhoppningsvis med hjälp av vår tränare. Och förutom det rent fysiska så måste vi även jobba med vår egen personlighet och utveckla vårt sätt att tänka samt vår attityd. För visst vill vi utvecklas och visst vill vi bli bättre?!
Så nästa gång det krånglar på en träning, stanna upp. Låt din häst skritta på lös tygel i fem minuter under tiden som du analyserar problemet. Framför allt, tänk på vad du kommer att uppnå när du löst det! För om du saknar em plan kommer du lätt att hamna i frustration och ilska, och det vinner ingen på. Har du en plan använder du din starkaste sida, din hjärna. Funkar inte planen, gör upp en ny.
Och snart har du löst problemet. Kanske inte just den träningen, men eventuellt nästa. Och du och din häst har utvecklats!

En lång, mörk och intressant vinter

2009-11-03T01:24:00.000-08:00

Det är nu det börjar... Arbetet inför nästa säsong. Vad ska vi förbättra och vad ska vi förändra? Vad är planen och hur ska den genomföras?
För många hästmänniskor är kanske vintern en enda lång plåga, för mig är den en enda lång träning och jag älskar det! Western-Sverige är ju lite märkligt på det viset. En tävling i april, sedan ett kluster av tävlingar i juli/augusti, nån tävling i september och så en tävling i oktober/november. Sedan är det tvärdött!
Och det är då det börjar. En tävlingssäsong för mig är både kvittot på det jag tränat på och listan på det jag ska träna på. Den är för kort och intensiv (i alla fall när det kommer till koklaser) för att man ska hinna fixa alltför mycket emellan tävlingarna. Dessutom så måste det ju finnas kor i så fall.
Nej, vintern är perfekt för alla de där stora planerna, det där extra som måste fås till och som måste sitta. Jag vet inte hur alla andra tänker, men för mig är det en fröjd att gå in i den här tiden på året. Visst är det jobbigt att sitta och åka till ridhus, dyrt att vara med på olika träningar och kämpigare rent allmänt, men det är också väldigt belönande.
Detta är den första vintern jag känner att jag sitter med en färdig tävlingshäst som i första hand ska underhållas och servas. Bambam har fallit lite i bitar på slutet, och jag måste på något sätt få ihop honom igen. Jag är helt övertygad om att det handlar om min egen oförmåga att underhålla förra vinterns jättejobb som jag gjorde tillsammans med i första hand Linda och Jocke. Linda hjälpte oss med form, Jocke med funktion. Och helheten blev riktigt bra! Nu ska jag försöka få tillbaka det och kanske förfina det ytterligare.
Sparven är ju i första hand Lindas vinterprojekt, men jag antar att hon ska fortsätta tränas för reining tillsammans henne. Jag ska fortsätta hennes utbildning på kor och där är målet en cutting nästa år. Det behöver inte vara perfekt, men jag tror inte det är bra att bli hängandes i Herdwork för länge.
Så, upp en eller par poäng i reiningdelen och hålla ihop kodelen för Bambam, samt göra Sparven till en cuttinghäst. Den här vintern kommer att bli jättekul!

Ego

2009-10-16T02:25:00.000-07:00

Under de sex dagar som Les Vogt var här så hann jag tänka ut säkert tio blogginlägg, varav nästan alla försvann innan jag hann skriva upp dem. Men detta var något som verkligen fick mig att tänka efter och som faktiskt gjorde mig lite illa till mods. Den svenska westernvärlden är liten. Är du lite ambitiös och har hyfsat hästmaterial så hamnar du snabbt i toppen. En vinst på nationell nivå är inte särskilt avancerat att få till.
Och därmed inte sagt att det inte finns riktigt duktiga hästmänniskor bland westernryttarna, för det finns det, men den toppen är ganska smal och spetsig och strax under finns det ett brett lager av just den här typen av ekipage. Jag hamnar kanske själv i den kategorin. Och inget fel i det. Det är bara så det är i en sport som är liten och materialberoende.
Men det finns en typ av ryttare som jag inte vill räkna mig till, och som jag tänker göra allt jag för att undvika. Det handlar om människor vars ego blir så stort att det kommer ivägen för dem själva och deras utveckling. Och det är lätt hänt. Du sitter på en egentränad häst och får lite framgång och vips! växer ditt självförtroende flera storlekar.
En "dead give away" är att man börjar ge andra tips om hur de ska bli bättre, framför allt vad de gör för fel. Likaså tycker man själv att man gjort underverk med sin egen häst. Man behöver inte heller träna för någon tränare, för de har ändå inget nytt att tillföra. Men missförstå mig rätt. Allt detta kan i allra högsta grad vara sant och bra. Det behöver inte betyda att man för den skull har alltför höga tankar om sig själv. Men steget dit är väldigt kort.
Jag möter det här ständigt. Det handlar i första hand om män inom kogrenar eller roping, men även exempelvis reining, som är självutnämnda världsmästare. När saker går fel är det domaren, underlaget, korna, fyrhjulingen eller varför inte hästen som strulat till det. Självanalysen inkluderar allt, utom deras egen insats. Jag har hört det så många gånger och det är lika tröttsamt varje gång. Och obegripligt!
Och gränsdragningen är hårfin. Jag har ett jättebra självförtroende, och jag tycker jag gjort ett jättebra jobb med mina hästar utifrån mina förutsättningar. Men om Peter Ljungberg hade haft Bambam hade han förmodligen varit europamästare i reining, eller om Les Vogt fått rida honom i ett halvår hade han definitivt varit med i finalen i the World Show i både reining, heeling och cowhorse och kanske blivit Superhorse of the Year. Så hur bra är jag egentligen?
Det är lite som i "Mitt liv som hund". Man måste sätta saker i ett perspektiv. Jämför vi med hunden Lajka som sattes i omloppsbana runt jorden och frös ihjäl är livet inte så pjåkigt ändå. Men mina insatser som hästmänniska måste alltid värderas utifrån ett absolut hundraprocentigt mål. Och dit kommer jag aldrig. Men det finns något som är ännu mer intressant. Om jag behåller min ödmjukhet inför ridning och hästhantering kommer jag att förbli öppen inför nya saker och andra människors kunskaper. Det i sin tur kommer att göra att jag utvecklas och blir bättre.
Så om Les Vogt, 67 bast och femtonfaldig världsmästare, kan behålla den ödmjukheten och åka till en 26-årig cutting-tjej för att försöka lära sig nya saker om sina cowhorse-hästar så borde inte jag vara annorlunda. Och så är det ju så otroligt kul! Så behåll nyfikenheten och låt inte ditt ego komma ivägen för nya kunskaper. Det blir både roligare och intressantare då.

Fel hjälp?

2009-10-15T00:56:00.000-07:00

Det här måste du skriva ett inlägg om! säger Linda igår kväll när vi sitter och går igenom sex dagars clinic med Les Vogt. Och jag håller med. Samtalet började om clinicarna i största allmänhet men slutade med att vi försökte definiera vad som gjorde Les till en så duktig tränare. Och genast satte Linda in en dolkstöt.
"Titta nu vad han säger när du ska gå upp till kon; form före funktion OCH gör det som krävs för att få till det."
Ja, absolut, säger jag och rycker på axlarna. Självklart.
"Så varför har du då gått omkring och sagt att du inte får använda hjordbenet (den skänkel som är på motsatt sida från kon) när du jobbar en ko?"
Ridå. Hon har så otroligt rätt. Jag, öppensinniga Henrik, har åkt dit på en riktigt klassiker där man upphöjer en sanning till något som landar i höjd med religion och inte går att ifrågasätta. Varför? Ja, det kan bero på att jag hört det ända sedan jag började jobba kor, vilket var strax efter att jag lärt mig sitta kvar på en häst, men det är ingen ursäkt. För Linda ifrågasatte detta redan för ett och ett halvt år sedan och jag minns tydligt att jag inte hade något svar på frågan. Ändå fortsatte jag jobba efter samma religiösa åskådning. Bara använda skänkeln på samma sida som kon befinner sig, bara använda skänkeln på samma sida som kon befinner sig, bara använda...
Så vad var det Les sa? Jo, använd de hjälper som krävs för att få jobbet gjort. Visst låter det logiskt? Och enkelt! Så nu sitter jag här, med både dåligt samvete och en stor portion frustration i magen. Hur kunde jag vara så korkad och gå på det? Och hur kunde jag utsätta mina hästar för detta? Inte för att de fallit i bitar på grund av det här, men jag har ju inte hjälpt dem som jag borde. Inte använt de hjälper som stod till buds.
För hur kan en hjälp, som ser till att jobbet blir gjort, som ser till att hästen hamnar i den form funktionen behöver, vara fel???
För mig blev detta en riktig tankeställare. Har jag fler såna upphakningar i min ridning? Förmodligen. Och förmodligen kommer jag att skaffa mig nya också. Men det viktiga är att man när man inser detta har mod att erkänna det och rätta till det. Finns det några absoluta sanningar när du tränar hästar? Ja, kanske några självklarheter, men det mesta är både individuellt och i allra högsta grad på känsla.
Det finns en massa saker jag inte skulle göra, som andra gör framgångsrikt. Men det borde inte finnas något som jag inte vore beredd att prova så länge jag inte tror att det skadar mina hästar. Det ger mig i sin tur tillgång till så mycket erfarenheter och kunskaper att jag borde kunna utvecklas oändligt! Tanken svindlar, även om jag givetvis har mina alldeles egna begränsningar.
Les är i 70-årsåldern och har precis hittat en cuttingtränare som han hänger mycket hos. Hon heter Morgan Chromer och är 26 år. Les tar sina träningshästar och åker dit och rider lektioner för henne. Hur coolt är inte det!
Så kunskapstörstande vill jag också vara när jag är 70 år. Inte för att jag tror att man bestämmer det själv, men det hade onekligen känts som en mycket god egenskap.
Så ut med alla tabun och religiösa föreställningar om rätt eller fel. Gör det som situationen kräver! Det tänker i alla fall jag försöka.

Prestationens lustfyllda kval

2009-10-11T09:57:00.000-07:00

Jag har precis bevittnat något mycket intressant. Min sambo Linda är utan tvekan en av de duktigaste hästmänniskor jag någonsin träffat, men... Hon har nästan aldrig tagit en lektion och aldrig tävlat i någonting. Hon har dock ridit in massor med hästar och dessutom jobbat åt mycket välrenommérade dressyr- och hoppstall. Så tjejen kan rida, inget snack om saken. Att hon däremot inte har koll på spinn eller slidestops säger sig självt.
Därför blev jag först jätteförvånad, sedan jätteglad när hon sa att hon ville vara med på en clinic med Les Vogt. Ifjol satt hon troget i sex dagar och tittade på mig när jag red två olika hästar på båda clinicarna, men i år skulle hon vara med på Sparven. Fortare än en höna bajsar hade jag anmält henne på den första clinicen och mig själv på den andra. Så nu var det klart. Till min förvåning visade hon ingen nervositet eller ens fundersamhet över clinicen, och de första två dagarna förflöt väldigt fort och enkelt. Sparven är duktig och välriden, inget snack om saken, och tjejen som aldrig spunnit eller stoppat gjorde både och. Men sedan höjdes ribban ett snäpp till och saker och ting föll i bitar. Inget allvarligt, men Sparven är en tuff liten tjej och Linda hade tryckt på hennes ömma punkt, vilket hon absolut inte tänkte acceptera.
Så från att ha varit lite av klassens stjärna, ni vet hon som sitter längst fram i klassrummet och räcker upp handen på alla frågor. Blev sparven klassens lilla bitch. Och Linda blev nog både ledsen, frustrerad och arg. Jättearg. Hon är dock tillräckligt smart för att inte låta det gå ut över Sparven så istället fick jag ta smällen, vilket var bra. Som man i ett förhållande har man sedan hundratals generationer den genetiska koden nedärvd för att ta sånt, och vet att det går över.
Och på vägen hem i bilen satt hon där, min underbara flickvän, och såg ut som ett lågtryck över norra Island alltmedan regnet smattrade mot framrutan. Och jag mös lite! Visst, egentligen vill man bara ge henne en kram och säga att det ordnar sig, samtidigt som man inser att minsta lilla felsteg eller felssägning kan kosta en livet, men det finns en dimension till.
För jag vet precis hur det känns och jag vet precis hur det kommer att sluta.
Det handlar om prestationens lustfyllda kval, oavsett om det är en clinic för en riktigt duktig tränare eller en tävling. Du sitter där, väl förberedd för uppgiften och inser helt plötsligt att det saknas en viktig pusselbit. Den pusselbiten kan vara hur liten som helst, men den kommer att göra att du inte får gjort det du förutsatt dig att göra. Otroligt frustrerande, tro mig. Men lustfyllt? Jo, faktiskt.
För i all denna frustration är man i första hand arg på sig själv för att man missat den lilla pusselbiten. Du satt faktiskt där och tyckte själv att du åkte väl förberedd till tävlingen, eller träningen och såg fram emot att få ett kvitto på det och kanske lära dig något som skulle ta dig ännu längre. Nu får du istället åka hem om träna på något du trodde du redan visste.
Men det lustfyllda ligger just i det. För i samma ögonblick som du inser det börjar du också planera din träning. Hur ska jag få bukt med det här? Vad är det egentligen som saknas? Finns det andra saker jag missat? Hjärnan är redan förbi misslyckandet och frustrationen och har istället omvandlat den negativa energin till något positivt och konstruktivt. Jag vet att Linda redan imorgon kommer att börja jobba med Sparven och de saker som inte fungerade, och jag vet att hon kommer att lösa det.
För Linda var kanske detta en ny erfarenhet, jag vet inte, men jag har nog aldrig sett henne så arg på sig själv tidigare. Jag har däremot varit med om det här massor med gånger, eftersom det här så här jag i första hand har utvecklats. Och även om jag ännu inte riktigt vågat prata med henne om det så är jag rätt säker på att det är så här hon upplever det.
Så om du någon gång frågar mig varför jag tävlar och tränar så har du svaret här. Kvittot jag får är antingen ren njutning och tillfredsställelse eller en smärtsam njutning. Oavsett vilket är det en sporre att åka hem och träna mer, utmana sig själv och sin häst och komma ännu längre. Och jag älskar det! Numera tror jag Linda gör det också.

Upp som en sol...

2009-09-30T00:23:00.000-07:00

Det finns de som irriterar sig på min ödmjukhet, och så finns det de som irriterar sig på mitt självförtroende och på vad som uppfattas som kaxighet. Jag har hittills inte riktigt lyckats lista ut varför folk irriterar sig på någon av dessa egenskaper, vilket måste vara en brist på självinsikt. Men allt detta är delar i följande historia.
Jag och Bambam har haft en fantastisk sommar. Det började visserligen med att han snubblade och gick ikull i reiningen nere på Bökeberg, men efter det gjorde han en riktigt fin Cowhorse där nere följt av fyra vinster på raken. Den sista på Harvest var en dröm-cowhorse. Reiningen var visserligen lite sådär, men kodelen blev vår bästa någonsin. Allting kändes verkligen kalas!
Och det finns många orsaker till det. Jag har en bra häst, jag har tränat hårt och jag fick en bra ko. Och just träningsbiten är något som verkligen utvecklats de sista två åren.
Jag är en sökare, tänkare och teoretiker, som får kickar av att omsätta det jag lärt mig, eller kommit på, i praktiken. Linda är tvärtom. Hon omsätter i praktiken och försöker sedan förklara för mig hur hon gjorde det. Sånt kallas naturbegåvning. Vårt samarbete har under dessa två år varit en berg-och-dalbana, som började med djupa dalar och små toppar, för att under sista året vara betydligt mer av toppar än dalar. Det är svårt att kommunicera och ännu svårare i pressade eller frustrerade lägen.
Men jag har lärt mig otroligt mycket, och många saker har varit riktiga aha-upplevelser. Men jag har även haft stor hjälp av Jocke Pettersson, som rent tekniskt hjälpt mig att få fram Bambam som cowhorse. Grunderna har jag haft från Les Vogt, men jag saknade verktyg att omsätta det i praktiken. Jocke har fått mycket av California-traditionen med sig från Jimmy Flores, så det var enkelt att komma dit och träna.
Så nya lärdomar, tillsammans med en motiverad husse och en talangfull häst har gjort att vi haft en fantastisk sommar. Detta skulle nu krönas med stora framgångar på WRAS-SM, helst guld. Men så blev det inte. Kvalet var katastrof. Bambam kändes inte med överhuvudtaget och jag visste inte riktigt hur jag skulle fixa det till dagen efter. Jag var mitt uppe i en deadline på tidningen, och till råga på allt så lägger skärmen av på en av datorerna sådär vid åttatiden på kvällen.
Dessutom ska vi åka iväg och göra ett panikjobb direkt efter klassen på söndag, till Umeå...
Jag lyckas i alla fall få färdigt det mesta, packa det allra nödvändigaste för resan efter tävlingen, och lägga mig. På framridningen innan finalen är Bambam konstig. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Han känns pigg, men ovillig att arbeta. Är det något fysiskt fel på honom, eller vibbar han bara av att jag är totalsplittrad? Reiningen känns kass. Kodelen börjar bra med boxningen. Kon är flamsig och söker inte kontakt. Bambam är lite seg, men gör ändå ett bra jobb. Vi tar ut den på långsidan och allt går käpprakt åt...
Vi ligger i perfekt läge vid höften på kon, men när jag trycker på för att gå om så vill han bara inte. När vi sedan hamnar uppe i hörnet går allting alldeles för fort. Kon viker, Bambam viker och jag fortsätter i tangentens riktning rakt in i sargen. Och hade den inte varit där så hade jag landat i knät på domaren.
Allting klarar sig bra, ko, häst och min kropp, men mitt ego är givetvis fullt av blåmärken. Ett så snöpligt slut. Så här i efterhand är jag mest orolig för att detta kan sätta sig i huvudet på Bambam, som kanske inte vill gå om en ko i framtiden, så detta är något vi måste ta tag i på träningarna i höst. Vad som egentligen gick fel och varför? Ingen aning. Allting kanske. Kanske var hela situationen helt fel. Kanske Bambam hade lite känningar från cowhorsen helgen innan, kanske han vibbade av sin splittrade husse och kanske jag någonstans på vägen fattade något felaktigt beslut som ställde till det. Eller så var det bara en dålig dag och inget särskilt som var fel.
Och lärdomarna skulle kunna hagla som höstlöv utanför fönstret. Men jag tror inte det. Anledningen till att jag älskar cowhorse är att det är så svårt. Vi har gjort betydligt fler bra insatser än dåliga i år och har, hur man än ser på det, haft en fantastisk säsong. Och nu är jag mer motiverad än någonsin att träna!
Så hur var det då med ödmjukhet och självförtroende? Jo, sammanfattningen får väl bli så här:
Om jag tycker att jag och Bambam gjort det bra? Absolut!
Men det finns många att tacka för det, inte minst Bambam själv.
Och är det någon som känner för att reta sig på någon av de ovanstående citaten så är det helt okej, för det är så det är.

Det enda jag vill lära mig

2009-09-20T09:51:00.000-07:00

Jag har sagt det förut och säger det igen, mina funderingar rör sig i cirklar runt ett antal ämnen vilket gör att jag kommer tillbaka till vissa centrala saker. Och detta är kanske den mest centrala.
Men jag skulle också kunna vända på det och säga att jag är så trögtänkt att vissa saker går upp för mig om och om igen. Men om jag fick välja en sak som jag skulle lära mig som hästmänniska så är det detta:
Att få hästar med sig.
Låt mig förklara. Oavsett om du håller på med barn eller djur finns det två sätt att lära ut något; tvingande eller det mer komplicerade sättet som innebär att du appellerar till deras nyfikenhet och inbyggda vilja att lära sig. Intvingad kunskap sitter lika bra och är oftast en mycket snabbare väg, men individen som lärt sig "läxan" uppfattar inte lärdomen som varken nyttig eller positiv och använder den därför mer motvilligt. Det i sin tur kan få konsekvenser som att man inte utnyttjar sin nyvunna kunskap till att lära sig andra saker, och så vidare.
Det andra sättet, där du skapar ett behov hos individen att få ta del av kunskapen är som sagt svårt och en delikat balansgång. Och det är intressant att se hur äldre och duktiga hästmänniskor tenderar till att bli mer och mer av "mjukisar" ju äldre de blir, samtidigt som de ofta får samma resultat eller bättre. Les Vogt är ett tydligt exempel på detta. Han berättar gladeligen om de mer burdusa och brutala metoder som han och andra använde på 80-talet och avslutar alltid med "don't even go there".
Han är ingen mes på något vis, men har lärt sig hur man balanserar på den tunna tråden av positiv motovation. För på den ena sidan tråden ligger landet av tvång och forcerad inlärning, på den andra ett träsk av mesighet och undfallenhet. Och precis där emellan måste du hålla dig. Du måste se till att hästen respekterar dig och samtidigt tycker att du en kul typ som lär den en massa nya saker.
Jag vet inte hur det här uppfattas. Ni kanske tänker att det är någon slags konstig utopi det här, men det är det inte. Och det är inte heller någon överlägsen metod för att nå tävlingsframgångar. Det är bara ett bättre sätt att träna hästar, hundar eller att lära barn saker. Men om vi håller oss till hästar så är det inte alltid en fördel att ha en häst som är glad och positiv. Tittade på dressyr häromdagen på Eurosport och Minna Telde red en av sina duktiga hästar, som helt plötsligt fick glädjefnatt och började bocka runt. Det var den dagen det.
Alternativet är att blockera och trycka ner en häst så den bara gör som den blir tillsagd, som en robot. Detta kan ge oerhört stora framgångar i grenar som kräver mycket diciplin, exempelvis dressyr, reining eller pleasure. Dressyr hästar kan tryckas ihop med hjälp av allehanda hjälptyglar, reininghästar kan bindas i bakbenen med tyglar som sitter i ett tränsbett. Tror ni hästen kommer att ta upp huvudet? Eller pleasurehästar som kan hängas upp i taket i ett bett, så att framfötterna knappt når i backen. Tror ni de vill höja huvudet om de slipper?
Bakslaget blir när hästen lär sig att ryttaren inte kan korrigera dem på tävlingsbanan. Det kallas för showsmart. Eller att hästen går sönder för att den tvingas göra saker den rent fysiskt inte klarar av. Men om det blir bra så kan man givetvis vinna, och det är inte ens särskilt komplicerat att träna hästen till det.
Men jag vill inte vinna på det sättet, och jag bryr mig inte om jag under resten av livet kommer att bli slagen av människor som håller på så för det är inget jag vill sträva efter i min ridning. Istället vill jag hela tiden försöka att bli bättre på att hålla hästar motiverade och glada. För det jag egentligen är ute efter är känslan av att ha en häst med sig. Den där "du-och-jag-mot-resten-av-världen-känslan" som kan infinna sig ibland och som gör mig nästan rörd till tårar.
Den som lär mig mest om detta är Linda. Jag studerar henne ofta och hur med varsam men bestämd hand guidar hästar till nya positiva kunskaper. Nej, hon är ingen färdig western- eller dressyrtränare på något vis, men hon har något som många andra saknar. För mig handlar det om att gå från att vara fyrkantig till rund, eller kanske från snusförnuftig till känslig. Oavsett hur man ser det så är det fascinerande och något jag verkligen önskar att jag ska bli riktigt bra på.

Press

2009-09-08T00:04:00.000-07:00

Jag har i sommar hamnat i ett för mig helt nytt läge, där jag vid några tillfällen faktiskt varit favorittippad till segern. Jag visste det inte själv, men Versatility Ranch Horse var jag tydligen en solklar favorit till att vinna. Själv hade jag ett par andra favoriter och tänkte att jag nog skulle kunna knipa några fina placeringar i något av de enskilda momenten, men att vinna alltihop var inte att tänka på. Även om jag självklart hoppades och ville...
Så när jag landade på tävlingsplatsen och började få de här kommentarerna om att "Det här var ju redan klart" och "Det här vinner du enkelt" så hände något. Att befinna sig i situationen med ett favoritskap är... annorlunda. Andra människors förväntningar kan vara en tung börda att bära, även om det är oftast är ens egna förväntningar som knäcker en.
För vad än andra människor tycker så är det antingen att du tillåter deras förväntningar att bli dina egna, eller det faktum att du förväntar dig för mycket av dig själv som kommer att göra dig spänd, nervös och ofokuserad.
Jag drar ofta parallellen med golfare. 18:e hål och utslag. Fem miljoner i första pris och du leder. Allt du behöver göra är att träffa fairway och gå på par. Du har gjort slaget tusentals gånger och vet precis, men denna gång missar du. Det kallas för press. Du spänner dig och kan inte fokusera på det du ska göra.
Favoritskap har en förmåga att göra samma sak. Och detta är givetvis en typ av press som duktiga idrottsmän och kvinnor måste lära sig att hantera. För mig är det nytt och ovant. Dessutom utsätts jag för det alldeles för sällan. Men det är intressant och lite kul. Det tyder väl ändå på någon slags utveckling, och jag antar att även jag kommer att vänja mig. Om det nu skulle fortsätta.
Men jag tror det viktigaste är att man är i harmoni med sina egna förväntningar. Att även om omgivningen säger att man borde vinna så vet man att man lika gärna kan komma femma eller sist, och att det är ok. Och tvärtom! Även om ingen tror på dig så ska du kunna känna att du kan vinna! Vinna öber dig själv, genom att göra en riktigt bra insats, eller över alla andra genom att just den dagen vara bättre.
Press är något som kan vara positivt, så länge du inte låter det kontrollera dig. Kontrollera istället pressen genom att utnyttja den till att fokusera och förvänta dig positiva saker. Och vinner du inte den gången, så lär du dig något nytt och är ett steg närmare vinsten som kanske kommer nästa gång.

Att leva tillsammans (och) med hästar

2009-09-07T00:19:00.000-07:00

Jag känner mig oerhört priviligierad som får möjlighet att leva det liv jag lever. Nej, jag säger inte att det är lätt, det är det nästan aldrig. Men det är, när man summerar saker, värt det. De flesta har säkert sett eller hört talas om alla de tävlingsframgångar som jag haft i sommar med framför allt Bambam. Det i sig är givetvis en belöning för allt det hårda jobbet, men det finns så mycket mer än så. Låt mig bara skissa upp hur mitt och Lindas liv ser ut, så ni får en liten inblick.
Linda är hästansvarig på gården. Hon sköter alla dagliga sysslor med våra hästar och de inackorderingar som finns. Vi har hästar på både lösdrift och på box och antalet varierar efter årstid. Utöver det sköter hon planeringen av träning och tävling och rider dessutom de flesta av våra hästar. I det sammanhanget blir det därför så fel när jag och Bambam hamnar i rampljuset, eller ännu märkligare, jag och Sparven. Jag rider visserligen Bambam mest, men Linda tar honom när jag inte har tid eller när jag vill ha hjälp med något. Vi är ett team, och utan Linda hade mina framgångar som tävlingsryttare förmodligen varit betydligt mer blygsamma. Sparven rids dessutom i första hand av Linda, så där kan jag knappt alls ta åt mig äran för de placeringar som blivit.
Varför jag inte har tid att rida? Ja, förutom att vara gårdens vaktmästare/hantverkare gör jag dessutom en tidning, som av och till kräver all min uppmärksamhet och tid. Det är alltid lika frustrerande och jobbigt, samtidigt som det är skönt att veta att hästarna inte lider av det.
Linda skulle nog aldrig beskriva sig själv som en duktig ryttare, men är det ändå. Hon tävlar inte, vilket är är något vi hoppas ska ändra sig. Och det hon har är en medfödd talang att få med sig hästar, och starka ben. Och trots att vi har så olika utgångsläge delar vi samma grundsyn på hästar och ridning. Det i sig är nog lika ovanligt som att hitta en partner som delar samma syn på barnuppfostran. Att vi sedan kompletterar varandra när det kommer till ridningen, där Linda är praktikern och jag är teoretikern gör inte saken sämre.
Men allt det här är också förutsättningar för att kunna skapa den här tillvaron, och hur bra det än låter kan det vara tufft och hårt att få det att gå ihop. Ibland går vi till och med på knäna, och jag tror inte normalt funtade människor hade kunnat tänka sig att jobba så här hårt och mycket varje dag.
Vi äger inte bara några hästar eller en gård, och vi har inte bara ett varsitt jobb. Nej, detta är en livstil, där varje del är lika viktig och där allt måste fungera för att det ska gå.
Så vad är det som gör det värt det? Det är många små saker och en del stora. Att, som nu, sitta vid köksfönstret och titta ut mot kyrkoruinen och se hur vinden leker i lönnarna. Att hundarna kan vara ute hela dagarna och busa. Att kunna sadla i stallet och rida ut på sin egen ridbana, eller bara ta en tur i skogen. Att se hur hästarna går och betar. Att höra dem hälsa när man kommer ut i stallet, eller nästan bli översprungen i hagen för att de vill komma in och bli borstade och ridna. Att komma på Linda när hon dansar i stallet. Att veta att allt kommer att bli så mycket bättre när det är klart, och att det kommer att ta flera år, och hur kul det faktiskt kommer att vara att göra iordning det. Att planera. Att se fölen födas och växa upp. Att för första gången lägga sadel på en av sina egna unghästar. Att prata om hästar och träning/tävling. Att fantisera om hästar och träning/tävling. Att slå sitt eget gräs. Att dricka kaffe i stallet.
Och som ni förstår finns det så mycket mer. Poängen är den att jag vet att många som läser den här bloggen själva slavar och sliter med hästarna, framför allt nu under den mörka perioden av året, och det är viktigt att komma ihåg varför. Det finns hela tiden stora och små glädjeämnen att ta fasta på, och känner du att du har svårt att hitta dem så ta dig tid och bara umgås lite med din häst. Borsta lite, prata lite, klappa lite. För det finns nog inget mer belönande och bekräftande än just att kravlöst umgås med hästar. Glöm inte det.

Långsiktighet kontra resultat

2009-08-18T07:50:00.000-07:00

Har precis haft ett långt och intressant samtal med en av mina hästpolare Håkan Bergh, vars roliga och intressanta blogg finns här, om Futurity-hästar kontra hållbarhet. Diskussionen är intressant på flera plan och de raka och enkla svaren går nog tyvärr inte att hitta.
För er som inte vet vad Futurity betyder så handlar det alltså om ett slags unghästtävling, där hästen ska vara två år för Pleasure och tre år för exempelvis Reining, Cowhorse eller Cutting. Oavsett gren kan man säga att de här unghästarna faktiskt är så duktiga att de bara kommer att bli marginellt bättre som sex-, åtta- eller tioåring. De är kort sagt sjuuuukt bra! På vägen har man givetvis sållat bort nio av tio unghästar, eller till och med 99 av 100, men de som är kvar är grymma.
Och lika väl som hoppryttare vill åka på unghäst-VM tror jag nog de flesta westernryttare drömmer om en Futurity-häst. Skälen är givetvis många och varierande, men de två främsta är givetvis glädjen i att träna unghästar och de stora pengarna som finns inom räckhåll om du får en bra placering. Och detta påverkar också aveln, eftersom de flesta hästarna är antingen ston eller hingstar som ofta går direkt in i aveln och producerar nya Futurity-objekt. Och för att bara kort kommentera det innebär det att en massa goda egenskaper snabbt avlas in i rasen, samtidigt som kanske mer långsiktiga egenskaper som hållbarhet och vissa sjukdomar helt missas i avelsarbetet.
Och livet som futurity-häst är säkert inte så rockigt. Hage max en timme, box övriga 22 timmar och sadling/ridning/avskrittning/spolning max en timme varannan dag. Kanske varje dag i vissa perioder. Höga veterinärkostnader med sprutade leder och antibiotika som standardbehandlingar. Här handlar det om att pressa en unghäst maximalt för att uppnå bästa tänkbara resultat för en eller två tävlingar. Sedan är det oftast över.
Och jag måste säga att jag är fascinerad. Inte för att jag tror att jag skulle vilja hålla på sådär själv, men de tar verkligen unghästträning till gränsen för vad som är psykiskt och fysiskt möjligt för de här hästarna. Samma sak finns inom trav och galopp, så det är inget unikt i westernvärlden, och den slutliga drivkraften är självklart pengar. Men fatta vad de lyckas åstadkomma!
Den andra sidan är ju ryttaren som sitter hemma och pillar med sin egen häst. Det får ta den tid det tar, och är hästen inte färdig för stångbett som sexåring kan den lika gärna gå på tränsbett i två år till. Skillnaden blir densamma som för den som är med i ett korplag i fotboll och den som spelar professionellt för Inter. Samma spel, helt olika förutsättningar.
Själv så försöker jag lägga mig någonstans precis mitt emellan. Nivån jag vill ligga på är densamma som svaret på frågan:
Hur snabbt kan jag gå fram med den här hästen och ändå hålla den fysiskt och mentalt sund tills den är tio år?
Jag tycker någonstans att det är en mer lockande och utmanande fråga. Det innebär nämligen att jag får försöka hitta balansen mellan träningsbarhet och hållbarhet. Går det för långsamt kommer vi aldrig att komma upp till hundra procent av hästens prestationsförmåga (vilket vi nog inte gör ändå eftersom jag ännu inte är en tillräckligt duktig ryttare, så hundra procent av min förmåga är förmodligen mer korrekt), men målet är att hästen ska nå toppen någonstans mellan fem och sju års ålder. Jag har inte som mål att rida hästen på högsta nivå tills den är 16, 17 år. Det jag gör med hästar är fruktansvärt fysiskt ansträngande, och varje säsong efter tio år ålder vill jag räkna som en bonussäsong. Inte för att jag tror att de kan hålla betydligt längre, men jag tänker inte räkna med det eftersom jag i så fall riskerar att bli fruktansvärt besviken. Planen är istället att det ska finnas andra hästar som tar vid då.
Sedan är det andra aspekter av det här. Sparven var så liten och klen att hon hamnade ett år efter bara på grund av det. Hennes barnsliga sätt och speciella mentalitet gör också att vi tar hänsyn till henne på ett annat sätt. Ändå ligger hon långt före Bambam vid samma ålder när det gäller många bitar. Andra saker kommer hon förmodligen aldrig ikapp med.
Det jag menar är att hästar personlighet och fysiska förmåga givetvis är avgörande för deras träningsbarhet. Sparven är tuff och känslig på ett sätt som gör varje ridpass till en kittlande och intressant utmaning. Vart hon tar vägen vet jag inte, men jag hoppas vi kan ledsaga henne fram till en allsidig och ändå specialiserad cuttinghäst.
Blev det rörigt? I så fall kan vi sammanfatta det hela med att en tidig tävlingskarriär är inget självändamål, inte heller att ha en häst som kan tävlas till hjärtat stannar. Nej, det är att försöka kombinera dessa två som är utmaningen. Hur det går? Det visar sig! Det är det som gör ridningen så spännande.

Att vara smart

2009-08-12T15:05:00.001-07:00

Det var ett par månader sedan nu, men det har legat och gnagt där i bakhuvudet sedan dess. Jag skulle rida en av gårdens unghästar och var som vanligt oplanerad. Så jag satt upp utan hjälm och skyddsväst, även om hästen inte varit riden särskilt länge och dessutom hade lite attityd. Annars brukar jag vara duktig på att använda skydd om hästen inte är ordentligt inriden.
Så jag satt upp i rundcorralen och började rida. Ganska snart hamnade jag i trubbel. Hästen var inne i en trotsperiod och ville på inga villkors vis ge efter till vänster. När jag försökte pressa den så hotade den med att bli elak på riktigt. Så där sitter jag i början av tävlingssäsongen och överväger riskerna med att försöka ta igenom något på en unghäst som inte ens är min egen.
Så jag byter strategi. Börjar pilla och fixa. Gör helt andra saker och berömmer den. Gör saker som skulle kunna vara samma sak, men inte är det. Till slut har jag mer eller mindre lurat hästen att ge efter till vänster utan att den ens märkt det, och jag kan klappa den och avsluta lektionen.
Efteråt är jag inte alls nöjd. Jag känner mig lite vek och mesig, ni vet, sånt där som man som tuff cowboy inte bör känna. Till slut får jag sätta mig och fundera igenom det som hände. Planen från början var att gå ut på ridbanan och galoppera, och försöka få lite driv i galoppen eftersom det har saknats. Hästen stoppar så fort jag släpper benen, vilket är kanon, men där emellan vill jag gärna att hon har framåtbjudning. Nu kom vi aldrig så långt för jag hamnade i trubbel långt innan dess. Är det fel? Nej, tvärtom! Egentligen gjorde jag något jättebra när jag inte bara la om planen utifrån gällande omständigheter, utan dessutom var smart nog att sluta när tillfälle gavs.
Sedan var det det här med konflikten. Vad hade hänt om jag hade satt hårt mot hårt? Ja, det politiskt mest korrekta svaret är givetvis att det hade gått åt pipan, men det är inte alls säkert. Hade jag varit tuff tillbaka hade kanske det här varit över på tre minuter. Men hade det varit bättre? Nej, inte på en unghäst som denna, men inte sämre heller.
Men känslan av att ha fegat ur förföljer mig hela kvällen.
Sedan tänker jag så här. Mitt enda egentliga övertag på en häst är min analytiska förmåga. Hästen är betydligt starkare rent fysiskt, har en lika stark vilja och lika mycket känslor, men jag är smartare. Om jag bestämmer mig för att vara det. Jag kan få hästen att tro att jag är starkare eller snabbare, men det är för att jag är smartare som jag får hästen att tro det. Men jag kan också få hästen att tro att det vi precis gjorde inte alls var det vi bråkade om för minuter sedan, det är också att vara smartare.
Och hur jag än överlistar hästen är det tack vare min hjärna.
Funderar jag sedan vidare så inser jag att jag faktiskt gillade den strategi jag tänkte ut i rundcorralen och som slutligen löste vår konflikt. Visst, det var kanske på grund av feghet, men det beror ju bara på att jag inte var tillräckligt smart att tänka ut den innan jag insåg min prekära situation.
Därmed kan man säga att det enda jag egentligen kan vara missnöjd med är att jag inte kom på min strategi tidigare. Så nästa gång ska jag försöka vara ännu smartare!

Att lita på sin häst

2009-08-08T00:46:00.000-07:00

De senaste tre helgerna har varit helt osannolika, med stora tävlingsframgångar både för Sparven och Bambam. Sparven är på mycket god väg att bli en cuttinghäst. Hon är cowsmart på samma sätt som Bambam, och har ett enormt mentalt övertag över korna. Nu senast igår kom hon tvåa i Herdwork, slagen av endast en mycket välmeriterad herdwork-häst.
Och det som gör henne så bra är inte att det går att dra runt henne i en herdwork, utan att jag kan lita på henne. Jag vet att hon vänder med kon, jag får bara hjälpa henne lite att hitta position igen ibland. Och att sitta på en unghäst som vet gör jobbet blir till en ren fröjd! Vi gör fortfarande lite reining för skojs skull. Allsidigheten är viktig av flera skäl. Dels blir hon en bättre häst i allmänheten, dels tror jag att hon blir en bättre cuttinghäst i synnerhet. Och så är jag helt övertygad om att hon tycker det är kul. Vi siktar på att starta henne i någon clear round i hoppning i vinter också, bara för skojs skull. Men nästa år är målet cutting, och jag tror det kommer att gå bra eftersom jag kan lita på henne.
Bambam har haft tre osannolika helger, med bland annat tre av tre vinster i cowhorse, två andralplatser i roping, vinst i varje gren i Versatility Ranch Horse (VR) och bärgandet av ytterligare en Horseman Of the Year titel. Bara för att kort nämna lite om den sistnämnda titeln, så var jag ensam i år så det var inte så svårt kanske du tycker. Men det är svårt att tävla i Stopping (där vi kom fyra), Cowhorse (där vi vann) och Cutting (där vi tappade en ko i sista sekund och fick 60p) på samma häst.
Och att dessutom tävla i ytterligare fem grenar i VR, där visserligen Working Ranch Horse är väldigt likt Cowhorse, kräver fruktansvärt mycket rent mentalt. Jag kan säga att på söndagen var jag verkligen mentalt helt slut. Anledningen till att det funkar är att jag aldrig behöver tveka över huruvida Bambam tänker göra det jag ber om. På framridningen berättar jag för honom vad vi ska göra inne på tävlingsbanan, sedan går vi in och gör det. Vi fick 75 p på Ranch Trailen, en gren vi varken tävlat eller tränat på tidigare!
Och jag menar inget av detta som skryt, jag känner mig snarast ödmjukt chockerad över alla framgångar. Utan det här handlar snarare om att det är en fantastik känsla att veta att din häst gör det du ber om. Vi har massor med saker kvar att slipa på, vilket bara är kul, och i grund och botten finns två mycket välridna och vältränade hästar där jag har Linda att tacka för så mycket (Sparven får jag knappt rida när vi är hemma!).
Men det jag har fått uppleva de sista tre helgerna är utan tvekan den hittills största höjdpunkten i mitt liv som tävlingsryttare och något jag kommer att leva på mycket länge. Och det går egentligen att sammanfatta i en mening: Jag litar på mina hästar.

Utveckling

2009-07-22T02:56:00.001-07:00

Min gamla tränare Erika Semmingsson har varit här på semester, det var intressant. Erika är en sån där människa som inte växt upp med hästar, familjen bodde i ett villaområde, men som redan tidigt sökte sig till hästar. Snart var hon hemmastadd på Rommetravet och jobbade åt olika tränare. Parallellt så red hon, hoppade lite och hamnade till slut i westernvärlden.
Och detta hade ju kunnat vara som vilken historia som helst, men det finns en knorr på den här. Det är Erika som är grunden till mitt stora hästintresse. Visst, jag har alltid gillat hästar, men precis som jag tidigare berättat så förstod jag mig inte på dem. För lite tid och erfarenhet var säkert den största orsaken, men Erika gav mig en ordentlig spark i rätt riktining.
Vi har inte pratat så mycket om det här, så jag kanske fabulerar nu, men jag tror det var så att hon mer eller mindre av en slump hamnade i lärarrollen. Förmodligen för att hon hade ridit till lite hästar, hjälpt lite kompisar, tagit in mycket kunskap, och givetvis var duktig. När jag träffade Erika så var det på en horsemanship-kurs, i ordets rätta bemärkelse. Vi fick lära oss att hantera vår häst, och det var väldigt lite rosaskimrande berättelser om lekar som hästar leker och annat trams. Pang på röbetan! Din häst ska följa dig. Du ska kunna flytta varje del av hästen från marken, annars kan du inte förvänta dig att kunna göra det från ryggen. Och så vidare.
Det var min största enskilda aha-upplevelse när det gäller hästar och det som gjorde att jag blev fast. Nu kom Erika till oss på lite semester. Hon har precis köpt ett föl av oss efter sin gamla tävlingshäst Sweet Barbi Doll läs mer om den och fölet på docs.se. Erika själv har inte ridit på allvar på flera år, men nu var hon sugen igen. Jag tycker ju själv att jag har utvecklats enormt de senaste två åren och vill stolt visa upp både Bambam och Sparven, men det blir inte riktigt som jag har tänkt mig.
– Han är lite ojämn i sidorna, säger hon efter att ha skrittat honom 20 meter i ett par foppatofflor.
Och jag som trodde att hon skulle säga "gud vad bra han känns!". De närmaste två dagarna går åt till att prata om vad Bambam tycker är svårt, vad det beror på och vad som ska göras åt det. Visst fick min stolthet sig en törn, men det behövde den uppenbarligen. Efteråt funderar jag på just ordet utveckling. Ni vet att jag funderar mycket på tränare också, och det hör ju ihop. För det verkar som att man egentligen aldrig kan växa ifrån en bra tränare, mer kanske att man växer isär. Inte för att jag tycker att jag och Erika har gjort det, bara att jag har flyttat långt ifrån Borlänge, men jag känner att trots att jag tävlar och tränar grenar som han bara har en vag uppfattning om kan hon ge så mycket. Varför?
Det är det som är knorren på historien. Erika har en förståelse för hästar som är gemensam för alla duktiga hästmänniskor, oavsett vilken diciplin de utövar. Det är en medfödd talang som hon utvecklat och förfinat genom hela sitt liv. Det innebär att saker hon lär sig om travhästar kan jag ha nytta av i cowhorse. Sug på den meningen ett tag... Fick jag som jag ville skulle jag samla såna människor i ett kartotek. Jag har träffat några, men inte många. Men det innebär att var jag än befinner mig i min ridning och med min häst så kan dessa människor tillföra mig något.
Det kräver respekt!

Den mest föraktade

2009-07-05T01:34:00.000-07:00

Roping har en märklig status, inte bara i Sverige utan även i moderlandet USA. AQHA jobbade medvetet i kanske 30 års tid med att INTE bli förknippad med rodeo och ranch, innan de insåg sitt misstag. Och det finns mängder av reining/pleasure/hunter-människor som på allvar föraktar denna sport i USA liksom i Sverige. Varför?
Svaret är egentligen ganska enkelt. En ropinghäst behöver inte kunna gå i form, den behöver inte kunna stoppa med huvudet mellan frambenen och den behöver inte kunna göra ett galoppombyte på kommando (den ska göra det själv). Samma sak gäller ranchhästar. Det är betydligt viktigare att de kan stå still ground tie eller uppbunden än att de vet vad en galoppfattning är för något.
Men bara för att själva ridningen inte är det centrala innebär det inte att det är en dålig ridhäst, tvärtom! Bättre hästar att rida än bra ranchhästar finns inte, lika lite som att de bästa körhästarna är de som verkligen arbetar i skogen. För roping/ranchhästar ska kunna andra saker. De ska vara lyhörda, lugna, explosiva, kunna läsa en situation på egen hand, smidiga, atletiska... Ja, ni hör.
Faktum är att trenden svängt i USA. Där är ranchhästen idag ett oerhört viktigt inslag i aveln bland quarter/paintföreningarna. Man inser att bara sunda individer fungerar i en sån miljö, och att man har en fantastisk möjlighet att hålla sin avel sund genom att utnyttja de blodslinjer och den kunskap som finns ute på rancherna.
I Sverige har ropingbelackarna tyvärr rätt när de klagar på oss. Det finns procentuellt betydligt fler dåligt tränade hästar och ryttare inom roping än inom annan andra grenar. Men det är inte ropingens fel, och det är fortfarande nästan lika krävande för häst och ryttare att göra rätt i vår roping som på en levande kalv även om det är lättare att ha tur.
Samtidigt är roping den största publikmagneten vi har på westerntävlingar. Det spelar ingen roll om folk aldrig sett roping eller sett "riktigt" roping i USA, det är ändå lika enkelt att förstå, fartfyllt och spännande! Vi som ropingryttare har den stora förmånen att nästan alltid tävla inför fyllda läktare och jublande massor, och det är något annat som också verkar vara svårt att förstå.
För vad tjänar klubbar pengar på? Några startavgifter eller några hundra i publik som antingen betalar inträde OCH köper korv eller bara köper korv för hela slanten? Jag säger inte att det ska vara gratis att tävla i roping, men det borde definitivt finnas ett system där klubbar ger tillbaka till de ryttare som ser till att de får en lyckad tävling! Jag vet, detta är kontroversiellt, men jag var med och startade RHA därför att INGEN ville anordna ko- eller tidsgrenar. Jag har dessutom suttit och filat på regler anordnat tävlingar, pratat med Djurskyddsmyndigheten på sin tid och Jordbruksverket sedan dess för att underlätta för dessa klasser. För även om alla inser hur det förhåller sig så är det fortfarande lika svårt. Detta i sin tur gör att återväxten inom svensk roping betsår av gamla gubbar, vilket i sin tur leder till färre utövare som leder till färre tävlingstillfällen som leder till...
Roping är kul att tävla och träna, och riktigt svårt att bli bra på. Det är dessutom underhållande för alla i publiken, särskilt om det är bra roping. Men... Ska det bli något av svensk roping krävs det att vi får till återväxten. Och ska kunna inträffa så måste vi får till en attitydförändring. Roping är den gren som mest liknar hästhoppning. Det ställer samma krav på hästen (lyhörda, lugna, explosiva, kunna läsa en situation på egen hand, smidiga, atletiska - ni minns kanske det jag skrev) och liknande krav på ryttaren. Så varför fungerar det inte när hoppningen är den största ridsporten i Sverige? För att den är föraktad av så många. Så det är dags för upprättelse, i Sverige liksom i USA!

Hinner inte...

2009-07-01T22:30:00.001-07:00

Ojojojoj... Det går verkligen i ett. Hur gör människor som lyckas ligga i en hängmatta på sommaren? Och finns hängmattor på riktigt eller är det bara en skröna?
Nästan alla ljusa timmar utnyttjas till någon form av arbete. Gården, gräset, laga maskiner, göra tidning, ordna med tävlingen... och så hästarna. De har verkligen kommit i sista hand de senaste veckorna. Tanken var att två ston skulle betäckas på fölbrunsten, men de dagarna satt jag 16 timmar i traktorn...
Och i tisdags fick jag och Tommy göra en akututryckning. En 1200 kilos tjur skulle skiljas ifrån och 70 kor med kalv skulle flyttas. Vi var där 07.10 och klara en timme senare, och då hade vi ändå ridit bra långt för att hämta först tjuren och sedan korna, så allting gick som ett skolboksexempel. I det läget hade jag kunnat använda vilken häst som helst här på gården, för allt gick som det skulle, men det var Bambam som fick gå.
Igår skulle jag sedan flytta ungefär lika många andra kor åt en annan bonde, själv. Markerna var långt ifrån idealiska med stenmurar och gamla husgrunder överallt och jag var själv med Bambam. Korna var dessutom inte vana vid hästar och kände någon slags skräckblandad nyfikenhet inför denna märkliga varelse. De sprang undan när jag vände emot dem och följde efter när jag vände ifrån dem.
Och när jag sadlade Bambam och red iväg tänkte jag att "egentligen har jag inte tid med det här" men jag hade lovat så det var inte mer med det. Och vi fick ta i rejält. Jag är dessutom innerligt tacksam för att jag har en hovslagare som tycker om att jag använder mina hästar, för att kliva runt i stenmurar med slidingdojjor bak brukar inte rekommenderas.
Själva jobbet handlade om att flytta dem några hundra meter bara, men vi var båda rejält svettiga när vi var klara, och Bambam hade nog sprungit flera kilometer fram och tillbaka och gått över fler stenmurar än jag orkade räkna. Sommarkvällen var inte ljummen, utan klibbvarm av åska, och vi fattade en lugn galopp hemöver.
Och känslan av att vara en hel människa fyllde mig. Att sitta på hästryggen och få utföra riktiga jobb, det är ju därför jag håller på som jag gör. Allt annat i mitt liv syftar till just detta, men även att kunna tävla. Gården, gräset, laga maskiner, göra tidning, ordna med tävlingen... Så hur kommer det sig att jag då inte känner att jag har tid att göra det?!? Att leva det liv man vill leva handlar om att prioritera rätt saker och aldrig glömma varför man gör det.
Igår kom jag på att jag missat både och här på slutet. Men det ska det bli ändring på.

Lärandets olidliga svårhet

2009-06-01T07:19:00.000-07:00

Det här är ingen fundering, eller så är det en massa olika osorterade funderingar, jag vet inte. Men om ni är intresserade av det jag tänker, så tror jag att detta är en ganska ocensurerad text, rakt ut huvudet.

Jag har varit på ropingclinic, vilket är något av det mest intessanta och lärorika jag gjort, alla kategorier. Och detta blir ju lite märkligt eftersom roping var det första jag började med, vilket innebär att jag tränat och tävlat i just det i tolv år. Som jag berättat tidigare kom jag in i kölvattnet efter Huston White, som var här och höll clinics -97 till -99. Jag var anmäld till den sista clinicen, som aldrig blev av. Sedan dess har svensk roping levt i total isolering från omvärlden. Mina första ropinglektioner byggde någonstans på det Huston White hade lärt ut, men efter den här helgen är jag rätt så säker på att det faktiskt hade hunnit förfelats när det väl nådde fram till mig. Jag återkommer till det.
Någon gång för snart ett år sedan läste jag först en artikel i Western Horseman om Texaco, som är Trevor Brazils calfroping-häst, och någon månad senare en artikel om tjejen som tränat honom; Lari Dee Guy. Genast tänkte jag att "hon borde komma till Sverige och hålla en clinic". Jakten började. Först och främst försöka få tag på en fungerande e-postadress, sedan att få svar och till sist verkligen kunna boka något.
Och det är många som varit med fixat med det här, framför allt kanske Tommy och Catrine, men som initiativtagare och pådrivare har det självklart varit jag som varit huvudansvarig. Och tanken har hela tiden varit att göra det så billigt som möjligt för att så många som möjligt skulle kunna vara med. Och det var första misstaget. För ingen tackar mig, RHA eller någon annan för det. Det innebar nämligen att vi räknade på så många deltagare som möjligt för att hålla ner priset den vägen, men även att vi skulle kunna vara hemma hos oss för att ridbana etc. skulle bli gratis.
Alltså har jag gett mig själv en massa extra jobb för att få lite hyfs på gården och ridbanan (vilket givetvis också kostat pengar som jag inte kan räkna hem), men framför allt har jag kännt mig mer som dagisfröken än som en samordnare av vuxna människor. Ingen nämnd och ingen glömd, men det här har frestat en del av mina vänskapsrelationer till bristningsgränsen, och någon har kanske dessutom gått sönder på riktigt. Nu lägger jag inte så stor vikt vid mina relationer till de flesta människor, och de jag verkligen bryr mig om får utstå den enda metoden jag vet för att det ska fungera; obarmhärtig uppriktighet, men resten kan kvitta.
Så igår när första clinicen var slut var också Henrik det. Då hade jag jobbat all vaken tid i en månads tid med att färdigställa en tidning och få ordning på gården. Hade jag inte haft Linda i det läget hade inget fungerat, och känslan av att det var "vi mot resten av världen" gjorde oss starkare tillsammans, även om jag hellre hade haft "världen" med mig.
Så har det varit värt det? Ja, utan någon som helst tvekan. Igår var jag så mentalt utpumpad så hade någon sagt att jag var ful i håret hade jag kunnat börja gråta. Men jag var samtidigt euforisk över allt nytt jag fått ta del av. Idag är jag en mycket sämre roper än jag var i fredags, om vi räknar träffar, men jag har fått en teknik som gör att jag i princip aldrig mer kommer att behöva missa om jag gör rätt. Ja, det låter kanske väldigt kryptiskt, men låt säga att jag tidigare hade 100 pusselbitar i ett pussel med 1000 bitar, och trodde jag visste hur motivet såg ut. Idag har jag fått alla pusselbitarna, och även om de inte fallit på plats än, så vet jag idag att bilden är fullständigt annorlunda och betydligt mer komplicerad än vad jag tidigare trott.
Så den här helgen har jag lärt mig att svinga och att rida en ropinghäst, vilket var två saker jag var rätt övertygad om att jag kunde innan jag träffade Lari Dee och Jackie. Och maken till pedagoger och analytiker får du leta efter! Dessa två är helt klart i klass med Les Vogt, som idag som 70-åring satt ihop ett system för att lära ut Cowhorse.
Så vad har de lärt oss? Ja, jag kan faktiskt inte förklara det, utan att skriva en längre novell eller kortare roman, så det ger jag mig inte in på. Men jag minns mycket väl de förklaringar jag fick av vad Huston White hade lärt ut. Då fick jag inte ihop det överhuvud taget och brydde mig därför inte om det. Men idag inser jag att han förmodligen var inne på precis samma spår men att jag bara fick en väldigt fragmentarisk förklaring av vad han egentligen menade.
Så, precis som Lari Dee sa i helgen; there's more than one way to skin a cat. Men vill du ge dig själv bästa tänkbara förutsätningar att göra något, oavsett vad det är, finns det nästan alltid ett sätt som är mer genomtänkt och ger bättre resultat i nästan alla lägen. Jag har precis fått ta del av det när det gäller roping, och jag är ödmjukt överlycklig och euforiskt vimmelkantig.
Bilden föreställer Lari Dee Guy, som med en perfekt sving (och jag menar det!) följer dummyn.

Lära sin egen läxa

2009-05-24T01:36:00.000-07:00

I fredags fick jag på ett mycket handfast sätt reda på att jag hade rätt. Det handlar om vikten av framridning, som jag skrivit om tidigare. Vi är just nu på Bökeberg och tävlar, och vi har med oss Sparven samt Bambam. Sparven är ju då en unghäst i alla ordets bemärkelser. Ung, oerfaren och med lågutbildningsnivå, så planen med henne var väldigt tydligt från början; att ta det lugnt och låta henne skaffa sig erfarenhet. Samtidigt är hon en mycket bestämd dam, med drag åt bortskämd prinsessa utan att någonsin kommit undan med något. Så jag tog in henne på torsdag kväll i ridhuset och lät henne spöka av sig lite. Jag vet att hon inte är rädd för något egentligen, men försöker komma undan om hon kan.
Bambam fick stå i boxen och mumsa, vilket han var nöjd med. Sedan skulle vi in på en reining han och jag. Och egentligen var det fel från början. Jag hade inte ens anmält mig till den reiningen, så jag tänkte att jag bara går in och tar det lugnt. Red fram lugnt och tillät honom vara lite ofokuserad. Väl inne på banan var det ännu värre. Han spökar aldrig, men tittade ändå nyfiket på det fina ridhuset som aldrig sett tidigare och var absolut inte med. Och helt plötsligt snubblar han och vi går ikull! Ingen fara med honom, men jag slår i axeln ganska rejält och skrapar benet.
Varför hände nu allt detta? Jo, jag respekterade inte Bambam. För även om han är lugn så var han ändå på ett nytt ställe. Han behövde ändå tid att acklimatisera sig och "landa" på en helt ny anläggning. Lägg därtill att han faktiskt är hingst, så inser ni att jag verkligen var respektlös och faktiskt får skylla mig själv. Hade det inte slutat med en "side stop", så hade visserligen min plan hållt, men det var i slutändan en helt onödig risk. Det hade funnits massor med olika sätt att lösa det på, men detta var inte ett av dem.
Så nu ligger jag i bodelen och har rätt ont i axeln. Men min häst mår bra och jag kan inte skylla på någon annan. Det är bra. Så vi tar det här en gång till: Lär känna din häst och vilka behov den har av framridning. Lär också känna hästens olika humör och hur den är att rida då. Försök sedan vara förutseende och ha en plan. Ändra sedan planen efter behov, och när allt är klart, utvärdera resultatet. På så sätt får du en häst som alltid presterar bra, även när den inte är på topp, och du slipper pinsamma och smärtsamma upplevelser som den jag precis gått igenom.

Vinnarskalle

2009-05-19T00:51:00.001-07:00

Jag letar febrilt efter ett blogginlägg om tävlingsmänniska, men hittar det inte. Jag är ju likadan i vardagslivet, när jag inte har en aning om ifall jag tänkt något eller faktiskt sagt det. Tänk er mig som 80-årig gubbe... Jag tänkte berätta om några av de människor jag sett upp till, ibland till och med avgudat, och fundera lite kring det.
Min första riktiga idol i vuxen ålder hette Kevin Schwantz. Jag hade börjat jobba på Mc-Nytt och flyttat till Trelleborg där jag träffade ett gäng roadracing-frälsta killar som alla dyrkade Kevin Schwantz. Jag, som aldrig på allvar hållt på ett fotbolls- eller ishockey-lag var mycket tveksam till denna dyrkan. Sedan såg jag honom. Han körde Suzuki, som på den tiden hade en sjukt ylande motor och värdelös väghållning. Och killen bromsade, sladdade, och vobblade om sin konkurrenter på ett fullständigt hårressande sätt. Han hade sämst förutsättningar men var anting vinnare eller utkraschad.
Wayne Rainey var på den tiden den absolut störste, med flera VM-titlar. Han körde Yamaha och han körde utsökt. Som att se en hjärnkirurg operera. Något år vill jag minnas att han knappt hade en seger, men ändå vann VM. Kevin Schwantz däremot hade massor med segrar, men vann aldrig VM eftersom han kraschade så ofta. På Hockenheimring, som är den snabbaste av alla banor och där Suzukin var långsammast finns ett klassiskt race där Kevin Schwantz var sist i tätklungan efter långa rakan på baksidan men sedan lyckades bromsa sig om allihop in i första kruvan. I en segerintrevju efter racet försökte han förklara för reportern exakt hur sent han bromsade och sa de klassiska orden; "man ser Gud, sedan bromsar man".
Hans nummer 34 är numera borttaget från startnumrena, ingen kommer någonsin att få använda nummer 34 igen. Han blev till slut världsmästare också, men då hade han redan börjat tappa stinget. Eller ska vi säga att han börjat bli klokare. Roadracingen kommer aldrig att bli sig lik utan Kevin Schwantz, så är det.
Nästa hjälte är Stran Smith, som egentligen bara liknar Kevin på ett sätt; båda vill vinna. Jag upptäckte Stran Smith på en video från en roping, där han utmärkte sig genom att vara... trevlig. MoBetta Calf Roping är en typisk jackpot, men med glorifierad prissumma, därför är "alla" där. Vi ser allt ifrån lokala förmågor till de riktigt stora namnen. Mike Johnsson tror jag vinner denna, eller kanske Blair Burke, det är inte så viktigt. Stran Smith vinner inte i alla fall, och inte Cody Ohl eller Fred Withfield.
För kalvarna är stora, snabba och fulla av attityd. Med lite tur drar du en kalv med mindre fart och kaxighet, men vi ser många som kämpar och sliter med att både fånga, flanka och knyta sina kalvar.
De flesta visar öppet sitt missnöje genom att dra lite extra i piggin stringen, muttra och vara sur när de går tillbaka till hästen, eller helt enkelt dra sig ur. Men inte Stran. Han får en kalv som drar kraftigt vänster direkt ut från shuten och sedan viker höger. Han är givetvis borta ur sammandraget när han väl fångat kalven, men reser sig upp skrattar lite och promenerar obekymrat tillbaka till hästen. Det var inte hans dag i dag, men det var en dag på jobbet. Jag är såld. Vilken överlägsen psykologisk fördel killen har jämfört med alla sina konkurrenter! Typ "gå ut där och gör ditt bästa, funkar inte det kom tillbaka imorgon".
Efter det har jag följt honom många år i NFR-finalen. Han har flera gånger blivit utnämnt till "trevligaste killen", kom tvåa ett år slagen med några hundra dollar (av ett par hundratusen) i totalsumma. Då red han "Topper" (Topofthemarket) en 23-årig vallack som flera gånger fått utmärkelsen "årets calf ropinghäst och dessutom varit AQHA-mästare i calf roping. Men för två år sedan i april dog Topper i en olycka. Samtidigt hade Stran dragit på sig en axelskada (han har dessutom opererats för hjärtfel för några år sedan), och hans framtid som roper var allt utom självklar.
Killen hade dessutom varit smart och investerat sina pengar i sin ranch och i annan verksamhet, så han visste att han faktiskt skulle kunna leva ett hyggligt liv utan livet i proffscircusen. Men efter några månaders frånvaro händer det. Han hittar ett sto, Hickoryote Sue, som han genast fick förtroende för. Hon var 13 år och hade en kapacitet som till och med fick Topper att blekna. Och den här tjejen tog Stran hela vägen.
Anledningen till att Stran Smith är en hjälte i mina ögon är att han både lyckas förena artighet, vänlighet och respekt för sina motståndare med en vinnarskalle. Om någon är min förebild som tävlingsryttare så är det Stran Smith.
En annan hjälte är Les Vogt, som efter en skadefylld karriär som rough stock-ryttare gav sig på cowhorse. Han vann det mesta på västkusten, men insåg en dag att han behövde lära sig mer om reining och gick som 50-åring till en annan tränare och sa; lär mig rida reining. Han gjorde sedan det ingen annan gjort och blev världsmästare i både reining och cowhorse på samma häst och samma år. Jag vet inte om Les är ödmjuk i ordets verkliga betydelse, men han är defintivt medveten om sina brister och misstag. Han säger ofta; "This is what we did during the 80:s, don't even go there!". Han är 70 idag och håller på att ta fram en häst till Futurityn. Och om jag bara kan ska jag åka dit och heja på honom, för han är en hjälte.
En annan människa jag beundrar väldigt mycket är min gode vän Tommy Arvidsson. Han har en vinnarskalle utöver det vanliga. Det är ingen slump att man blir svensk mästare tio gång på raken. Tommy tränare mer och mer målmedvetet än någon annan som håller på med roping i Sverige. Men han har också det där lilla extra mentalt som gör honom till en vinnare. Det handlar inte bara om att hata att förlora, men det är en del av det.
Jag antar att många räknade ut Tommy när han miste yttre leden på tummen och hela lillfingret i en ropingolycka. Jag var med honom på sjukhuset och läkarna tyckte vi var helt sjuka i huvudet när vi stod där och diskuterade amputering av lillfingret. De ville nämligen att han skulle behålla det men steloperera det. Till slut kom vi fram till att det bästa var att de knipsade av lillfingret, ur ropinghänseende. Handkirurgen tittade på Tommy, skakade på huvudet och sa, "ja ja, det är ju din hand".
Detta var i mellandagarna. I april var det den första ropingtävlingen och Tommy vann. Och jag vet inte om ni förstår hur svårt det är att kasta lasso, men tänk er sedan att vara tvungen att helt och hållet lära om sin teknik för att ett och ett halv finger saknas!
Och jag har sagt det många gånger, men jag är verkligen ingen tävlingsmänniska. Inte att jag blir jättenervös eller så, men jag tycker "bara att det är kul". För mig är inte vinsten i klassen det viktigaste, utan vinsten över mig själv. Det låter kanske som en klyscha, men är sant. Och det gör mig till en sämre tävlingsmänniska. Visst har jag vunnit, och visst blir jag glad, men jag minns fortfarande första gången jag tävlade. Det var i roping och jag träffade. Jag var jätteglad! Eller när jag kom fyra i en cowhorse, men verkligen genomfört alla moment på ett bra sätt. Jag var så glad och stolt att jag kunde spricka.
Så det är med stor avund och samtidigt största respekt jag tittar på människor som Kevin Schwantz, Stran Smith, Les Vogt eller Tommy Arvidsson. De har något jag saknar och aldrig kommer att få; en vinnarskalle.

Jag ångrar ingenting... utom kanske just det.

2009-05-13T12:51:00.000-07:00

Fick ett telefonsamtal idag där vederbörande helt plötsligt sa "ja, du är ju en sån där som nästan söker upp nya människor och vill lära känna dem till skillnad från mig". Jag höll inte med om uttalandet, men det fick mig att tänka. Angående människor är jag oftast lika orädd som ointresserad. Jag ger mig gladeligen in i diskussioner eller samtal, kan resa mig upp i vilket sammanhang som helst och säga mitt hjärtas mening, men det är ändå sällan jag tycker det är tillräckligt intressant för att det ska vara värt det. Inte för att jag tycker illa om människor, men jag har ändå funnit att det finns så många som varken är ärliga mot sig själv eller sin omgivning och det har jag svårt att hantera. Därför tycker jag så mycket om hästar i allmänhet och ett fåtal ärliga människor i synnerhet.
Sedan tänkte jag vidare, som vanligt sittandes i bilen. Jag har aldrig varit rädd för nya sammanhang eller utmaningar i något avseende. Som när jag skulle anställas på en tidning och de frågade om jag hade gjort layout. Nej, svarade jag, men det kan väl inte vara så svårt att lära sig. Så det gjorde jag.
Jag läste om en undersökning där åtta av tio hade svarat att det enda de ångrar är det de inte gjort. De ångrade inte saker de prövat och misslyckats med, bara det de aldrig hade prövat. Jag har alltid levt efter den principen. Det var därför jag började med hästar, roping, team penning, cowhorse osv. Det var därför jag köpte en gård. Det är därför jag tycker det är kul att prova på hoppning och dressyr, trail osv. Och det är väl också därför det periodvis går på knäna tidsmässigt, ekonomiskt, resultatmässigt eller vad det nu är.
Jag är rätt övertygad om att jag inte är en lätt männniska att leva med, mycket på grund av allt detta såklart. Ibland snurrar min värld alldeles för fort. Men som igår när jag satt och red på vår ridbana som nu börjar bli klar tänkte jag att "det är ju precis det här som jag drömt om i så många år". En egen ridbana med ropingboxar och två meter högt staket för kor, kan det bli bättre.
Och jag har tänkt många gånger att dör jag imorgon kommer jag att dö som en lycklig och nöjd man.
Jag har fått uppleva saker som de flesta bara drömmer om, haft fantastiskt spännande arbeten som tagit mig till ställen jag aldrig trodde jag skulle få se och framför allt har jag fått den stora förmånen att få umgås med hästar. Jaja, sockersött och rosa moln, visst, men jag menar det.
Så nej, jag har aldrig tvekat att göra något jag velat. Ibland har det varit komplicerat att genomföra men det har alltid gått på något vis. Alltså ångrar jag ingenting! ...eller? Ja, är man som jag så ångrar man kanske istället att man varit så flyktig. I vissa lägen hade det kanske varit smartare att stanna kvar istället för att flytta, byta jobb, eller vad det nu är som bytts ut.
Men det har också lärt mig att uppskatta kontinuiteten. Jag bor på den gård jag vill vara på tills de bär ut mig. Jag har en långsiktig plan med våra hästar och en kvinna som vill dela allt detta med mig.
Det tog kanske drygt 40 år att förstå, men den trygghet och säkerhet denna utgångspunkt ger är värd så otroligt mycket. Eller så är det just alla mina tidigare erfarenheter som gör att jag tycker så, eller... Ja, allt detta är lite för djupt och stort för att avhandlas i ett blogginlägg, men det finns en poäng.
Var inte rädd för att göra det du drömmer om! För även om det visar sig att drömmen går i kras kommer du att få nya drömmar. Människan är gjord för att drömma! Alla dessa planer på att tävla, åka på en träning för en duktig tränare, köpa den där hästen, flytta till den där gården, osv. gör det! Det enda du förmodligen kommer att ångra är att du aldrig gjorde det.
Drömmar är faktiskt till för att uppfyllas, och hur töntigt det än låter så är det sant. Prova får du se.

Hjälpmedel 3: Bett

2009-05-08T14:55:00.000-07:00

Jag har fått många smarta kommentarer kring hjälpmedel, men den jag gillade bäst var nog den senaste; att bäst hjälpmedlet är vår hjärna. Poängen för min del är att de flesta hjälpmedel varken är bättre eller sämre än något annat, de är helt enkelt olika och fungerar olika bra i händerna på olika människor, olika hästar och i olika situationer.
En intressant diskussion, och kanske den där människor har flest märkliga idéer, är betsling. Här känns det som att man springer in i en vägg av okunskap och rädsla varje gång man rör sig utanför en mycket smal stig av upptrampad vana samt förutfattade meningar i en värld av fantastiska möjligheter.
Personligen börjar jag få en gedigen bettsamling, även om jag känner många som har fler. Jag gillar att testa olika bett, se hur de fungerar. Sedan kanske de får samla damm, eller blir favoriter, det beror ju på. Jag kan också köpa bett för att de är vackra som hantverk, men det är en annan historia.
Ett bett kan vara allt från en nödbroms till ett oerhört subtilt kommunikationsmedel. Det kan också vara ett stöd. Och vad vi behöver styr utformningen. Ett bett med skänkel får utväxling och en annan dragpunkt, men också fler områden i munnen som kan påverkas. En graman är egentligen samma sak. Det är ett tränsbett med utväxling 1:2 och väldigt låg dragpunkt.
Tjockleken på ett tränsbett är avhängig vad du är ute efter, eftergift eller stöd, men också hästens storlek på mun. Det har skrivits hela böcker om bett, och jag tänker inte göra det här.
Istället vill jag bara rekommendera alla som har problem med sin häst att ta sig en funderare på bettet. Det är klart att lösningen normalt sett inte består av ett nytt bett, men det kan återigen vara ett fantastiskt bra hjälpmedel. Våga prova, fundera och fråga duktiga tränare om bett. Bett är personliga, och vissa bett fungerar helt enkelt inte som det är tänkt på vissa hästar. Mina hästar får nästan alltid gå igenom samlingen, och i slutändan fastnar vi för ett par tre stycken som vi sedan alternerar mellan.
Alla stånghästar går normalt sett på en Argentine snaffle som är en enkel tvådelad stång och mycket mild. De rids också regelbundet på tränsbett, även om det sker mer sällan idag. De avancerade betten används i första hand till tävling och tävlingsträning, men går ibland till vardags också. Ibland får jag känslan av att vissa tycker det är fult eller elakt med stångbett, andra tror att deras häst inte klarar av det. Självklart krävs det utbildning av både häst och ryttare, men i slutändan är det bara ett hjälpmedel.
Och kan du göra allt du vill på ett tränsbett och du inte behöver tävla en seniorhäst i westernridning (eller dressyrhäst i de högre skolorna) så är det givetvis jättebra. Men var som sagt inte rädd för att prova nya bett. Du ska hjälpa din häst, men du ska inte vara en krycka...

Hjälpmedel 2: Vägen till resultat

2009-05-03T01:28:00.001-07:00

Det här är sånt där som man kan fundera ihjäl sig på. Jag känner till ett par som båda var mycket framgångsrika inom samma ridsport. De tävlade på internationell nivå och gjorde det mesta ihop. Var och en hade sina hästar, men annars var allt gemensamt. Och båda var mycket framgångsrika. Vann stora tävlingar, plockade fram nya hästar osv. Men som ryttare var de otroligt olika.
Mannen exprimenterade, köpte ständigt nya bett samt andra hjälpmedel, och var dessutom alltid beredd att ompröva tekniker och utrustning ifall saker inte fungerade. Kvinnan red nästan uteslutande på tränsbett och graman. Likheterna i resultat var slående, med högpresterande och atletiska hästar, men vägen dit var så otroligt olika.
Gjorde någon av dem fel? Nej, inte om du frågar mig. Gjorde någon av dem mer rätt? Nej, båda sätten att se på ridning har sina för- och nackdelar. Kontentan är istället att vägen till resultat är väldigt personlig.
Jag tror att den gör rätt som gör resultat, oavsett vilket "resultat" man nu siktar på. De flesta av oss hamnar någonstans mitt emellan alla dessa ytterligheter. Vi är beredda att prova lite nya hjälpmedel, samtidigt som vi har våra favoriter. Men den egentliga poängen är ju den att vi göra olika och tänker olika. Jag ser det som en tillgång och lyssnar gärna på vad hur andra gör, även om jag kanske skulle ha svårt att göra likadant. För ska vi förstå hästar så måste vi först förstå oss själva och varför vi gör saker.
Paret i början av detta inlägg hade koll. De visste vad de gjorde och varför, därför funkade det för båda. Så nästan gång du rider, fundera över de hjälpmedel du använder och varför. Ger de de resultat du är ute efter? Är det läge att prova något nytt? Det som inte fungerar för dig kanske fungerar för någon annan, och det din häst svarar på kanske inte går alls på någon annan. I slutändan är det bara hjälpmedel, som när de ger resultat fungerar.

Tid

2009-04-29T13:28:00.000-07:00

Hej alla bloggläsare!
Vill bara meddela att jag har lite fullt upp med diverse saker just nu. Utöver alla hästar som ska ridas (och som Linda hjälper mig med) så håller jag på att bygga stall, ordna med tävlingen på Axevalla, roping-clinicen med Lari Dee och Jackie och producerar en tidning. Liiiite körigt är det, men all tid i bilen utnyttjas till att fundera på olika hästrelaterade frågor.
Just nu är det två på gång som är en fortsättning på funderingen om hjälpmedel. Den ena handlar om bett och den andra om hur olika vi ser på hjälpmedel. Men det kommer som sagt mer om det.
Under tiden har ni kanske något som ni funderar på och skulle vilja att jag tar upp? Visst, det är mina hjärtefrågor jag skriver om, men det kanske sammanfaller..? Och är det verkligen ingen som blir arg på mig? Det trodde i alla fall jag att det skulle vara. Det brukar nämligen bli så när man skriver från hjärtat. Nåja, jag tycker det är väldans kul och intressant i alla fall, så det kommer mera!